För en obegränsat och begränsat skattskyldig person finns det situationer som likställs med uttag i samband med ett gränsöverskridande.
Lagens utgångspunkt är att uttag ska beskattas när det finns risk för att beskattningsunderlaget i en gränsöverskridande näringsverksamhet försvinner ut ur landet. Detta trots att det inte alltid är fråga om att frånta en näringsverksamhet några tillgångar. Nedan redovisas vilka situationer som räknas som uttag (22 kap. 5 § IL och prop. 1994/95:91).
En uttagsbeskattning kan bli aktuell då verksamheten vid ett fast driftställe läggs ned (22 kap. 5 § p. 1 IL).
Om skattskyldigheten för inkomsten från en näringsverksamhet upphör helt eller delvis kan en uttagsbeskattning ske (22 kap. 5 § p. 2 IL).
Om en fysisk person bedriver näringsverksamhet i Sverige och upphör att vara obegränsat skattskyldig här, upphör skattskyldigheten för näringsverksamheten till den del tillgångarna inte knyts till ett fast driftställe här. Ett annat fall där skattskyldigheten upphör är om förutsättningarna för ett fast driftställe i Sverige försvinner.
Tillgångar som förs över från en del av en näringsverksamhet till en annan del kan uttagsbeskattas, om skattskyldighet föreligger för inkomst från den förra delen men inte för inkomst från den senare delen (22 kap. 5 § p. 3 IL).
Denna punkt är ett komplement till p. 5 i 22 kap. 5 § IL och avser fall då överföringar med liknande skattekonsekvenser sker inom en näringsverksamhet.
Om inkomsten från en näringsverksamhet helt eller delvis inte längre ska beskattas i Sverige på grund av ett skatteavtal, kan uttagsbeskattning ske (22 kap. 5 § p. 4 IL).
Här avses en situation då en fysisk person som är bosatt i Sverige bedriver näringsverksamhet här, eller i en stat med vilken Sverige saknar skatteavtal eller som Sverige har ingått ett Creditavtal med, och får ändrad skatterättslig hemvist i en annan stat på grund av ett skatteavtal.
Vidare avses en situation då ett svenskt aktiebolag flyttar sin skatterättsliga hemvist enligt ett skatteavtal mellan Sverige och en annan stat, genom att den verkliga ledningen flyttar ut.
Skatteavtalet medför att näringsverksamheten undantas från svensk beskattning till den del tillgångarna i verksamheten inte knyts till ett fast driftställe i Sverige. Uttagsbeskattning ska då ske för den undantagna delen.
Ytterligare en situation som omfattas är om ett exemptavtal ingås antingen med en stat med vilken Sverige inte tidigare har haft något avtal, eller med en stat med vilken Sverige tidigare har haft ett creditavtal, och en tillgång i en verksamhet som bedrivs i staten enligt avtalet blir knuten till ett fast driftställe där.
Uttagsbeskattning kan ske om tillgångar förs över från en del av en näringsverksamhet till en annan del, och den senare delen men inte den förra är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal (22 kap 5 § p. 5 IL).
Med den här punkten avses en situation då en tillgång i en verksamhet som bedrivs i två eller flera stater överförs från Sverige till en annan stat, med vilken Sverige har ingått ett exemptavtal, och knyts till ett fast driftställe där.
Vidare avses en situation då en tillgång i en verksamhet som bedrivs i flera stater överförs från en stat, med vilken Sverige saknar avtal eller har ett creditavtal, till en annan stat med vilken Sverige har ett exemptavtal och knyts till ett fast driftställe där.
Högsta förvaltningsdomstolen har kommit fram till att det strider mot EUF-fördragets regler om etableringsfrihet att uttagsbeskatta ett svenskt bolag när bolagets näringsverksamhet inte längre ska beskattas i Sverige på grund av ett skatteavtal med en stat inom EU (RÅ 2008 ref. 30). Frågan gällde ett svenskt aktiebolag som bedrev fastighetsförvaltning i Förenade kungariket. Bolaget flyttade sin verkliga ledning till Malta, vilket innebar att bolaget vid tillämpning av skatteavtalet mellan Sverige och Malta ansågs ha sin hemvist i Malta. Efter byte av hemvist bedrevs ingen verksamhet i Sverige. Högsta förvaltningsdomstolen fann vidare att reglerna, som visserligen strider mot EUF-fördragets regler om etableringsfrihet, kunde motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, men att syftet med dessa kunde tillgodoses på ett mindre ingripande, och därmed mer proportionellt, sätt. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen utgjorde gemenskapsrätten inte något hinder mot att uttagsbeskattning kan ske när aktuella tillgångar avyttras.
Regler om anstånd med betalning av skatt i samband med uttagsbeskattning infördes med anledning av utgången i RÅ 2008 ref. 30. Läs mer om rätt till anstånd med betalning av skatt vid uttagsbeskattning.
Om verksamheten vid ett fast driftställe som en begränsat skattskyldig fysisk eller juridisk person har i Sverige upphör, eller om det moment som konstituerar ett fast driftställe försvinner på annan grund än ett skatteavtal med en stat inom EES, är det Skatteverkets uppfattning att uttagsbeskattning kan komma ifråga, utan rätt till anstånd.
Likaså anser Skatteverket att uttagsbeskattning ska ske omedelbart och utan rätt till anstånd om en enskild näringsidkares fasta driftställe utomlands inte längre ska beskattas i Sverige, på grund av att näringsidkaren övergår till att vara begränsat skattskyldig.
Om beskattningsrätten till ett sådant fast driftställe i stället upphör på grund av att en obegränsat skattskyldig näringsidkares hemvist enligt ett skatteavtal med en stat inom EES övergår till den stat där det fasta driftstället är beläget, tillämpas reglerna om uttagsbeskattning kombinerat med bestämmelserna om anstånd i 63 kap. SFL. Se även i detta sammanhang Skatteverkets uppfattning kring uttagsbeskattning och anstånd vid hemvistbyte och efterföljande fusion med utländskt företag.
Det kan även räknas som att uttag har gjorts i situationer där tillgångar har lämnat näringsverksamheten utan att någon handlat aktivt. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att även ett passivt förhållningssätt kan leda till uttagsbeskattning. Exempel på sådan passivitet är när någon avstår från en konverteringsrätt som har inneburit en värdeöverföring och som haft sin grund i en intressegemenskap mellan företag (RÅ 1998 ref. 13).