Internationella förhållanden

Internationella namnregler i namnlagen

I namnlagen finns bestämmelser som reglerar internationella förhållanden. Dessa regler gäller både vid automatiska namnförvärv och vid förvärv genom anmälan eller ansökan (50–52 §§ NL).

När gäller den svenska namnlagen?

Namnlagen gäller i följande fall:

• För den som är svensk medborgare. Namnlagen gäller även svenska medborgare som har sin hemvist utomlands förutom Danmark, Finland eller Norge (50 § NL).
• För den som är medborgare i Danmark, Finland eller Norge och som har sin hemvist i Sverige (51 § NL första stycket).
• För den som är statslös och har sin hemvist i Sverige eller, om den statslöse inte har hemvist i något land, vistas i Sverige (52 § NL).

De regler som gäller för statslösa tillämpas analogt för personer med okänt medborgarskap.

Den som är folkbokförd i Sverige får normalt anses ha sin hemvist här.

Medborgare i ett annat land än Sverige, Danmark, Finland eller Norge

Andra utländska medborgare än medborgare i Danmark, Finland eller Norge som har hemvist i Sverige får, om de vill, förvärva, ändra eller behålla sitt namn enligt namnlagen. De har också möjlighet att bära ett mellannamn enligt 51 § andra stycket NL.

Reglerna i namnlagen om automatiskt namnförvärv gäller inte för barn som är medborgare i ett annat land än Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Skatteverket ska i dessa fall i stället registrera det efternamn som barnet har enligt hemlandets lag. Vårdnadshavarna kan sedan, om de vill, anmäla namnbyte för barnet enligt 5 § NL.

När en utländsk medborgare ingår äktenskap i Sverige ska Skatteverket registrera det efternamn som personen eventuellt förvärvar enligt hemlandets lag. Om den utländska medborgaren har sin hemvist i Sverige kan personen i stället välja att byta namn enligt namnlagen.

Isländska medborgare omfattas av samma regler som utomnordiska medborgare.

Gäller en namnändring som gjorts i Sverige i hemlandet?

När en utländsk medborgare vill ändra namn enligt svensk lag ska Skatteverket inte göra någon prövning om namnändringen gäller i personens hemland. Skatteverket ska godta anmälan om förutsättningarna för ett godkännande finns enligt svensk lag.

En namnändring enligt svensk lag kan medföra problem för den utländske medborgaren i förhållande till myndigheterna hemlandet. Den utländska medborgare som vill ändra namn i Sverige bör kontakta sitt hemlands ambassad eller konsulat och noga ta reda på vilken verkan namnändringen får i hemlandet.

Namnförvärv i ett annat EES-land eller i Schweiz kan godkännas i Sverige i vissa fall

Skatteverket anser att en person som har förvärvat ett namn i ett annat EES-land eller i Schweiz har rätt att förvärva det namnet även i Sverige genom en anmälan till Skatteverket. En av förutsättningarna är att namnet måste ha förvärvats vid födelsen eller någon annan familjerättslig händelse (49 a § NL).

Det kan framgå av ett födelsebevis, pass eller någon annan motsvarande handling att ett barn med EES-anknytning bär en förälders efternamn. Skatteverket förutsätter då att barnet har förvärvat namnet genom ett familjerättsligt förvärv om det inte finns några omständigheter som talar mot detta.

Transkribering

En person som har invandrat till Sverige kan ändra stavningen på något av sina namn genom transkribering (se Registrering av uppgifter). Personens medborgarskap spelar inte någon roll. Även den som har blivit svensk medborgare kan ändra sitt namn genom transkribering. Det har inte heller någon betydelse hur länge personen har burit det aktuella namnet.

En stavningsändring genom transkribering skiljer sig från en stavningsändring av förnamn enligt 32 § NL genom att det vid transkribering alltid är fråga om att överföra ett namn från ett annat alfabet till det latinska.

Namntraditioner i några andra länder och språkområden

I andra länder och språkområden finns olika traditioner och regler för hur en person kan få sitt namn och vilka namnformer som personen kan bära. Här beskrivs i korthet några vanligt förekommande namntraditioner och hur Skatteverket registrerar dem i folkbokföringen.

Danska och norska mellannamn

I Danmark och Norge finns regler om mellannamn som avviker från de svenska reglerna. Enligt gammal tradition är det i Danmark och Norge möjligt att behålla gamla familjenamn som mellannamn.

För danska och norska medborgare som har hemvist i Sverige gäller den svenska namnlagen. Detta innebär att dessa personers barn som föds i Sverige normalt inte kan förvärva ett mellannamn enligt de regler som gäller i Danmark och Norge. Skatteverket kan i dessa fall godta en anmälan om att ett danskt eller norskt mellannamn i stället ska registreras som ett förnamn för barnet i folkbokföringen. Detta kan ske om mellannamnet sedan tidigare finns registrerat som förnamn eller mellannamn för en annan familjemedlem antingen i Sverige eller i Danmark eller Norge.

Isländska efternamn

Enligt isländsk namnlag får en person bära högst tre förnamn och ett efternamn. Efternamnet är personens fars eller mors förnamn i genitivform med tillägget -son eller -dóttir, ett så kallat patronymikon eller metronymikon. I sällsynta fall förekommer släktnamn som kan föras vidare som ett efternamn. En person får bära ett patronymikon eller ett metronymikon tillsammans med ett släktnamn. Det är också möjligt att bära både ett patronymikon och ett metronymikon. Båda namnen anses i dessa fall vara efternamn.

Eftersom det finns flera möjliga efternamn att välja på för isländska barn, registrerar Skatteverket inte något automatiskt förvärvat efternamn för dessa i födelseärendet.

Makars efternamn förändras inte genom vigseln men makar kan förvärva varandras efternamn som mellannamn. För den som har ett isländskt efternamn som utgörs av ett patronymikon eller metronymikon kan 15 § NL tillämpas.

Genusformer

I vissa länder finns maskulina och feminina ändelser på efternamn.

Den som vill ändra ett utländskt efternamns genusform kan göra det genom en anmälan till Skatteverket. En sådan ändring anses inte vara ett byte till ett annat efternamn (15 § NL). Regeln gäller även om det utländska namnet bärs som ett mellannamn.

När personer som är eller har varit medborgare i länder där så kallad genusväxling förekommer anmäler olika efternamn beroende på namnbärarens kön, kan Skatteverket normalt utgå ifrån att den anmälda formen är godtagbar enligt 15 § NL. Detsamma gäller när anmälan avser personens make eller maka eller barn.

15 § NL kan tillämpas så fort ett namn har sitt ursprung i ett språkområde där man bär samma efternamn i olika genusformer. Bärarens medborgarskap saknar betydelse.

Namnkedjor

I framförallt arabiska länder finns en tradition av att använda så kallade namnkedjor. Detta innebär vanligen att en person bär ett eget namn, sin fars namn och sin farfars namn. I folkbokföringen registrerar Skatteverket i dessa fall det tredje namnet, det vill säga farfarsnamnet, som efternamn och de två första namnen som förnamn.

Dubbla efternamn enligt spanskspråkig tradition

Personer från spanskspråkiga länder bär enligt traditionen dubbla efternamn. Första delen i namnet kommer vanligtvis från personens fars efternamn och den andra delen från personens mors efternamn. Det är endast den första delen i det dubbla efternamnet som förs vidare mellan generationerna.

Spanskspråkig namntradition och svensk namnlag

För den som vill föra vidare ett sådant efternamn enligt svenska regler är det möjligt att tillämpa namnlagen, antingen för endast den första delen av dubbelnamnet eller för dubbelnamnet i sin helhet. Ett barn eller en make till en person som exempelvis heter Gonzalez Ortiz i efternamn kan därmed förvärva antingen Gonzalez eller Gonzalez Ortiz som efternamn. Den andra delen av ett dubbelnamn kan inte föras vidare och inte heller ensamt strykas genom en anmälan till Skatteverket.

När det är fråga om en anmälan om att behålla ett efternamn enligt 9 § NL eller en anmälan om att återta sitt namn som ogift enligt 10 § NL kan dubbelnamnen från spanskspråkiga länder däremot inte delas. I de fall ett barn automatiskt förvärvar moderns efternamn, till exempel när faderskapet inte är fastställt, bör barnet anses automatiskt ha förvärvat hela moderns dubbelnamn. Barnet kan sedan enligt 5 § NL byta till enbart första delen av moderns efternamn.

För att ett dubbelnamn ska anses vara delbart på så sätt att en make eller maka eller ett barn kan förvärva endast den första delen enligt reglerna i namnlagen, krävs att namnbäraren har förvärvat namnet enligt den spanskspråkiga namntraditionen.

Vilka regler gäller för ett barn som föds i Sverige av föräldrar med ursprung i ett spanskspråkigt land?

När föräldrar med ursprung i ett spanskspråkigt land får barn i Sverige och barnet vid födelsen blir medborgare i det spanskspråkiga landet förvärvar barnet automatiskt efternamn enligt det landets regler. Om barnet är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige och är dansk, finsk eller norsk medborgare eller statslöst ska däremot namnlagens regler tillämpas för barnets efternamn.

Om den ena av föräldrarna har förvärvat enbart den första delen av den andres dubbelnamn bör föräldrarna anses bära olika efternamn.

Länder med spanskspråkig namntradition

Med vissa variatoner finns den spanskspråkiga namntraditionen i följande länder:

• Argentina
• Bolivia
• Chile
• Colombia
• Costa Rica
• Cuba
• Dominikanska republiken
• Ecuador
• El Salvador
• Guatemala
• Honduras
• Mexiko
• Nicaragua
• Paraguay
• Panama
• Peru
• Spanien
• Uruguay
• Venezuela