Ett ärende kan inledas på initiativ av en enskild, den beslutande myndigheten eller en annan myndighet. Den enskilde kan ha rätt att inleda ett ärende muntligt, även om förvaltningsförfarandet normalt är skriftligt.
Det finns inte någon särskild lagregel i förvaltningslagen (FL) om när ett ärende inletts (väckts) hos myndigheten.
Innebörden av att ett ärende är inlett (väckt) hos en myndighet är att ärendet är under behandling hos myndigheten.
Ett ärende kan väckas på initiativ av en enskild, på initiativ av den beslutande myndigheten, eller på initiativ en annan myndighet.
När den enskilde inleder ett ärende sker det vanligtvis i form av en ansökan eller en anmälan. En ansökan är en begäran om att myndigheten ska fatta ett visst beslut medan en anmälan är ett meddelande till myndigheten om ett visst sakförhållande.
När en myndighet är skyldig att avgöra ett ärende i sak talar man om materiell anhängighet. Formell anhängighet innebär endast att ett ärende har kommit in till myndigheten.
Nuvarande förvaltningslag bygger på förutsättningen att förfarandet normalt är skriftligt. Ärendena bör därför normalt inledas skriftligt (jfr SOU 2010:29 s. 217 och 371).
I förarbetena till FL uttalas att en särskild fråga är om själva inledandet av ett ärende ska få ske muntligt och att detta inte är en fråga som bör regleras i förvaltningslagen. I den mån frågan inte är reglerad i specialförfattningar bör en myndighet ta hänsyn till den allmänna regeln (7 § FL) om enkelhet och snabbhet m.m. när myndigheten bedömer om en muntlig ansökan e. dyl. kan godtas (prop. 1985/86:80 s. 26). I bagatellärenden som inte kräver någon grundligare prövning av myndigheten bör muntlig ansökan kunna godtas.
Myndigheternas serviceskyldighet innebär att myndigheten vid behov ska hjälpa den sökande med att fylla i en ansökan (4 § FL). Detta medför att det många gånger inte har så stor betydelse om ansökan sker muntligt eller skriftligt.