OBS: Detta är utgåva 2015.13. Sidan är avslutad 2023.
Ersättningen är allt det som säljaren har erhållit eller ska erhålla från köparen eller en tredje part för varan eller tjänsten.
Beskattningsunderlaget vid försäljning av en vara eller en tjänst består av ersättningen (7 kap. 2 § första stycket och 3 § 1 ML). Mervärdesskatt ska inte ingå i beskattningsunderlaget.
Med ersättning avses allt det som säljaren har erhållit eller ska erhålla för varan eller tjänsten från köparen eller en tredje part. Bidrag som är direkt kopplade till priset för varan eller tjänsten ska också ingå i underlaget (7 kap. 3 c § första stycket ML och artikel 73 i mervärdesskattedirektivet).
Om en vara eller en tjänst tillhandahålls en närstående mot en ersättning som understiger marknadsvärdet finns regler om omvärdering av beskattningsunderlaget. Detta gäller om vissa förutsättningar är uppfyllda.
Ersättningen ska inte minskas med värdet av en vara som lämnas i byte.
Skatteverket anser att när det gäller olika former av voucher (värdebevis) blir utställaren av vouchern skattskyldig för det faktiska värdet av varan eller tjänsten. Beskattningsunderlaget räknas fram med utgångspunkt från detta faktiska värde. Eventuell ersättning som distributören erhåller för den tjänst som denne tillhandahåller ska inte reducera utställarens beskattningsunderlag.
Läs även om skattskyldighetens inträde för voucher.
En obligatorisk serveringsavgift som ingick i det totala belopp som kunden fick betala för en serveringstjänst skulle enligt EUdomstolen ingå i beskattningsunderlaget (C-404/99, kommissionen mot Frankrike).
EU-domstolen har uttalat att om en leverantör säljer en kupong till rabatterat pris med löfte om att senare till det nominella värdet ta emot denna kupong som betalning och en kund använder denna kupong som betalning för en vara är ersättningen det belopp som leverantören faktiskt tog emot när han sålde kupongen (C-288/94, Argos Distributors).
Ett bolag lät vid ett arrangemang en del av försäljningslikviden för sålda varor tillfalla stiftelser som bedrev ideell verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att till grund för beskattningsunderlaget ska ligga vad kunden faktiskt har att betala för sitt inköp och vad bolaget faktiskt uppbär. Det förhållandet att en del av ersättningen lämnades av bolaget som en gåva till stiftelserna saknade betydelse. Bolaget skulle beräkna beskattningsunderlaget efter hela den ersättning som kunden betalade (RÅ 2002 ref. 112).
En kund erbjöds av en möbelhandlare att köpa en vara mot en räntefri kredit. Erbjudandet innebar att kunden erhöll ett räntefritt lån av ett finansiellt bolag. Det finansiella bolaget ersatte därefter möbelhandlaren. Den ersättning som möbelhandlaren erhöll var lägre än priset för den sålda varan. EU-domstolen uttalade att ersättningen för den sålda varan var hela det belopp som köparen hade betalat (C-34/99, Primback).
EU-domstolen har uttalat att en säljare av bingobrickor inte för egen räkning hade förfogat över den del av priset för bingobrickorna som enligt nationell lag skulle gå till vinster till spelarna. Den delen av priset ingick inte i beskattningsunderlaget för tillhandahållandet av bingobrickorna (C-377/11, International Bingo Technology, punkt 33).
Ett bolag bedrev spel med spelautomater i spelhallar. Bolaget tog ut mervärdesskatt, men inte på det spelarna betalade som insats utan på kassaintäkterna, det vill säga insatserna med avdrag för det spelarna vunnit. EU-domstolen fann att mervärdesskattedirektivet inte är ett hinder för att kassaintäkter utgör ersättning (C-440/12, Metropol Spielstätten).
EU-domstolen har uttalat att den avgift för markanvändning som ett bolag med koncession på gasdistributionsnätet betalar till kommunen och som detta bolag övervältrar på det bolag som säljer gasen som därefter övervältrar avgiften på slutkonsumenterna ska ingå i ersättningen för den tjänst som det förstnämnda bolaget tillhandahåller det bolag som säljer gasen (C- 256/14, Lisboagàs GDL, punkt 38).
I ersättningen ingår även betalningar från tredje part. Av förarbetena framgår att mervärdesskatten är en transaktionsbaserad skatt som tas ut på betalningen och som ska träffa konsumtionen av varan eller tjänsten. Det får anses följa av principerna för mervärdesskatten att skatt ska tas ut även om betalningen för transaktionen görs helt eller delvis av en annan person än den som är avtalspart eller den som konsumerar varan eller tjänsten (prop. 2002/03:5 s. 56).
EU-domstolen har uttalat att betalningar som en samordnare i ett lojalitetsprogram hade lämnat till leverantörer som levererade lojalitetspremier till kunder skulle betraktas som ersättning från en tredje part för en leverans av varor till nämnda kunder eller för tillhandahållande av tjänster till dessa.
Betalningar som en sponsor i ett annat lojalitetsprogram hade lämnat till samordnaren av programmet, som levererade lojalitetspremier till kunder, skulle också betraktas som ersättning. Denna ersättning bestod dels av ersättning betald av tredje part för en leverans av varor till nämnda kunder, dels av ersättning för tjänster som tillhandahållits av samordnaren till denna sponsor (C-53/09 och C-55/09, Loyalty Management UK).
EU-domstolen har uttalat att beskattningsunderlaget utgörs av allt det som mottagits som vederlag för tjänsten. Ett offentligt organ hade betalat ersättning till ett bolag som vederlag för tjänster avseende energirådgivning som bolaget tillhandahöll vissa kunder. Då detta vederlag var en del av vederlaget för leveranserna skulle det ingå i beskattningsunderlaget (C-353/00, Keeping Newcastle Warm, punkterna 25–28).
Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att det koncernbidrag som betalades ut av ett moderbolag till ett dotterbolag var en ersättning för bolagets verksamhet inom koncernen. Dotterbolaget skulle tillhandahålla ADB-tjänster till alla bolag inom koncernen förutom moderbolaget utan ersättning. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den omständigheten att ersättningen fått formen av koncernbidrag från moderbolaget och att tjänster inte utfördes direkt åt detta bolag inte hade någon betydelse i detta fall (RÅ 1989 ref. 86).
När en säljare fått ett överenskommet belopp som ersättning för varan eller tjänsten, men felaktigt inte tagit ut mervärdesskatt, ska rättelse ske i efterhand. Vid rättelse i efterhand av mervärdesskatten ska beskattningsunderlaget vara ersättningen minskat med mervärdesskatten. Skatteverket anser att detta gäller även när säljaren och köparen avtalat om att mervärdesskatt kan komma att tas ut i efterhand. Om säljaren använder sin möjlighet enligt avtalet och faktiskt tilläggsdebiterar köparen mervärdesskatten ska det belopp som motsvarar den ursprungliga ersättningen vara beskattningsunderlaget.
Högsta förvaltningsdomstolen har i två fall av rättelse i efterhand konstaterat att beskattningsunderlaget ska bestämmas till den ersättning som bolagen hade fått minskat med 20 procent. De aktuella fallen gällde omsättningar av tjänster som fakturerats utan mervärdesskatt, men som Högsta förvaltningsdomstolen ansåg var skattepliktiga. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att mervärdesskatten inte ska belasta den skattskyldige själv, att mervärdesskatt inte ska ingå i beskattningsunderlaget och att det belopp som åtgick för att betala skatten inte belades med mervärdesskatt (HFD 2012 ref. 56 och HFD 2012-09-05, mål nr 753−757-11).
Skatteverket anser att samma bedömning gäller för omsättning av varor och tjänster inom landet som felaktigt har hanterats som en omsättning utomlands.
En man och en kvinna hade ingått ett stort antal avtal om överlåtelse av fast egendom och skattemyndigheten fann i efterhand att verksamheten var en ekonomisk verksamhet för vilken de skulle betala mervärdesskatt. Överlåtelsen hade ingåtts mellan parterna utan att något hade angetts om mervärdesskatten. EU-domstolen kom fram till att det avtalade priset skulle betraktas som ett pris inklusive mervärdesskatt, under förutsättning att leverantören enligt nationell rätt inte hade möjlighet att från förvärvaren återfå den mervärdesskatt som skattemyndigheten krävde i efterhand. Om mervärdesskatten skulle belasta leverantören, skulle det strida mot principen att mervärdesskatten är en konsumtionsskatt som ska bäras av slutkonsumenten (C-249/12 och C-250/12, Tulica).