Utgift för negativ ränta på banktillgodohavande utgör inte en ränteutgift

1 Sammanfattning

Utgift för negativ ränta på banktillgodohavanden är inte en ränteutgift enligt 24 kap. 2 § IL. Den påverkar därför inte beräkningen av räntenettot enligt 24 kap. 23 § IL och avdragsrätten för den begränsas därmed inte enligt 24 § samma kapitel och lag.

2 Frågeställning

På grund av att bankerna tillämpar negativ ränta (minusränta) förekommer det att företag har utgifter för sina banktillgodohavanden, dvs. utgifter för de medel de lånat in till bank eller annat finansiellt institut. Fråga har uppkommit om sådan utgift utgör en ränteutgift som ska beaktas vid beräkningen av ett företags räntenetto enligt 24 kap. 23 § IL?

3 Gällande rätt m.m.

I 24 kap. 2 § IL definieras begreppet ränteutgift genom att där anges, såvitt är av intresse här, att med ränteutgifter avses i detta kapitel ränta och andra utgifter för kredit, och utgifter som är jämförbara med ränta.

I artikel 2.1. i Rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (ATAD) finns en definition av ”lånekostnader”. Med lånekostnader avses räntekostnader för alla former av skuld, andra kostnader som ekonomiskt motsvarar ränta och kostnader som uppkommer i samband med införskaffande av kapital.

Definitionen av lånekostnader i ATAD motsvarar definitionen av ränta och utgifter jämförbara med ränta i OECD:s rekommendation mot BEPS åtgärd 4, se kapitel 2.

I förarbetena (prop. 2017/18:245) uttalas (s 209) följande:

För att uttrycka att det ska vara fråga om ränta i ekonomisk mening föreslår regeringen i likhet med promemorian att med ränteutgifter ska avses ränta och andra utgifter för kredit samt utgifter som är jämförbara med ränta. Definitionen blir därmed också i linje med såväl OECD:s BEPS-rekommendationer som direktivet mot skatteundandraganden.

Vidare anges (s 210):

Med ”ränta” avses det belopp som låntagaren ska betala till långivaren utöver kapitalbeloppet som ersättning för att låna pengar, oavsett den beteckning avtalsparterna har valt att ge ersättningen.

4 Bedömning

Definitionen av ”ränteutgifter” i 24 kap. 2 § IL bygger på definitionen av ”lånekostnader” i ATAD artikel 2.1. som i sin tur bygger på definitionen av ränta och utgifter jämförbara med ränta i OECD:s rekommendation mot BEPS åtgärd 4, se kapitel 2.

Som ränteutgifter enligt definitionen i 2 § räknas ränta och andra utgifter för kredit, dvs. ränta och andra utgifter som har samband med anskaffande av främmande kapital. Även utgifter som är jämförbara med ränteutgifter omfattas av definitionen och med detta avses utgifter för t.ex. ränteswapavtal, räntetermins- och ränteoptionsavtal, dvs. utgifter som primärt ändrar eller påverkar storleken på utgifter som utgör ränta och andra utgifter för kredit.

Ett företag som har ett banktillgodohavande har en fordran på banken. En negativ ränta kännetecknas av att det är en utgift som debiteras den som lånar ut medel av den som lånar in medel. Vid en situation med negativ ränta innebär det att den som har ett banktillgodohavande betalar till banken istället för att själv erhålla en betalning. Denna utgift för att låna in pengar till banken avser således en fordran och inte en skuld och den utgör inte heller en utgift för anskaffande av nytt kapital.

Även för utgifter som är jämförbara med ränteutgifter gäller att underliggande eller anknutna avtal, för den part som har utgiften, ska vara en skuld.

En utgift för att hålla medel på ett bankkonto räknas därför inte som en ränteutgift enligt 24 kap. 2 § IL. Utgiften ska därför inte bli föremål för avdragsbegränsning enligt reglerna i 24 kap. IL.