Grundförutsättningar

Allmänt

Reglerna för VMB vid handel med begagnade varor m.m. finns i 9 a kap. ML. De baseras på bestämmelserna i artiklarna 312–325 i mervärdesskattedirektivet. Syftet med dessa är att göra hanteringen av handeln för sådana varor enhetlig inom EU.

Tillämpning av VMB

VMB får tillämpas när en skattskyldig återförsäljare köper vissa begagnade varor m.m. från någon som inte har haft avdragsrätt för ingående skatt vid sitt förvärv av varorna. Återförsäljaren redovisar utgående skatt endast på vinstmarginalen som utgörs av skillnaden mellan försäljningspriset och inköpspriset. Denna utgående skatt får återförsäljaren inte öppet redovisa i sin faktura till köparen. Köparen har ingen avdragsrätt för mervärdesskatt som återförsäljaren redovisar i enlighet med bestämmelserna om VMB.

Vid tillämpning av VMB ska transaktionerna särskiljas i räkenskaperna (9 a kap. 15 § ML). Det finns också särskilda krav på innehållet i fakturan vid tillämpning av VMB. Det ska finnas en särskild uppgift om att VMB tillämpas (11 kap. 8 § ML) och mervärdesskatt får inte anges (9 a kap. 16 § ML).

Bestämmelserna ska tolkas restriktivt

VMB är en särskild ordning för mervärdesskatt som avviker från de allmänna bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet. EU-domstolen har uttalat att de bestämmelser i direktivet som anger när den särskilda ordningen är tillämplig därför ska tolkas restriktivt (C 160/11, Bawaria Motors).

Gäller inte vid export

VMB kan endast tillämpas vid omsättning av begagnade varor m.m. som sker inom EU. En vara anses i vissa fall omsatt utomlands enligt vad som framgår av 5 kap. 3 a § ML. VMB ska inte tillämpas i dessa fall (9 a kap. 17 § ML).

Avdragsrätt

Återförsäljaren har ingen rätt att göra avdrag för ingående skatt vid inköpet av själva varan som ska säljas i enlighet med VMB-bestämmelserna (jfr förvärvskriteriet). Däremot har beskattningsbara återförsäljare som tillämpar VMB avdragsrätt för debiterad ingående skatt för övriga förvärv för verksamheten. Detta gäller också förvärv för reparation av sådana inköpta varor.

Frivilligt att tillämpa VMB

En återförsäljare har alltid möjlighet att tillämpa de allmänna bestämmelserna i ML även om förutsättningarna för att tillämpa VMB är uppfyllda (9 a kap. 3 § ML). Det är därför möjligt att vid försäljning av en vara redovisa mervärdesskatt för hela försäljningsbeloppet och att debitera mervärdsskatten öppet i fakturan enligt de allmänna bestämmelserna.

Ett skäl till att en återförsäljare väljer att inte använda VMB kan vara att köparen har avdragsrätt för ingående skatt vid förvärvet, se följande exempel.

Exempel: VMB jämfört med allmänna bestämmelser

En återförsäljare köper en begagnad åkgräsklippare från en privatperson för 10 000 kr och säljer den för 15 000 kr enligt VMB. Utgående skatt redovisas med 1 000 kr och vinsten exklusive mervärdesskatt blir då 4 000 kr. Om i stället allmänna regler tillämpas blir försäljningspriset 17 500 kr om bilhandlaren vill ha samma vinstmarginal, 4 000 kr ([10 000 kr + 4 000 kr] + 25 procent mervärdesskatt = 17 500 kr). Om köparen har avdragsrätt blir det en avdragsgill mervärdesskatt med 3 500 kr och en kostnad på 14 000 kr i stället för en kostnad på 15 000 kr som blev fallet vid VMB.

Förvärvskriteriet

Bestämmelserna om VMB får enligt 9 a kap. 1 § ML tillämpas vid en återförsäljares omsättning av begagnade varor m.m. förutsatt att de levererats till honom inom EU av någon av följande:

• någon annan än en beskattningsbar person, t.ex. en privatperson
• en beskattningsbar person som ska redovisa mervärdesskatt enligt VMB i Sverige eller enligt motsvarande bestämmelser i ett annat EU land
• en beskattningsbar person vars omsättning är undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 24 § ML eller enligt motsvarande bestämmelser i ett annat EU land
• en beskattningsbar person som undantas från skattskyldighet enligt 1 kap. 2 a § ML
• en beskattningsbar person i ett annat EU land vars omsättning inte medfört redovisningsskyldighet i det landet, om den förvärvade varan utgjort anläggningstillgång hos säljaren.

Gemensamt för de olika förvärvssituationerna är att de inte medfört mervärdesskattedebitering gentemot återförsäljaren. Ett förvärv med skattedebitering innebär att återförsäljaren vid sin vidareförsäljning av varan inte får tillämpa VMB.

Beviskrav

Bestämmelserna i 9 a kap. ML innehåller inga särskilda bestämmelser för hur återförsäljaren ska styrka sina inköpskostnader och att det är ett inköp som uppfyller förvärvskriteriet enligt 9 a kap. 1 § ML. Beviskraven bör därför ställas med utgångspunkt från bestämmelserna i 11 kap. 8 § ML och 39 kap. 3 § SFL.

En deklarationsskyldig ska ha ett underlag för fullgörandet av uppgiftsskyldigheten samt för kontroll av beskattningen (39 kap. 3 § SFL).

Rättsfall: förvärv från någon med delvis avdragsrätt

EU-domstolen har i ett mål prövat om VMB var tillämpligt för en polsk återförsäljare som förvärvade bilar från andra beskattningsbara personer. Bilarna hade sålts till återförsäljaren utan debitering av mervärdesskatt med hänvisning till ett särskilt undantag från skatteplikt enligt polsk rätt trots att säljarna i sin tur haft delvis avdragsrätt vid sina förvärv. EU-domstolen fann att bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet om ordningen för beskattning av vinstmarginal inte kunde tillämpas i sådana situationer. För att kunna tillämpa ordningen för vinstmarginalbeskattning måste förvärvet ske från en säljare som inte till någon del kunnat dra av den ingående skatten (C-160/11, Bawaria Motors).

Återförsäljarkriteriet

En beskattningsbar återförsäljare är en beskattningsbar person som inom ramen för sin ekonomiska verksamhet förvärvar eller importerar begagnade varor, konstverk, samlarföremål eller antikviteter i syfte att sälja dem vidare (9 a kap. 8 § ML).

I syfte att sälja varan vidare

Återförsäljarkriteriet är uppfyllt när det är frågan om att sälja vidare sådana varor som omfattas av varukriteriet. I syfte att sälja vidare innebär att varan efter försäljningen inte till någon del ska finnas kvar i återförsäljarens ägo. Detta syfte är även uppfyllt när en vara säljs i delar när varje del av varan blir en egen vara, t.ex. försäljning av bil i delar. Däremot är inte syftet uppfyllt vid försäljning av en andel i en vara, t.ex. en ägarandel om 50 % i ett djur.

Syftet med förvärvet

EU-domstolen har ansett att företag, som inom ramen för sin sedvanliga verksamhet vidaresäljer fordon som har köpts begagnade för att användas i företagets leasingverksamhet och som i första hand anskaffats för att leasas ut och endast i andra hand för att återförsäljas, kan vara en ”beskattningsbar återförsäljare” i den mening som avses i direktivet (artikel 311.1.5 i mervärdesskattedirektivet). Förvärven måste ha skett från personer utan avdragsrätt, t.ex. privatpersoner (C-280/04, Jyske Finans).

Mot bakgrund av EU-domstolens dom anser Skatteverket att beskattning vid överlåtelse av vissa tillgångar kan ske med tillämpning av VMB. Det gäller sådana varor som i första hand har förvärvats för att användas i verksamheten och som först därefter säljs. Det gäller under förutsättning att varan förvärvats på sådant sätt som anges i 9 a kap. 1 § ML, exempelvis från en privatperson eller en person som sålt varan utan mervärdesskatt på grund av att omsättningen är undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 24 § ML. Varor som förvärvas för att användas i en verksamhet undergår vanligen värdeminskning under innehavstiden. Det pris som säljaren får vid en avyttring av en sådan vara understiger normalt inköpspriset. I ett sådant fall uppkommer ingen vinstmarginal som kan beskattas vid tillämpning av VMB.

Kommissionär

Som beskattningsbar återförsäljare anses också den som handlar i eget namn för en annan persons räkning, t.ex. som kommissionär (jfr 6 kap. 7 § ML). En auktionsförrättare som i eget namn säljer varor på uppdrag av en återförsäljare jämställs med en beskattningsbar återförsäljare. I ett sådant fall anses två omsättningar ha skett, en från huvudmannen till förmedlaren och en från förmedlaren till slutkund och varje led ska bedömas för sig. En kommissionär kan därför tillämpa VMB för sin försäljning av begagnade varor, konstverk, samlarföremål och antikviteter under förutsättning att uppdragsgivaren har tillämpat VMB vid sin egna försäljning av varorna eller att förvärvskriteriet i övrigt är uppfyllt.

Varukriteriet

Begagnade varor är varor som har varit i bruk och som är lämpliga för vidare användning i befintligt skick eller efter reparation (9 a kap. 4 § ML). Genom denna definition utesluts varor som bär, svamp och oanvända slöjdalster.

Begagnad vara

För att betraktas som begagnad måste varan ha varit begagnad både vid återförsäljarens förvärv och vid försäljningen.

Åtgärder som innebär att varan försätts i sedvanligt försäljningsskick, t.ex. reparation, rengöring eller restaurering, påverkar inte varans status som begagnad.

Även delar från en begagnad vara som demonteras bör kunna anses som begagnade, förutsatt att delen behåller sin ursprungliga funktion. EU-domstolen har uttalat att begagnade delar från uttjänta motorfordon, som ett bilåtervinningsföretag förvärvat av en privatperson och som är avsedda att säljas som reservdelar, ska anses utgöra ”begagnade varor” i den mening som avses i artikel 311.1 mervärdesskattedirektivet (C-471/15, Sjelle Autogenbrug I/S).

Karossen från en bil som förvärvats från en privatperson och som säljs efter att bilen vid skrotning demonterats är exempel på en sådan begagnad vara som medför att VMB kan tillämpas (SRN 2006-04-25).

Åtgärder som innebär att en vara som demonterats från ett fordon tillförs delar så att den blir ett fordon igen ses däremot inte som en begagnad vara.

Exempel: motorcykelchassi som görs till motorcykel är inte längre en begagnad vara

Ett begagnat motorcykelchassi som kompletteras med motor, växellåda och framhjul m.m. så att en funktionsduglig motorcykel skapas är exempel på en vara som inte längre kan betraktas som en begagnad vara i förhållande till den förvärvade varan. Ingreppen i motorcykelchassit innebär så genomgripande kompletteringar att den färdiga motorcykeln inte kan betraktas som en begagnad vara vid försäljningen (jfr KRSU 2005- 08-11, mål nr 707−708-05).

En ändrad funktion

Om varan fått en ändrad funktion, d.v.s. att säljaren har gjort om den till en annan vara, är den inte längre att anse som begagnad. Som exempel på en sådan situation kan nämnas skrotade fordon som pressas ihop och säljs som metallskrot.

Djur

Djur utgör vara enligt den allmänna definitionen i 1 kap. 6 § ML. Vid försäljning av djur kan vinstmarginalbeskattning tillämpas om djuret är begagnat. Enligt Skatteverkets bedömning är ett djur taget i bruk i och med att det säljs första gången av den ursprunglige ägaren, dvs. av uppfödaren. Detta medför att djuret är begagnat först när den andre ägaren säljer det vidare. För att VMB ska kunna tillämpas i nästa led krävs också att förvärvskriteriet är uppfyllt för köparen.

Exempelvis kan en återförsäljare som förvärvar en otränad unghäst från en uppfödare och sedan tränar den till ridhäst inte tillämpa VMB vid sin vidareförsäljning eftersom förvärvet har skett från en producent (uppfödaren). Hästen var inte att betrakta som en begagnad vara vid förvärvet (RÅ 2000 not. 196).

Om däremot en häst köps från en privatperson (annan än uppfödaren) utgör den en begagnad vara enligt 9 a kap. 4 § ML. Detta gäller även om djuret innan återförsäljarens vidareförsäljning underkastats träning för viss specifik användning, exempelvis som ridhäst (jfr C-320/02, Stenholmen och RÅ 2004 ref. 45).

Undantag

Enligt 9 a kap. 4 § ML är följande varor undantagna från definitionen av begagnade varor:

• fastigheter
• konstverk, samlarföremål eller antikviteter
• varor som helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina, om materialet är obearbetat eller i huvudsak obearbetat, samt skrot, avfall eller liknande som innehåller guld, silver eller platina
• oinfattade naturliga eller syntetiska ädelstenar (9 a kap. 4 § ML).

Obearbetat eller i huvudsak obearbetat material av ädelmetaller omfattas inte av definitionen för begagnade varor. Däremot ska varor som framställts av eller innehåller ädla metaller omfattas av definitionen, exempelvis smycken eller begagnade katalysatorer som säljs för sin ursprungliga egenskap. Enligt författningskommentaren till prop. 2002/03:5 s. 112 bör med obearbetat eller i huvudsak obearbetat material förstås ädelmetaller som inte bearbetats eller bearbetats i så ringa omfattning att de inte är attraktiva på marknaden för andra egenskaper än dem som tillskrivs obearbetade ädla metaller.

Tackor med hög ädelmetallhalt av guld, silver eller platina och som endast är präglade med tillverkarens namn, logotype, vikt och renhet samt ibland serienummer och mönster är varor som anses ha bearbetats i så ringa omfattning och på ett sådant sätt att de framförallt kan antas vara attraktiva på marknaden i investeringssyfte. Tackorna omfattas därför varken av definitionen för samlarföremål eller för begagnad vara enligt VMB-bestämmelserna (jfr. SRN 2016-06-29, dnr 20-15/I).

Exempel: ett så kallat bullionmynt betraktas som i huvudsak obearbetat silver

Ett så kallat bullionmynt i silver är en vara som inte omfattas av definitionen för begagnad vara. Myntet omfattas av begreppet samlarföremål i 3 kap. 23 § ML men utgör inte ett samlarföremål enligt 9 a kap. 6 § 2 ML. Myntet innehåller 999,9/1000 rent silver och säljs i myntboxar om 500 mynt eller rör om 25 mynt och är avsedda för investering. Myntet kan inte anses vara attraktivt på marknaden för andra egenskaper än dem som tillskrivs obearbetat silver varför det inte utgör enbegagnad vara enligt 9 a kap. 4 § ML (SRN 20120917, dnr 2511/I).

Kompletterande information

• Beskattningsunderlag och vinstmarginal vid VMB
• Vinstmarginalbeskattning vid handel inom EU
• Krav på fakturans innehåll enligt ML
• Förenklad faktura vid tillämpning av VMB

• Skyldighet att föra anteckningar vid handel med begagnade varor