Områden: Inkomstskatt (Kapital)
Datum: 2021-03-08
Dnr: 8-594608
Ett dödsbo som säljer sin fastighet ska vid beräkning av kapitalvinst dra av expeditionsavgiften för ansökan om lagfart. Avgiften ska dras av som en försäljningsutgift.
Ett dödsbo är som utgångspunkt inte skyldigt att söka lagfart på förvärvet av en fastighet från den avlidne. Det måste dock söka lagfart för att kunna sälja fastigheten. Frågan är om boet kan dra av expeditionsavgiften för en sådan ansökan i sin kapitalvinstberäkning?
Med kapitalvinst och kapitalförlust i inkomstslaget kapital avses bland annat vinst och förlust vid avyttring av tillgångar (41 kap. 2 § inkomstskattelagen [1999:1229], IL).
Kapitalvinsten ska beräknas som skillnaden mellan ersättningen för den avyttrade tillgången minskad med utgifterna för avyttringen (försäljningsutgifter) och omkostnadsbeloppet (44 kap. 13 § IL).
Med omkostnadsbelopp avses, om inte annat föreskrivs, anskaffningsutgifter ökade med förbättringsutgifter (44 kap. 14 § 1 st. IL).
Om en tillgång förvärvas genom arv, testamente, gåva, bodelning eller på liknande sätt, inträder förvärvaren i den tidigare ägarens skattemässiga situation (44 kap. 21 § 1 st. IL).
Ett dödsbo är skattskyldigt för den dödes och dödsboets inkomster (4 kap. 1 § 1 st. IL).
Det som skulle ha gällt för den döde enligt denna lag tillämpas under dödsåret för dödsboet, om det inte finns särskilda bestämmelser för dödsbon (4 kap. 1 § 2 st. IL).
För ett dödsbo efter en person som vid sin död var obegränsat skattskyldig tillämpas för senare beskattningsår än dödsåret de bestämmelser som gäller för obegränsat skattskyldiga fysiska personer, om det inte finns särskilda bestämmelser för dödsbon (4 kap. 2 § IL).
Den som med äganderätt har förvärvat fast egendom ska inom tid som anges i 20 kap. 2 § söka lagfart (20 kap. 1 § 1 st. jordabalken [JB]).
Dödsbo är dock inte skyldigt att söka lagfart på förvärv av egendom från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter egendomen (20 kap. 1 § 2 st. JB).
Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling som förvärvet grundas på (fångeshandlingen) upprättades (20 kap. 2 § 1 st. JB).
När det gäller dödsbo ska dock lagfart sökas inom tre månader från det egendomen överläts eller om bouppteckning då inte hade registrerats, från det registreringen skedde (20 kap. 2 § 2 st. p. 2 JB).
Skatterättsnämnden angav att det följer av praxis (RÅ 1962 ref. 60) att den del av lagfartskostnaden som avser byggnaden räknas in i anskaffningsutgiften för byggnaden. ”När en byggnad förvärvas genom gåva inträder förvärvaren i den tidigare ägarens skattemässiga situation vad gäller värdeminskningsavdrag. Gåvotagaren anses inte göra något nytt förvärv utan tar över givarens avskrivningsunderlag (jfr RÅ 2004 ref. 42).” Denna skatterättsliga kontinuitet innebar enligt Skatterättsnämndens uppfattning att det övertagna värdet trädde i stället för alla utgifter som gåvotagaren kunde ha haft för förvärvet. Av detta följde att den erlagda stämpelskatten inklusive registreringsavgift inte utgjorde en utgift för att anskaffa byggnaden och därför inte fick dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde dock förhandsbeskedet och avvisade ansökan då det inte ansågs vara av vikt för sökanden och inte heller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att förhandsbesked skulle lämnas (HFD 2017 ref. 72).
Det framgår av 20 kap. 1 § JB att ett dödsbo inte är skyldigt att söka lagfart på förvärv från den avlidne. Om boet ska överlåta egendomen är det dock skyldigt att söka lagfart. Dödsboet ska då erlägga en expeditionsavgift men är inte skyldigt att betala stämpelskatt. Med överlåtelse avses här äganderättsövergång genom försäljning, byte eller gåva.
Frågan är om dödsboet som säljare ska dra av expeditionsavgiften när det ska beräkna sin kapitalvinst med anledning av försäljningen av fastigheten. Avgiften ska dras av om den kan ses som en anskaffnings-, förbättrings- eller försäljningsutgift (44 kap. 13-14 §§ IL).
När en fastighet förvärvas genom arv, testamente, gåva, bodelning eller på liknande sätt (ett benefikt fång) inträder förvärvaren i den tidigare ägarens skattemässiga situation (44 kap. 21 § IL). Dödsboets förvärv från den avlidne är ett sådant benefikt fång. Dödsboet anses enligt denna kontinuitetsregel inte göra något nytt förvärv utan tar över den avlidnes anskaffningsutgift. Detta innebär enligt Skatteverket att den övertagna anskaffningsutgiften träder i stället för alla utgifter som dödsboet kan ha haft i anledning av sitt förvärv från den avlidne.
Den här expeditionsavgiften kan därför inte ses som en anskaffningsutgift i inkomstskattemässigt avseende vare sig för dödsboet eller för andra som har förvärvat sin fastighet genom ett benefikt fång. För andra än dödsbon är avgiften i principiellt avseende en utgift med anledning av förvärvet eftersom det är förvärvet som medför att skyldigheten att ansöka om lagfart uppstår. En sådan utgift kan därmed inte ses som vare sig en förbättrings- eller en försäljningsutgift för andra fastighetsägare än dödsbon. Detta har belysts i ett tidigare ställningstagande med dnr 131 406261-16/111, Är stämpelskatt för förvärv av en fastighet eller en tomträtt som ingår i inkomstslaget näringsverksamhet avdragsgill när förvärvet inkomstskatterättsligt har skett genom gåva?
Skatteverket anser dock att när det gäller dödsbon, där utgiften för expeditionsavgiften inte är en direkt följd av anskaffningen utan följer av att dödsboet har för avsikt att sälja fastigheten, kan utgiften bedömas på annat sätt. Expeditionsavgiften kan för ett dödsbo ses som en merutgift föranledd av försäljningen, varför den ska dras av i kapitalvinstberäkningen som en försäljningsutgift.