Myndigheter har möjlighet att hämta in ett yttrande genom remiss för att t.ex. få olika upplysningar eller kontrollera uppgifter. Det är viktigt att myndigheterna bevakar att svar på remisser kommer in inom den tid som angetts i remissen.
I myndigheternas utredningsansvar ligger ofta en skyldighet att skaffa upplysningar och yttranden från andra myndigheter, kommuner, landsting, organisationer, företag eller andra enskilda. Remiss är en viktig form för detta. En remiss innebär att myndigheten sänder över handlingar i ett ärende för yttrande av mottagaren, den s.k. remissinstansen (Hellners-Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2010, s. 166).
En myndighet är skyldig att besvara en remiss. Detta följer av samverkansregeln i 6 § FL.
Inhämtande av yttrande genom remiss kan ha många olika syften. Myndigheten kan
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det av största vikt att remissförfarandet fungerar ändamålsenligt och att inte handläggningen försenas genom onödiga remisser. För parter och andra som berörs av ett ärende är det visserligen angeläget att detta blir utrett på ett så fullständigt sätt som möjligt, men de berörda har också ett befogat intresse av att ärendet avslutas inom rimlig tid.
En myndighet ska, innan den inhämtar yttrande genom remiss, noga pröva om det föreligger behov av att remittera (13 § första stycket FL). Något slentrianmässigt remitterande får inte förekomma. Vid prövningen av om behov av remiss finns måste därför alltid övervägas om inte någon enklare och smidigare metod för att få önskade uppgifter står till buds.
Myndigheterna ska i första hand använda s.k. solfjädersremiss då yttrande behöver inhämtas från flera remissinstanser (13 § första stycket FL). Ett sådant förfarande innebär att remissen skickas till flera remissinstanser samtidigt. Av t.ex. utredningsskäl kan det ibland vara nödvändigt att en remissinstans yttrar sig först efter det att den tagit del av synpunkter från en annan remissinstans, s.k. kedjeremiss.
Det bör framgå av remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas (13 § andra stycket FL).
Det är av stor vikt att den remitterande myndigheten bevakar att svar på remisser kommer in inom utsatt tid. En myndighet har en skyldighet att se till att yttrandet kommer in inom föreskriven tid eller, om tid för svar inte har utsatts i remissen, inom skälig tid. Detta följer av kravet i 7 § FL på snabb och enkel handläggning.
JO har riktat kritik mot en länsstyrelses bristande bevakning om ett remissvar kommit infrån en socialnämnd. Nämnden hade dröjt mer än två månader med att yttra sig. Länsstyrelsen borde enligt JO ha bevakat att remissvaret kom in i tid eller i omedelbar anslutning till att tiden gick ut ha påmint nämnden om dess skyldighet att avge ett yttrande (JO 2004/05 s. 287).
Bestämmelserna i 13 § FL har samband med reglerna i 14 § FL om muntlig handläggning. Ofta är det lämpligt att myndigheter samråder per telefon och att en anteckning om samtalet görs i enlighet med bestämmelsen i 15 § FL i stället för att skicka remiss. Vilken form av samråd som är lämpligast får bedömas med beaktande bl.a. av kravet enligt 7 § FL på snabb och enkel handläggning.