Rättegångskostnader

Reglerna för dispositiva tvistemål gäller

I konkursmål är rättegångsbalkens regler för rättegångskostnader i dispositiva tvistemål tillämpliga (2 kap. 23 § KonkL). Dessa innebär att den som förlorat målet som regel ska ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 1 § RB). Även den som vinner ett konkursmål kan under vissa omständigheter bli tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader (18 kap. 3 § RB). Om ett mål återkallas ska den som återkallar sin talan ersätta motpartens rättegångskostnader om inte särskilda omständigheter motiverar att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt (18 kap. 5 § andra stycket RB).

När statens talan ogillas

När statens talan ogillas är huvudregeln att staten ska betala de rättegångskostnader som uppstått. Det finns dock situationer där domstolen kan göra en annan bedömning.

Onödig rättegång

Om en vinnande part genom fel eller försummelse av särskilt slag gjort sig skyldig till en onödig rättegång kan den situationen uppstå att den vinnande parten inte får sina rättegångskostnader täckta av motparten. Det kan till och med bli så att vinnaren måste betala motpartens kostnader (18 kap. 3 § första stycket RB).

Sen betalning

Ett typfall av ”onödig rättegång” är när en gäldenär betalar konkursfordran alltför sent. I ett rättsfall hade hovrätten inte fått kännedom om att betalning skett vid tidpunkten för konkursansökningens prövning. Gäldenären kom därför att försättas i konkurs. Högsta domstolen ansåg att en gäldenär som betalade konkursfordran först omedelbart före hovrättens konkursbeslut och till följd av detta fick konkursbeslutet upphävt av Högsta domstolen hade gjort sig skyldig till en onödig rättegång vid både tingsrätten och hovrätten. Gäldenären förpliktades att betala motpartens rättegångskostnader i underinstanserna. I Högsta domstolen fick parterna ”med hänsyn till omständigheterna” bära sina egna rättegångskostnader.(NJA 1982 s. 366).

I ett annat rättsfall hade ett bolag först efter konkursbeslutet lämnat in deklarationer som undanröjde de skönsmässigt uppskattade beloppen. Bolaget hade även betalat en del av den kvarvarande konkursfordran. Konkursbeslutet upphävdes men bolaget fick ändå stå för sina egna rättegångskostnader eftersom Högsta domstolen ansåg att rättegången orsakats av bolagets försummelse (NJA 2004 N 27). Samma bedömning gjordes i NJA 2005 N 25.

Underlåtenhet att lämna in utredning

Även underlåtenhet att lägga fram utredningsmaterial i ett konkursmål kan i vissa fall leda till att den vinnande parten anses ha orsakat en onödig rättegång (NJA 2004 s. 586). I detta fall hade gäldenären haft möjlighet att redan innan tingsrätten försatte bolaget i konkurs lägga fram en utredning om sin solvens som väsentligen motsvarade det material som åberopades först i hovrätten. Staten hade inget att invända mot att konkursen upphävdes av hovrätten men yrkade att hovrätten skulle förordna att vardera parten skulle bära sina kostnader i hovrätten. Högsta domstolen ansåg att det fick förutsättas att gäldenären inte skulle ha försatts i konkurs om gäldenären åberopat materialet redan i tingsrätten och förordnade att bolaget skulle betala sina egna rättegångskostnader i hovrätten.

I ett annat fall hade gäldenären vare sig vid tingsrätten eller vid hovrätten medverkat till att få fram de uppgifter som hovrättens beslut om att upphäva konkursen vilade på. Bolaget ansågs ha orsakat en onödig rättegång i hovrätten och fick därför stå för sina egna rättegångskostnader (Se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan – rättegångskostnader efter upphävd konkurs).

När statens talan återkallas

I konkursmål är det inte ovanligt att sökanden återkallar sin ansökan på den grunden att sökanden har fått betalt, att en uppgörelse har träffats med gäldenären eller att konkursfordran av annan anledning har fallit bort.

Den som återkallar ska ersätta motparten

Huvudregeln i tvistemål är att den som återkallar sin talan ska ersätta motpartens rättegångskostnader, om inte särskilda omständigheter motiverar att ersättningsskyldigheten bestäms på något annat sätt (18 kap. 5 § andra stycket RB). Enligt förarbetena till rättegångsbalken kan en sådan omständighet vara att talan har återkallats efter att svaranden har fullgjort det aktuella anspråket. En kärande som återkallar sin talan av denna anledning bör normalt får ersättning för sina rättegångskostnader (NJA II 1943 s. 231).

En annan sådan särskild omständighet kan vara att ett vidhållande av talan har blivit ändamålslöst och det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits (NJA II 1943 s. 231). I linje med detta finns det skäl att enligt grunderna för 18 kap. 3 § andra stycket RB låta vardera parten stå för sina egna rättegångskostnader när en återkallelse har skett därför att käranden fått reda på ett förhållande som käranden inte bort känna till redan före rättegången (NJA 1962 s. 658).

Betalning av konkursfordran

En konkursansökan fungerar ofta som ett påtryckningsmedel för att få betalt för en fordran. Konkursförfarandet är dock inte avsett att tjäna som ett hjälpmedel för att driva in en tvistig fordran, eller för att få en motsträvig men solvent gäldenär att betala sin skuld (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan får inte användas som hjälpmedel för att driva in en fordran). Syftet med Konkursförfarandet är i stället att tillhandahålla en ordning för tvångsvis avveckling av en insolvent gäldenärs tillgångar, i borgenärernas gemensamma intresse.

Högsta domstolen har uttalat att när en borgenär återkallar en konkursansökan efter att gäldenären har betalat konkursfordran så är utgångspunkten att huvudregeln i 18 kap. 5 § RB ska tillämpas, d.v.s. att den som återkallar sin talan ska ersätta motpartens rättegångskostnader. För att rättegångskostnaderna ska fördelas på något annat sätt så krävs det att det finns någon särskild omständighet i fallet eller att någon annan bestämmelse i 18 kap. RB är tillämplig. Vid en bedömning av omständigheterna i de aktuella målen ansåg Högsta domstolen att det i dessa fall fanns skäl att göra undantag från huvudregeln. Detta eftersom gäldenären inte hade visat att han före eller i samband med betalningen hade gjort gällande att han inte var på obestånd och inte heller att konkursfordran var oklar eller oförfallen (NJA 2016 s. 1169).

Nedsättning av konkursfordran

Det är tämligen vanligt att statens konkursfordran sätts ned eller helt faller bort efter en omprövning eller på grund av ett överklagande av en skattefordran. I vissa fall har gäldenären agerat innan konkursansökan har getts in. I andra fall har gäldenären initialt hållit sig helt passiv och agerar först efter det att staten ansökt om konkurs.

Frågan är hur rättegångskostnaderna ska fördelas i dessa fall och om det finns anledning att göra någon skillnad mellan ”den aktive” och ”den passive” gäldenären?

Högsta domstolen har i ett hänskjutet mål om betalningsföreläggande ansett att en kärande skulle betala motpartens rättegångskostnader vid en återkallelse av talan trots att svaranden, i enlighet med sina processuella rättigheter, framställde en befogad invändning mot kravet först långt efter det att domstolsprocessen inletts. Det var ostridigt att invändningen hade kunnat framställas tidigare (NJA 1976 s. 360). Viss ledning bör kunna hämtas från detta avgörande även vad gäller kostnadsansvaret i konkursmål. När det gäller konkursmål ska nämligen en konkursansökan prövas vid en konkursförhandling, inom två veckor från det att ansökan kom in till tingsrätten (2 kap. 16 § KonkL). Gäldenären har inte någon skyldighet att göra invändningar mot en konkursfordran dessförinnan.

Aktivitet innan konkursansökan

Om gäldenären har lämnat deklarationer innan statens konkursansökan och därefter begär omprövning av skattebeslutet och i konkursmålet kommer in med ytterligare material i skattefrågan så torde en återkallelse av konkursansökan få bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Om Skatteverket återkallar konkursansökan på grund av att utgången i skattemålet anses oviss får verket alltså stå för motpartens eventuella rättegångskostnader (se Skatteverkets rättsfallskommentar Rättegångskostnader vid återkallelse av konkursansökan). Skatteverket hade i det fallet återkallat en konkursansökan sedan gäldenären, efter att konkursansökan lämnades in, kommit in med den begärda kompletteringen i skatteärendet. De nya handlingarna resulterade i att gäldenären fick anstånd med betalning av hela skulden varefter konkursansökan återkallades. Hovrätten anförde:

Av Skatteverkets uppgifter framgår även att det under Skatteverkets handläggning är vanligt förekommande att skattebetalare förhåller sig passiva och att Skatteverket får kontakt med skattebetalaren först efter att ansökan om konkurs getts in till tingsrätten. Att NN i detta skede överklagat skattebesluten under åberopande av nya uppgifter kan därför inte ha kommit som någon överraskning för Skatteverket. Inte heller kan den omständigheten att NN överklagat skattebesluten först sedan Skatteverket vid tingsrätten ansökt om att hon ska försättas i konkurs anses utgöra sådan särskild omständighet som bör leda till att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Skatteverket fick betala gäldenärens rättegångskostnader med ett jämkat belopp. Samma synsätt bör tillämpas om återkallelsen beror på att Skatteverket har ändrat sin bedömning av skattefrågan på oförändrat underlag, något som mycket sällan torde förekomma.

Passivitet innan konkursansökan

Det har tidigare varit något osäkert hur kostnadsansvaret vid en återkallelse av konkursansökan ska bedömas om en skattskyldig, som inte har deklarerat och därför blivit föremål för en skönsmässig beskattning, först efter statens konkursansökan begär omprövning eller överklagar skattebeslutet.

I ett par fall har hovrätter ansett att ett bolag skulle svara för sina rättegångskostnader när staten återkallade en konkursansökan efter det att bolaget vidtagit åtgärder för att undanröja konkursfordran (se HovR ÖN 2008-03-18, mål nr Ö 187-07 och Skatteverkets rättsfallskommentar Rättegångskostnader vid återkallelse av konkursansökan).

Högsta domstolen har också klargjort att Skatteverket även kan få ersättning av motparten för sina rättegångskostnader i dessa fall. Svaranden i konkursmålet hade trots upprepade påminnelser låtit bli att deklarera. Först efter det att en konkursansökan hade lämnats in så lämnade svaranden in deklarationer och begärde omprövning av skattebesluten. Detta ledde till att skattebesluten ändrades och eftersom det inte längre fanns några skatteskulder så återkallade Skatteverket sin konkursansökan. HD fann mot denna bakgrund skäl att göra undantag från huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB på så sätt att Skatteverket fick ersättning för sin rättegångskostnad (se HD 2017-12-27, mål nr Ö 571-17).

Gäldenären har styrkt sin solvens

En återkallelse av konkursansökan som sker efter att en gäldenär anses ha styrkt sin solvens får normalt bedömas enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket RB. Skatteverket riskerar alltså i sådant fall att behöva stå för motpartens rättegångskostnader.

Vad kan utgöra rättegångskostnad?

Det händer att gäldenären uppger att man haft ett omfattande arbete med anledning av statens konkursansökan och att man därför yrkar ersättning med höga belopp. Den avgörande frågan torde vara om arbetet har varit skäligen påkallat för att tillvarata gäldenärens rätt (RH 44:83).

Innan Skatteverket vitsordar motpartens yrkande om ersättning för ombudskostnader bör Skatteverket granska om arbetet i huvudsak avsett den bakomliggande skattefordran, t.ex. arbete med upprättande av deklarationer och andra kontakter med Skatteverket i den bakomliggande skattefrågan. Anledningen är att detta inte borde utgöra sådana rättegångskostnader som gäldenären kan yrka ersättning för i själva konkursmålet. Det saknas dock vägledande praxis på området.

Konkurskostnader vid upphävd konkurs

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs ska egendomen i boet återställas till gäldenären i den mån den inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet ådragit sig (2 kap. 25 § KonkL). Denna bestämmelse har varit föremål för omfattande praxis och diskussioner.

Rättsfall: grovt rättegångsfel

I vissa fall kan gäldenären undgå att betala konkurskostnaderna vid ett framgångsrikt överklagande. I ett avgörande fann Högsta domstolen att konkurskostnaderna inte skulle betalas av boet då konkursbeslutet undanröjts av högre rätt på grund av att konkursdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. I detta mål hade gäldenären inte kallats till konkursförhandlingen på ett korrekt sätt (NJA 1998 s. 214). Det är oklart om det är staten i egenskap av borgenär eller i någon annan egenskap (t.ex. domstolen) som skulle stå för konkurskostnaderna. Man kan troligen utgå från att staten skulle ha kostnadsansvaret även om det varit fråga om ett konkursmål mellan två enskilda parter. Detta eftersom det var fråga om ett grovt rättegångsfel som begåtts utan någon parts medverkan varför det är följdriktigt att de onödiga kostnaderna får bäras av staten.

Rättsfall: när överrätten gör en annan bedömning

När ett konkursbeslut undanröjts efter att överrätten gjort en annan bedömning av omständigheterna i ärendet – utan att det konstaterats något rättegångsfel – skulle kostnaden ändå tas ur konkursboet (NJA 2003 s. 248). I rättsfallet var det fråga om att en skönsmässigt påförd mervärdesskatt undanröjdes. Med hänvisning till skattemyndighetens omprövningsbeslut ansökte bolaget om resning i konkursärendet. Hovrätten anförde att av handlingarna i målet framgick att en del av förvaltarens arvode avsåg arbete som hänförde sig till kontakter med RSV med anledning av målet om resning i hovrätten. I resningsmålet beviljades bolaget resning och konkursbeslutet undanröjdes. Bolaget var därför att anse som vinnande i resningsmålet och borde inte indirekt drabbas av kostnader som uppkom för motparten i det målet. Enligt Högsta domstolen hade dock något sådant grovt rättegångsfel, som skulle kunna motivera att staten inom ramen för konkursärendet åläggs ett primärt ansvar för konkurskostnaderna, inte begåtts.

Den senare situationen har även behandlats av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i en dom den 16 september 2003 (Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB, mål nr 38993/97). Domstolen bedömde förenligheten av de svenska bestämmelserna med skyddet för egendom i första artikeln i tilläggsprotokollet av den 20 mars 1952 till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Domstolen fann att den svenska regleringen, under de förutsättningar som var för handen i målet, inte var förenlig med tilläggsprotokollet. Vidare gjorde domstolen bedömningen att den svenska lagstiftningen inte tillhandahöll något effektivt rättsmedel för klaganden.

Med anledning av Europadomstolens dom har ett nytt andra stycke införts i 17 kap. 3 § KonkL (prop. 2004/05:35 s. 29 ff.).

Gäldenärens agerande

Sökanden ska numera ersätta gäldenären för sådana konkurskostnader som inte beror på gäldenärens eget agerande. Har gäldenären t.ex. åberopat en ny omständighet eller ett nytt bevis först i hovrätten blir inte sökanden ersättningsskyldig (17 kap. 3 § andra stycket KonkL).

Statens konkursfordran är inte sällan föremål för skatteprocess, eller har i vart fall inte vunnit laga kraft, när konkursansökan lämnas in och gäldenären sedermera försätts i konkurs. Det händer därför att konkursbeslut upphävs på grund av att statens konkursfordran helt eller delvis har försvunnit. Vem som ska stå för konkurskostnaderna får även här avgöras på grundval av om det är fråga om nya omständigheter eller nya bevis. Beror utgången i skatteprocessen på sådant som inte förut åberopats för att bestrida konkursansökan bör gäldenären få stå för konkurskostnaderna.

Ett bolag som helt och hållet betalat konkursfordran två dagar innan ett uppskov med konkursfrågans prövning löpte ut men inte inställde sig till konkursförhandlingen och inte heller kontaktade vare sig domstol eller borgenär fick acceptera att kostnaderna för arvodet till förvaltaren togs ur konkursboet (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan - rättegångskostnader efter upphävd konkurs).