EU-rätt om redovisning

IAS-förordningen – tillämp­ning av internationella redovisningsstandarder

IAS-förordningen syftar till att harmonisera den finansiella information som läggs fram av de företag som omfattas av förordningen. På detta sätt garanteras en hög grad av insyn i redovisningarna och redovisningarna kan också jämföras sinsemellan, vilket medför att gemenskapens kapitalmarknad och den inre marknaden kan fungera ändamålsenligt (artikel 1 i IAS-förordningen, Europaparlamentets och rådets för­ordning [EG] nr 1606/2002 om tillämp­ning av internationella redovisningsstandarder).

Vem ska tillämpa standarderna?

IAS-förordningen innebär att alla noterade europeiska före­tag i sina koncernredovisningar ska tilläm­pa de internationella redovisningsstandarder som har antagits av kommissionen för tillämpning inom EU.

Noterade företag är sådana företag vars värdepapper på balansdagen är noterade på en reglerad marknad i en medlemsstat, i enlighet med de villkor som framgår av direktivet 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument. I Sverige finns två reglerade marknader: NASDAQ Stockholm AB och Nordic Growth Market NGM AB.

Vad krävs av standarderna?

De standarder som IAS-förord­ningen syftar på är IAS och IFRS med tillhörande SIC- respektive IFRIC-tolkningar från IASB. Kommis­sionen får anta en viss standard endast om den

• inte strider mot den i redovisningsdirektiven fastlagda principen om att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets resultat och ställning
• bidrar till det gemensamt bästa för Europa
• uppfyller kriterierna för begriplighet, relevans, till­för­lit­lig­het och jämförbarhet.

De antagna standarderna och tolkningarna publiceras löpande på EU:s webbplats.

IAS-förordningen ställer krav på redovisning enligt IAS/IFRS enbart i noterade företags koncern­redovisningar. Förordningen lämnar emellertid en möjlig­het för medlemsstaterna att besluta om att utsträcka tillämp­nings­området för de antagna standarderna genom att tillåta eller kräva dels att noterade företag upprättar sina års­redo­visningar enligt standarderna, dels att icke-noterade företag upprättar sina års- eller koncernredovisningar enligt standarderna.

Det har införts kompletterande bestämmelser i svensk lagstiftning avseende vilka regler i ÅRL ett moderföretag, som omfattas av IAS-förordningen, ska följa vid upprättande av koncernredovisningen (7 kap. 32 § ÅRL).

I 7 kap. 33 § ÅRL finns därtill regler som innebär att även andra företag än de som omfattas av IAS-förordningen får tillämpa de internationella redovisningsstandarderna i koncernredovisningen.

Kan internationella redovisningsstandarder tillämpas även i juridisk person?

Några regler som tillåter företagen att i juridisk person (i årsbokslut och årsredovisning) fullt ut tillämpar de internationella redovisningsstandarderna har inte införts i ÅRL, trots kravet i 7 kap. 12 § ÅRL om att koncern- och årsredovisningen ska upprättas med tillämpning av gemensamma principer för värdering av tillgångar, avsättningar och skulder. Rådet för finansiell rapportering har i RFR 2, Redovisning för juridiska personer, som utgångspunkt att de företag vars värdepapper är noterade på en reglerad marknad även vid upprättande av årsredovisningen för juridisk person ska tillämpa de IFRS/IAS som tillämpas i koncernredovisningen.

Vidare ska ett företag som med stöd av 7 kap 33 § ÅRL frivilligt upprättar koncernredovisningen enligt IAS-förordningen följa RFR 2 vid upprättande av årsredovisningen. Detta framgår av ett allmänt råd från Bokföringsnämnden (BFNAR 2012:3). Enligt samma allmänna råd får ett företag som omfattas av en koncernredovisning som upprättas enligt IAS-förordningen frivilligt tillämpa RFR 2 i årsredovisningen.

RFR 2 innebär att vissa undantag och tillägg ska eller får göras på grund av att

• en tillämpning av IFRS/IAS strider mot svensk lag, t.ex. ÅRL
• en tillämpning av IFRS/IAS leder till en beskattningssituation som avviker från den som gäller för andra svenska företag
• det finns andra tungt vägande skäl för att i rekommendationer avvika från huvudregeln.

EG:s direktiv om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag

Aktiebolags och vissa handelsbolags skyldighet att upprätta årsbokslut och förvalt­nings­berättelse, koncernredovisning och vissa andra rapporter behandlas i EG:s direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag. Direktivet har ersatt det fjärde bolags­rättsliga direktivet (78/660/EEG) och det sjunde bolags­rättsliga direktivet (83/349/EEG). Syftet med direktivet är att inom EU skapa rättsliga minimikrav på omfattningen av den ekonomiska information som främst företag med begränsat delägaransvar ska vara skyldiga att offentliggöra och att förenkla för företag som verkar inom EU, framför allt för små företag.

Direktivet innehåller dels bestämmelser om årsbokslut, t.ex. regler om uppställningsformer för balans- och resultaträkningarna, värderingsregler, bestämmelser om noter och förvaltningsberättelse dels bestämmelser om koncernredovisning. Direktivet har implementerats i ÅRL genom SFS 2015:813. Ändringarna ska tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 2015. Regeringens förslag och överväganden vid implementeringen framgår av prop. 2015/16:3 Tydligare redovisningsregler och nya rapporteringskrav för utvinningsindustrin.

Direktivet har ersatt det fjärde bolagsrättsliga direktivet 78/660/EEG om årsbokslut i vissa typer av bolag och det sjunde bolagsrättsliga direktivet 83/349/EEG om sammanställd redovisning. Regeringens förslag och överväganden vid implementeringen av dessa direktiv framgår främst av del 2 i prop. 1995/96:10 Års- och koncernredovisning.

EG:s direktiv om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut

För redovisning i banker och andra finansiella institut finns EG:s direktiv (86/365/EEG) om bokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut – bankredovisningsdirektivet. Direktivet hänvisar i ett stort antal frågor till de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven. Dessa direktiv är som ovan nämnts upphävda och ersatta med direktiv 2013/34/EG om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag. Enligt artikel 52 i direktiv 2013/34/EG ska hänvisningar i andra direktiv till de upphävda direktiven i stället anses som hänvisningar till motsvarande artiklar i det nya direktivet. Det innebär att hänvisningarna i bankredovisningsredirektivet i fortsättningen ska läsas som hänvisningar till motsvarande bestämmelser i det nya direktivet. I vissa fall hänvisas dock i bankredovisningsdirektivet till bestämmelser i fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som upphävts i samband med beslutet om nya direktivet. Detta torde få till följd att inte heller de företag som omfattas av bankredovisningsdirektivet längre ska tillämpa dessa bestämmelser.

I bankredovisningsdirektivet regleras endast sådana avvikelser från de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som är moti­ve­rade av de särdrag som utmärker de s.k. finansiella företagens verksamheter. I de fall det uppkommer regelkonflikter mellan å ena sidan det nya direktivet och å andra sidan bankredovisningsdirektivet, har bestämmelserna i bankredovisningsdirektivet företräde.

Bankredovisningsdirektivet har implementerats i lagen om årsredovisning i kreditinsttitut och värdepappersbolag (ÅRKL). Regeringens förslag och överväganden vid implementeringen av bankredovisningsdirektivet framgår främst av del 3 i prop. 1995/96:10 Års- och koncernredovisning.

EG:s direktiv om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag

För redovisning i försäkringsföretag finns försäkringsredovisningsdirektivet, EG:s direktiv (91/674/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag. Direktivet hänvisar i ett stort antal frågor till de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven. Dessa direktiv är som ovan nämnts upphävda och ersatta med direktiv 2013/34/EG om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag. Enligt artikel 52 i direktiv 2013/34/EG ska hänvisningar i andra direktiv till de upphävda direktiven i stället anses som hänvisningar till motsvarande artiklar i det nya direktivet. Det innebär att hänvisningarna i försäkringsredovisningsdirektivet i fortsättningen ska läsas som hänvisningar till motsvarande bestämmelser i det nya direktivet. I vissa fall hänvisas dock i försäkringsredovisningsdirektivet till bestämmelser i fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som upphävts i samband med beslutet om nya direktivet. Detta torde få till följd att inte heller de företag som omfattas av försäkringsredovisningsdirektivet längre ska tillämpa dessa bestämmelser.

I försäkringsredovisningsdirektivet regleras endast sådana avvikelser från de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som är moti­ve­rade av de särdrag som utmärker försäkringsföretagens verksamheter. I de fall det uppkommer regelkonflikter mellan å ena sidan det nya direktivet och å andra sidan försäkringsredovisningsdirektivet, har bestämmelserna i försäkringsredovisningsdirektivet företräde.

Försäkringsredovisningsdirektivet har implementerats i lagen om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Regeringens förslag och överväganden vid implementeringen av försäkringsredovisningsdirektivet framgår främst av del 4 i prop. 1995/96:10 Års- och koncernredovisning.

Filialdirektivet och bankfilialdirektivet

Det elfte bolagsrättsliga direktivet (89/666/EEG) om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen i en annan stat innehåller krav på vilka handlingar och uppgifter om filialer som ska offentliggöras i filialens verksamhetsland. Direktivet gäller både filialer till bolag i andra medlemsstater och filialer till ett bolag i tredje land. Direktivet föranledde vissa ändringar i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., jfr. del 1 och 2 i prop. 1995/96:10 Års- och koncernredovisning.

Dessutom finns EG:s direktiv (89/117/EG) om offentliggörande av handlingar om bankfilialer till kreditinstitut och finansiella institut.

Kompletterande innehåll

• Myndigheter och organ som ger ut kompletterande redovisningsnormgivning.
• Årsredovisningslagen.
• Lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.
• Lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
• Bokföringsskyldigheten för svenska filialer till utländska företag.