Partsbehörigheten innebär förmågan att kunna inta en partsställning i en domstolsprocess eller hos en förvaltningsmyndighet.
Alla fysiska och i princip alla juridiska personer kan vara part (partsbehöriga) i en domstolsprocess (juridiska personer är t.ex. aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar). Detsamma gäller för staten, kommuner eller andra sådana menigheter (11 kap. 1 och 2 §§ RB). Att begreppet partsbehörighet kan användas även i förvaltningsförfarandet följer av att en fysisk eller juridisk person kan benämnas part (jfr 21 FL).
I skatteprocessen är det som regel den som enligt skattelagstiftningen är skattskyldig (skattesubjekt) som är part (eller partsbehörig).
Det innebär att ett handelsbolag inte är partsbehörig när det gäller ett beslut om inkomstskatt eftersom det ju är delägarna som beskattas för sin andel av vinsten, och som alltså är skattesubjekt när det gäller inkomstskatt. Handelsbolaget är däremot skattesubjekt och är partsbehörig när det gäller t.ex. mervärdesskatt, särskild fastighetsskatt, särskild löneskatt på pensionskostnader och avkastningsskatt på pensionsmedel.
Det finns vissa associationer som varken är juridiska personer eller skattesubjekt. Så är t.ex. fallet med enkla bolag och partrederier. Dessa kan alltså inte vara partsbehöriga.
Som huvudregel gäller att en juridisk person som har upplösts genom en underskottskonkurs saknar rättskapacitet – d.v.s. förmågan att äga egendom och rättigheter samt ha skulder och förpliktelser – och därmed även partsbehörigheten. Se t.ex RÅ 1992 not. 29, RÅ 84 1:87, NJA 1979 s. 700, NJA 1999 s. 237 och NJA 2001 s. 144 samt RÅ 2009 not. 124.
Detta innebär att Skatteverket t.ex. inte kan fatta beslut mot ett aktiebolag som upplösts genom en underskottskonkurs. Detta gäller både fördelsbeslut och nackdelsbeslut. När ett bolag har upplösts kan det finnas ett intresse av att en domstol prövar en eventuell tvist mellan bolaget och dess motpart. Från huvudregeln har därför vissa undantag gjorts i praxis:
Ett bifall till bolagets talan i en skatteprocess skulle kunna innebära att skatt återbetalas till bolaget och därmed medför en ny utdelning i konkursen (RÅ 1996 not. 192). Bolagets begäran om återbetalning av skatt måste dock beloppsmässigt överstiga eventuella skulder till staten, eftersom det annars aldrig kan bli någon ny utdelning i konkursen. Detta undantag kan bli aktuellt att tillämpa både vid en begäran om omprövning och ett överklagande.
Ställföreträdare för bolaget har ansetts ha ett betydande intresse att få skattefrågan överprövad i förvaltningsdomstol på grund av en pågående process om företrädaransvar (RÅ 2000 ref. 41, RÅ 2003 not. 25, jämför även RÅ 2008 ref. 75 och 67 kap. 4 § SFL). I dessa fall har upplösta bolag tillerkänts partsbehörighet mot bakgrund av den betydelse utgången i skatteprocessen kunde antas ha för de tidigare styrelseledamöterna i bolaget. Av HFD 2016 not. 18 framgår att detsamma kan gälla då en bolagsman för ett upplöst handelsbolag med stöd av 59 kap. 11 § SFL har förpliktats betala bolagets skatteskuld.
För att en rättssäker prövning av ett skattetillägg ska kunna ske är det nödvändigt att även de grundläggande beskattningsbesluten kan överprövas (RÅ 2002 ref. 76). Av Europakonventionens regler följer dock inte någon rätt till domstolsprövning i mer än en instans (RÅ 2003 ref. 53). Rätten till överprövning gäller enbart överklagande till förvaltningsrätten, inte omprövning hos Skatteverket.