OBS: Nedan visas versionen från 5 sep 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 5 sep 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Beskattningen skiljer sig åt mellan den som lånar ut värdepappren och den som lånar dem. Reglerna gäller också för juridiska personer när blankningen görs med värdepapper som ska beskattas enligt kapitalreglerna och inte i värdepappershandel.

Vad menas med blankning?

En blankningsaffär är en transaktion där en person, blankaren, lånar värdepapper från en annan och säljer dem till en utomstående till marknadspris. Vid blankningstidens slut köper han likadana värdepapper som de han lånat i ett täckningsköp. Sedan återlämnar han dessa värdepapper. Han säljer alltså först och köper senare (prop. 1989/90:110 s. 450 och prop. 1975/76:180 s 164).

Skillnaden mellan en terminsaffär och en blankningsaffär är att vid en terminsaffär sker inget lån av värdepapper. I stället säljer en person värdepapper med senare leverans vid en bestämd tidpunkt. Inför leveransen köper han värdepapper på marknaden eller levererar värdepapper som han redan äger.

I en blankningsaffär kan lånet av värdepapper ske både före och efter avyttringen av dem. Det kan också förekomma lån av värdepapper på mycket kort sikt, t.ex. på grund av att någon som själv ska leverera ett visst slag av värdepapper inte har tillgång till dem. Detta kan bero på att han själv köpt dem nyligen, men att säljaren ännu inte levererat dem.

Den som lånar betalar normalt en ersättning, en så kallad blankningspremie, för lånet till långivaren.

Oftast lånar man aktier som har stora kurssvängningar, men det förekommer också att man lånar andra delägarrätter eller fordringsrätter.

Blankningsaffärer löper vanligen över en mycket kort tid.

Varför blankas tillgångar?

För blankaren uppkommer en vinst om värdet på lånade värdepapper sjunker under lånetiden med ett belopp som är högre än transaktionskostnaderna. Han satsar alltså på en fallande kurs.

För den som lånar ut värdepapper ligger vinsten i att han får en intäkt trots att han efter transaktionen har kvar lika många värdepapper av samma slag och sort som tidigare.

Hur blankning beskattas

I ett blankningsavtal finns två parter, en som lånar ut värdepapper och en som lånar värdepapper och lämnar tillbaka dem. De beskattas enligt olika regler.

De särskilda skattereglerna för blankningar gäller då blankningen avser aktier, andra delägarrätter eller fordringsrätter (44 kap. 9 och 29 §§ IL).

Den som lånar ut

Den som lånar ut värdepapper beskattas för den ersättning han eller hon får från blankaren för att han lånar ut värdepapper. Ersättningen ska beskattas som inkomst av en tillgång (prop. 1989/90:110 s. 710 och 42 kap. 1 § IL). Se även prop.1999/2000:2 del 2, s. 526-527 och 529-540).

Utlånaren beskattas däremot inte för någon kapitalvinst. Med avyttring menas nämligen inte utlåning av delägarrätter och fordringsrätter för blankning (44 kap. 9 § IL).

Av denna regel följer

  • att den som lånar ut värdepapperna inte ska beskattas för en avyttring
  • att någon kapitalvinstbeskattning av fordringen på värdepapper under blankningsaffärens löptid inte ska göras
  • att de värdepapper utlånaren får tillbaka har kvar sitt gamla omkostnadsbelopp när han säljer dem igen.

Ett undantag är om bolaget som gett ut aktierna blir uppköpt under lånetiden.

Skatteverket anser att om en person lånar ut värdepapper för blankning och sedan under utlåningstiden både köper och säljer andra värdepapper av samma slag och sort, ska han räkna med anskaffningsutgiften för de utlånade värdepapperna vid genomsnittsberäkningen av anskaffningsutgifterna för de sålda värdepapperna.

Den som lånar (blankaren)

Blankaren ska beskattas för kapitalvinsten han gör vid blankningsaffären. Vinsten utgörs av försäljningspriset för de lånade värdepapperna minus anskaffningsutgiften för de återlämnade. Den eventuella ersättning (utdelningsersättning) som blankaren får betala till utlånaren för utdelning som han går miste om under utlåningstiden är enligt Högsta förvaltningsdomstolen en sådan utgift som ska räknas med i kapitalvinstberäkningen (HFD 2013-05-06, mål nr 2790-12). Skatteverket anser dock att om blankaren själv får utdelningen ska utdelningsersättningen i stället dras av som en övrig utgift i inkomstslaget kapital (42 kap. 1 § andra stycket IL).

Vinsten räknas alltså ut på samma sätt som om han gjort en terminsaffär, dvs. sålt värdepapper han inte ägde för att sedan köpa dem i anslutning till leveransen.

Om blankaren då han lånar värdepapper redan äger likadana värdepapper, ska dessa anses sålda i första hand (44 kap. 29 § IL). Kapitalvinstbeskattning görs alltså i det här fallet omedelbart när han säljer de lånade värdepapperna (prop. 1989/90:110 s. 452 och 713–714). När han räknar ut kapitalvinsten ska han dra av anskaffningsutgiften för de värdepapper han redan har. En genomsnittsberäkning ska alltså inte omfatta marknadsvärdet på de lånade värdepapperna vid försäljningen av dem. När han återlämnar de lånade värdepapperna ska någon beskattning inte göras. Anskaffningsutgiften för de aktier som köpts och återlämnats är anskaffningsutgiften för de aktier han har kvar efter blankningsaffären.

Om blankaren däremot inte har likadana värdepapper som de han har lånat, ska beskattning ske först när täckningsköp och återlämnande har skett, dock senast för beskattningsåret efter det då avyttringen skedde (44 kap. 29 § IL).

Exempel på fall då blankaren redan har värdepapper

Om blankaren har 30 aktier tidigare och lånar 100 samt säljer 100, ska försäljning av 30 aktier beskattas genast. Återstående 70 aktier som ingår i blankningsaffären ska beskattas vid återlämnandet av de 100 lånade aktierna.

Vid blankningsaffärer som sträcker sig över två årsskiften ska blankaren ta upp hela försäljningslikviden till beskattning beskattningsåret efter det år som han säljer de lånade aktierna. Han får dra av anskaffningsutgiften först det år då återlämnandet skett. Det betyder att han inte automatiskt får en full kvittning mot försäljningspriset utan avdragsbegränsningen på 70 % kan bli tillämplig på avdraget om det inte går att kvitta anskaffningsutgiften mot andra vinster (prop. 1989/90:110 s. 452 och 714).

Om en blankare lånar och säljer värdepapper för blankning och efter försäljningen köper fler av samma slag och sort än han ska återlämna, anser Skatteverket att genomsnittsmetoden ska användas för att beräkna resultatet av blankningsaffären.

Skatteverket anser att den ersättning blankaren betalar för att han får låna värdepapper (blankningspremien) får dras av som en löpande kostnad (42 kap. 1 §, andra stycket IL och prop. 1989/90:110 s. 451).

Uppköp under blankningstiden

I vissa fall kan blankaren inte lämna tillbaka de värdepapper han lånat. Det kan t.ex. röra sig om aktier i ett bolag som köpts upp under blankningstiden. Blankaren återlämnar då oftast kontanter eller kanske aktier i ett annat bolag som lämnats i utbyte vid uppköpet. I dessa fall får utlånaren anses ha sålt de ursprungligen utlånade aktierna och ska beskattas för kapitalvinst. Betalningen är de kontanter eller värdet på de värdepapper blankaren återlämnar. För blankaren är ersättningen han betalar till utlånaren anskaffningsutgift vid kapitalvinstberäkningen.

Beskattning bör ske vid den slutliga regleringen av förhållandet mellan blankaren och utlånaren. Innan dess kan det vara svårt att bedöma hur denna slutreglering kommer att ske. De ursprungligen lånade aktierna kan till exempel komma ut på marknaden igen.

Skattepliktig och avdragsgill del

Vinster är skattepliktiga och förluster avdragsgilla enligt de regler som i övrigt gäller för den egendom blankningsaffären avser.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 2013-05-06, mål nr 2790-12 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1999/2000:2 Inkomstskattelagen del 2 [1]

Ställningstaganden

  • Avdrag för blankningspremie och utdelningsersättning [1] [2]
  • Kapitalbeskattning vid blankning [1] [2]

Övrigt