Sambandet mellan EU-rätt och nationell rätt

Rättsakter som har antagits av unionen är bindande för Sverige

Sveriges medlemskap i EU 1995 har inneburit att EU-rätten har blivit en del av den svenska rättsordningen. Bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i de rättsakter som har antagits av unionens institutioner är bindande för Sverige.

Förhållandet mellan EU-rätten och de nationella bestämmelserna

Sveriges medlemskap i EU innebär att vi inte enbart ska beakta den nationella rätten, utan vi måste också ta hänsyn till innehållet i EU-rätten. Det gäller inte bara bestämmelserna i ML utan även de bestämmelser som rör mervärdesskatt och som finns i SFL.

EU-rätten består av flera olika rättskällor som kan få betydelse när vi bedömer de svenska materiella bestämmelserna.

På mervärdesskattens område består EU-lagstiftningen främst av direktiv. Direktiv riktar sig till ett medlemsland och avsikten är inte att de ska tillämpas direkt i ett enskilt fall. Direktiven ska i stället införlivas i den nationella lagstiftningen. Trots det kan en direktivregel även ha en rättslig verkan direkt mellan medlemslandet och en enskild. Detta uttrycks som att vissa unionsrättsliga bestämmelser har direkt effekt.

I Sverige är till exempel innehållet i mervärdesskattedirektivet inarbetat i bl.a. ML. Bestämmelserna i direktivet respektive ML har inte alltid samma utformning. EU-domstolen har dock slagit fast att nationella bestämmelser som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna så långt det är möjligt, med hänsyn till den nationella rättsordningen, s.k. EU-konform tolkning. Om det inte är möjligt att göra en EU-konform tolkning kan det bli aktuellt med direkt effekt.

En annan viktig rättskälla inom EU-rätten är EU-domstolens rättspraxis som även får betydelse när vi tolkar bestämmelser som rör mervärdesskatt.

Vad är en standstill-klausul?

Mervärdesskattedirektivet innehåller vissa s.k. standstill-klausuler.

Artikel 176 är en sådan klausul för begränsning av avdragsrätten. Den innebär att medlemsländerna tills vidare får behålla de undantag från avdragsrätten som fanns i deras nationella lagstiftning vid den tidpunkt då direktivet trädde i kraft för respektive medlemsland. Det är däremot inte tillåtet att genom lagstiftning eller ändrad förvaltningspraxis utvidga tillämpningsområdet för befintliga undantag efter den tidpunkt då direktivet trädde i kraft för respektive medlemsland (se t.ex. C-414/07, Magoora, punkterna 35–38).

Rättsfall: avdrag för representation

Kammarrätten har funnit att avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter i samband med demonstrationer och visningar har begränsats i förhållande till vad som gällde vid tidpunkten för Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU). De nuvarande svenska reglerna ansågs därför stå i strid med standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet. Av domskälen framgår det också att avdragsramen för lunch, middag eller supé har sänkts sedan Sveriges inträde i EU (KRNG 2013-09-20, mål nr 24-12).

Läs om avdragsbegränsningarna för representation.

Den inre marknaden – ett område med fri rörlighet

Den inre marknaden är en viktig del inom EU-samarbetet. Med inre marknad avses ett område utan inre gränser, med fri rörlighet för bl.a. varor och tjänster. En fri handel över gränserna förutsätter att gränskontrollen mellan medlemsländerna tas bort och att medlemsländerna har ett mervärdesskattesystem som i stora delar är enhetligt.

Syftet med det gemensamma mervärdesskattesystemet är att all ekonomisk aktivitet ska beskattas på ett helt neutralt sätt. Mervärdesskatten är en allmän skatt som är avsedd att träffa konsumtionen av varor och tjänster. Genom flera olika direktiv har en samordning skett mellan medlemsländernas mervärdesskattesystem. De viktigaste reglerna finns i mervärdesskattedirektivet. Fortfarande finns det dock kvar vissa skillnader mellan länderna, t.ex. när det gäller skattebas och skattesatser.

Skadestånd och annan ekonomisk påföljd till följd av överträdelse av unionsrätten

Ett medlemsland kan bli skyldigt att betala skadestånd när en enskild lider skada, t.ex. när medlemslandet inte har infört ett direktiv på ett riktigt sätt. Ett medlemsland kan även bli skyldigt att betala ett schablonbelopp eller vite till EU om det överträtt EU-reglerna.