Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Dnr: 8-1950449
Högsta domstolens beslut den 25 februari 2021, mål nr Ö 6635-19
Högsta domstolen anser att det inte finns någon presumtion för att en näringsverksamhet har drivits på ett oförsvarligt sätt när den som ansöker om skuldsanering för företagare (F-skuldsanering) har dömts till företrädaransvar för obetalda skatter och avgifter.
Genom oförsvarlighetsprövningen ska det säkerställas att endast seriösa näringsidkare kommer att omfattas av möjligheterna till F-skuldsanering Vid denna prövning ska det göras en helhetsbedömning och ett utdömt företrädaransvar har ingen avgörande betydelse utan ska vägas in i en bedömning av de samlade omständigheterna.
Bakgrund och omständigheter
A bedrev byggverksamhet i ett aktiebolag där hen var ensam ägare och styrelseledamot. Under våren 2015 och återigen 2016 drabbades A av en allvarlig sjukdom med följd att hen under en längre period inte kunde arbeta. Vid denna tid ställde en av bolagets största kunder tillfälligt in sina betalningar, vilket innebar att likviditeten snabbt försämrades. Den 26 april 2017 försattes bolaget i konkurs efter egen ansökan.
Förvaltningsrätten beslutade att A solidariskt med bolaget skulle betala bolagets obetalda skatter och avgifter på drygt 900 000 kr i enlighet med bestämmelsen om företrädaransvar i 59 kap. 13 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Beloppet hade förfallit till betalning under perioden februari – april 2017.
Kronofogden beviljade därefter A F-skuldsanering. Skulderna uppgick till drygt 2,8 miljoner kronor.
Skatteverket överklagade beslutet om F-skuldsanering men samtliga instanser avslog verkets överklagande.
Frågan i målet
Frågan i målet var om en näringsverksamhet har drivits på ett oförsvarligt sätt enligt 9 § 1 F-lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare (F-skuldsaneringslagen) när gäldenären har ålagts betalningsskyldighet enligt företrädaransvarsreglerna i skatteförfarandelagen.
Oförsvarlighetsprövningen
Genom oförsvarlighetsprövningen ska det säkerställas att endast seriösa näringsidkare omfattas av möjligheterna till F-skuldsanering och företagaren får därför i sin verksamhet inte ha agerat på ett sätt som framstår som illojalt mot borgenärer eller det allmänna (prop. 2015/16 s. 120 f och 245).
En dom om företrädaransvar har angetts som ett exempel på vad som normalt ska medföra att F-skuldsanering inte kan komma i fråga om det inte undantagsvis framkommer nya omständigheter vid skuldsaneringen som inte har beaktats vid prövningen i förvaltningsdomstol (prop. 2015/16:125 s. 124).
Skälighetsbedömningen
En ytterligare förutsättning för att beviljas F-skuldsanering är att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Frågan om skälighet ska avgöras genom en helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter. Vid bedömningen ska sådana omständigheter som redan har vägts in vid en prövning enligt 9 § F-skuldsaneringslagen på nytt kunna beaktas tillsammans med övriga omständigheter (prop. 1993/94:123 s. 96 och prop. 2015/16:125 s. 247 f.). Vid bedömningen ska särskilt beaktas omständigheterna vid skuldernas tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om F-skuldsanering. Även F-skuldsaneringens betydelse för gäldenärens framtida förvärvsförmåga är av betydelse.
Högsta domstolens bedömning
I sin bedömning lyfter Högsta domstolen fram att A hade drivit sin verksamhet klanderfritt under många år, att de uteblivna betalningarna huvudsakligen kunde förklaras med att en av de största kunderna ställde in sina betalningar och att de skulder som omfattades av företrädaransvaret förföll till betalning under kort tid före konkursutbrottet. A hade inte försökt undandra skatt från det allmänna eller vidtagit riskfyllda eller olämpliga åtgärder. Mot bakgrund av detta anser Högsta domstolen, vid en helhetsbedömning, att den omständigheten att A var betalningsskyldig enligt reglerna om företrädaransvar inte kan leda till slutsatsen att verksamheten hade drivits på ett oförsvarligt sätt.
Vidare anser Högsta domstolen att det är skäligt att bevilja A F-skuldsanering med hänsyn till hens personliga och ekonomiska förhållanden. Vid bedömningen beaktades särskilt att A medverkat i förfarandet och försökt göra rätt för sig samt att en F-skuldsanering hade stor betydelse för hens framtida förvärvsförmåga.
I förarbetena till F-skuldsaneringslagen ges flera exempel på vad som kan tala för att F-skuldsanering inte får beviljas. Bl.a. sägs att F-skuldsanering normalt inte bör komma i fråga om en företrädare har ådömts företrädaransvar (prop. 2015/16:125 s. 124). Högsta domstolen ansåg att dessa exempel inte var för sig bör ges avgörande betydelse vid tillämpningen i det enskilda fallet. De bör istället ses som faktorer bland andra att väga in i den helhetsbedömning som ska göras vid oförsvarlighetsprövningen.
Det finns alltså ingen presumtion för att en näringsverksamhet har drivits på ett oförsvarligt sätt när den som ansöker om F-skuldsanering har dömts till företrädaransvar för obetalda skatter och avgifter.
Lagstiftarens uppfattning att om en domstol har funnit att någon har varit grovt oaktsam genom att inte betala skatter och avgifter så är detta liktydigt med att verksamheten ska anses ha bedrivits oförsvarligt om personen sedan ansöker om F-skuldsanering är något som kan förefalla oproblematiskt. Högsta domstolen nyanserar dock den bedömning som måste göras i det enskilda fallet. Man kommer däremot inte ifrån att det kan förefalla något märkligt att de båda regelverken inte tydligare överensstämmer.
Det är inte helt klart vad som krävs utöver att hen vid prövningen av företrädaransvaret har ansetts ha förfarit grovt oaktsamt. Troligtvis krävs det att misskötsamheten har pågått under en längre tid, att förfarandet har varit uppsåtligt på så sätt att företagaren aktivt har försökt undandra skatt från det allmänna eller att företrädaren har vidtagit riskfyllda eller olämpliga åtgärder.
9 § 1 och 10 § lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare
59 kap. 13 § skatteförfarandelagen (2011:1244)