När preskriberas en fordran på Skatteverket som grundar sig på skatt eller avgift att betala?

1 Sammanfattning

Om en enskild har en fordran på Skatteverket som grundar sig på skatt eller avgift att betala tillämpas inte lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (SPL) utan preskriptionslagen (1981:130) (PreskL). Fordran preskriberas då 10 år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts innan dess, enligt 2 § PreskL. Skatteverket anser att preskriptionstiden ska räknas från den dag då fordran fastställdes, med andra ord den dag då det ursprungliga beslutet fattades och en fordran på Skatteverket uppkom.

2 Frågeställning

När en enskild person eller ett företag har en fordran på att få tillbaka skatt eller avgift från Skatteverket får den allmänna preskriptionstiden på 10 år anses gälla, enligt prop. 2010/11:165 till skatteförfarandelagen s. 606 f. och s. 1096. Enligt 2 § PreskL preskriberas en fordran 10 år efter tillkomsten. Frågan är dock från vilken tidpunkt preskriptionstiden ska räknas?

Detta ställningstagande behandlar inte hur befintliga överskott på skattekontot ska hanteras. Dessa regleras istället i 64 kap. 9 och 10 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244).

3 Gällande rätt m.m.

Vad gäller offentligrättsliga fordringar finns det särskilda regler i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (SPL). Lagen gäller ifråga om preskription av skatter och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i 1 § SPL.

Vid det omvända förhållandet, att en enskild har en fordran på att få tillbaka skatt eller avgift, gäller reglerna enligt preskriptionslagen (1981:130), (PreskL). En fordran preskriberas 10 år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan, enligt 2 § PreskL. Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran, enligt 8 § PreskL.

I prop. 1979/80:119 s. 89 till preskriptionslagen anges bl.a. att om fordringen grundas på avtal så räknas preskriptionstiden från avtalet oavsett när förfallodagen infaller eller om fordringen är beroende på villkor. Vid utomobligatoriska skadeståndsanspråk räknas tiden från den skadegörande handlingen.

Högsta domstolen (HD) har i NJA 2009 s. 291 uttalat (s. 297 f.) att i allmänhet beror tidpunkten för fordrans uppkomst dels på omständigheterna i det aktuella fallet, dels på vad som utgör en ändamålsenlig tillämpning av den bestämmelse som är i fråga.

I NJA 2001 s. 471 prövade HD frågan om preskriptionstiden för rätt till återvinning av arvsskatt. HD kom fram till att preskriptionstiden skulle räknas från den dag då den för högt beräknade skattskyldigheten fastställdes. Man motiverade detta med att en rätt till återvinning inte kan anses uppkommen vid arvlåtarens död eftersom något beslut om arvskatten inte förelegat då. Preskriptionstiden kan således inte börja löpa innan det för höga skattebeloppet har beslutats. HD resonerade även (s. 473) om preskriptionstiden bör löpa från den dag då skattebeloppet inbetalades men kom fram till att en sådan tillämpning skulle medföra utredningssvårigheter och att principen skulle vara svårtillämpad i vissa situationer, t.ex. när som i förevarande fall skatten höjs genom ett beslut i högre instans.

Ett mål i kammarrätten, (KRNS 2014-09-30, mål nr 1139-1159-14), gällde ett resningsärende där för mycket fastighetsskatt hade inbetalats. Fastighetsskatten hade ursprungligen påförts efter att en fastighet bildats 1880 varpå en registerkarta upprättats. Efter utredning visade det sig att registerkartan visat fel för fastigheten och den rättades genom ett beslut 2014 av lantmäterimyndigheten. Skatteverket menade att preskriptionstiden ska räknas från det grundläggande beskattningsbeslutet vid den allmänna fastighetstaxeringen. Kammarrätten menade dock att det var först efter lantmäterimyndighetens beslut 2014 som den enskilde kunnat göra gällande en fordran på staten eftersom vare sig den enskilde eller myndigheterna före denna tidpunkt känt till att fastighetsskatten erlagts med ett felaktigt belopp.

I doktrinen talas främst om ”det första rättsfaktumets princip” som innebär att preskriptionstiden börjar löpa när det för rättshandlingen nödvändiga första rättsfaktumet tillkommit eller företagits. Inte varje rättsfaktum får emellertid den effekten att preskriptionstiden börjar löpa, endast ett rättsfaktum som beror på gäldenärens faktiska eller rättsliga handlande har denna effekt. Som framgår av ovan nämnda domar så är denna princip dock inte utan undantag (Lindskog Preskription, 4 uppl 2017, s. 383 ff.).

4 Bedömning

Det är viktigt för både borgenären och gäldenären att ett fordringsförhållande inte varar för evigt. Reglerna om preskription sätter en yttersta tidsgräns för hur länge fordringsförhållandet ska finnas. Preskription innebär att en borgenär efter en viss tid förlorar sin rätt att vidta åtgärder för att få betalt för sin fordran. Motsatsvis innebär det att en gäldenär efter en viss tid inte kan krävas på betalning för en fordran.

När det handlar om preskription för en enskilds fordran på Skatteverket som grundar sig på skatt eller avgift att betala gäller de allmänna reglerna om preskription enligt preskriptionslagen som föreskriver en 10-årig preskriptionstid, enligt 2 § PreskL. Frågan är från vilken tidpunkt denna preskriptionstid ska gälla?

Preskriptionstiden börjar räknas från olika tidpunkter beroende på vilken typ av fordran det är frågan om, hur den uppkommit och när. Det finns ingen allmängiltig princip vare sig i lag eller i praxis för när en fordran ska anses uppkommen. Det finns dock vissa allmänna uttalanden från Högsta domstolen och i förarbeten.

Även om borgenärens intresse av att bevara sin rätt att få betalt kan anses vara preskriptionsreglernas naturliga utgångspunkt så finns andra viktiga skäl till att reglerna om preskription finns. Gäldenären har ett motsvarande intresse av att det finns reglerat när ett fordringsförhållande slutligen upphör eller när gäldenären slutligen befrias från skulden. Om gäldenären redan betalt fordran uppkommer exempelvis frågan hur länge hen måste spara kvitton eller andra bevis om betalning. Reglerna om preskription och dess tillämpning är också viktig ur ett samhällsperspektiv. Från det allmännas sida finns ett starkt intresse av att det ska finnas en yttersta tidsgräns för hur länge ett skuldförhållande ska kunna bestå och när det ska upphöra. Se vidare Lindskog Preskription, 4 uppl 2017, s. 54 ff.

Skatteverket anser att tiden för preskription ska räknas från den dag då skattskyldigheten fastställdes, med andra ord den dag då det ursprungliga beslutet fattades, såsom HD uttalat i NJA 2001 s. 471.

Om utgångspunkten för preskriptionstiden i stället skulle vara exempelvis när ett omprövningsbeslut fattas skulle det resultera i att preskriptionstiden hela tiden riskerar att förlängas eller inte ens börjar löpa. Ett exempel på det senare är omständigheterna i ovan nämnda dom, kammarrätten i Sundsvall 2014-09-30, mål nr 1139-1159-14. Skatteverket menar att det resonemang som HD för skapar den trygghet som såväl gäldenär som borgenär behöver.

Sammantaget anser Skatteverket att preskriptionstiden ska räknas från den dag då fordran som grundar sig på skatt eller avgift att betala fastställdes, eller med andra ord den dag då det ursprungliga beslutet fattades och en fordran på Skatteverket uppkom.