Begreppet ärende i förvaltningslagen

Förvaltningslagen (FL) gäller i princip bara vid handläggning av ärenden. Reglerna om service och samverkan har dock en vidare tillämpning, (4 § och 6 § FL).

Varken FL eller dess förarbeten innehåller någon uttrycklig definition av begreppet ärende. Frågan är vad som förstås med ärende och vid vilken tidpunkt ett ärende uppstår. Rent allmänt kan sägas att ärende är ett abstrakt begrepp som kan gälla t.ex. ett tillstånd eller ett förbud. Ett ärende representeras rent fysiskt av en eller flera handlingar som ofta samlas i en akt.

Beträffande ärenden som inleds på initiativ av enskild möter det inga svårigheter att besvara frågan om när ett ärende uppstår. Detta sker när ansökan, anmälan eller dylikt kommer in till myndigheten. För ärenden som tas upp på eget initiativ – ex officio – av myndigheten är besvarandet däremot inte lika enkelt.

Det ligger i lagstiftarens sätt att resonera att man med handläggning av ärenden syftat på myndigheternas beslutande verksamhet. Så som lagen är uppbyggd framstår det också som naturligt att till ärenden hänföra främst sådana mellanhavanden med enskilda som mynnar ut i någon form av beslut från myndighetens sida. Även lagens inriktning på att värna om den enskildes rättssäkerhet talar för ett sådant synsätt. Det är emellertid tydligt att gränsen mellan vad som är ärenden och vad som är annan förvaltningsverksamhet i viss mån är flytande, (Hellners-Malmqvist, 2010, s. 38 och 39).

Sådan förvaltningsverksamhet som uteslutande gäller råd, upplysningar eller andra oförbindande besked utgör inte myndighetsutövning men kan ändå vara att räkna som handläggning av ärenden. Ytterst får myndigheten avgöra om det från rättsskyddssynpunkt krävs att FL:s regler tillämpas i det enskilda fallet, (Hellners-Malmqvist, 2010, s. 39).