Ränta på koncerninterna lån

Koncerninterna lån ska löpa med ränta

När man har konstaterat att det är fråga om ett koncerninternt lån gäller den allmänna principen att lånet ska löpa med ränta om ränta hade debiterats under jämförbara förhållanden i en transaktion mellan oberoende parter. Vid koncerninterna lån ska den utgående ränteersättningen normalt motsvara den ränta ett oberoende företag har debiterat eller skulle ha debiterat under jämförbara förhållanden vid tidpunkten för skuldförhållandets uppkomst. Räntenivån kan utgöras av ett intervall av olika räntesatser.

Prissättning av lån utgår normalt från en basränta med tillägg för en riskpermie

Vid all prissättning av krediter som sker på marknaden är utgångspunkten marknadsräntan för den aktuella räntebindningstiden. Marknadsräntan utgör den del av räntan som normalt benämns basränta.

Till basräntan läggs sedan ett påslag eller en kreditmarginal för kapitalkostnad, kreditrisk och handelsvinst. När man bestämmer detta påslag är långivarens kreditrisk av central betydelse. Därför kallas denna marginal ofta för riskpremie. Kreditrisken är alltså en samlad bedömning av den risk långivaren tar på sig utifrån låntagarens kreditvärdighet och förekomsten av säkerheter.

Löptid och räntebindningstid

Lånets löptid och räntans bindningstid kan sammanfalla men behöver inte göra det. Ett lån med tio års löptid kan ha en räntebindningstid på tre månader. Räntesättningen på marknaden styrs av olika faktorer för räntor med löptid upp till ett år (kort ränta) och räntor med längre bindningstid (lång ränta).

Kort ränta

Som basränta för räntebindningstider upp till ett år används normalt den korta marknadsräntan for motsvarande valuta och tidsperiod. Exempelvis används STIBOR för lån i svenska kronor och EURIBOR för lån i euro.

Lång ränta

Som basränta för räntebindningstider över ett år används normalt den s.k. swapräntan för motsvarande valuta och tidsperiod. Swapräntan är en marknadsränta som beräknas utifrån den korta marknadsräntan.

Statslåneräntan används ofta som referensränta

Inom skatterätten används ofta statslåneräntan (SLR) som referensränta. Statslåneräntan avspeglar den riskfria långa marknadsräntan. Den består av den genomsnittliga marknadsräntan på statsobligationer med en återstående löptid på minst fem år. Den beräknas av Riksgälden och statslåneräntan per den sista november används bl.a. vid förmånsbeskattning av lån från arbetsgivare till anställda. Riksgäldens beräkningar ligger även till grund för den genomsnittliga statslåneräntan som Skatteverket fastställer årligen och som bl.a. används för att beräkna avkastningsskatt på pensionsmedel. Statslåneräntan används normalt inte på marknaden som utgångspunkt för räntesättning.

Rättsfall: RÅ 2010 ref. 67, Diligentia, moderbolags insyn kan påverka räntenivån på lån till dotterbolag

Den omständigheten att ett lån lämnats från moderbolag till ett dotterbolag har beaktats av Högsta förvaltningsdomstolen vid bedömningen av vad som kan godtas som avdragsgill ränta för lånet (RÅ 2010 ref. 67, Diligentia). Genom utköp från Stockholmsbörsen år 2000 blev Diligentia AB (bolaget) via ett annat bolag ett i princip helägt dotterbolag till Skandia Liv. Bolagets fastighetsinvesteringar var finansierade genom tre externa lån med räntesatser om ca 4,5 procent. I samband med övertagandet sades externlånen upp och ersattes med två internlån från Skandia Liv. De nya lånen löpte på tio år utan amorteringskrav med en fast ränta på 9,5 procent. Lånen lämnades utan säkerhet.

Både förvaltningsrätten och kammarrätten medgav avdrag för räntekostnader med ett belopp som motsvarade en ränta på 6,5 procent. I Högsta förvaltningsdomstolen ifrågasattes inte denna räntenivå. Prövningen gällde om avdrag skulle medges med högre belopp.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog bolagets överklagande och anförde att vid prissättning av lån är risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina betalningar samt behovet av säkerhet för lånet av central betydelse. För ett moderbolag som lämnar ett lån till ett dotterbolag gäller delvis andra förutsättningar än för en extern långivare. Medan moderbolaget har kontroll över dotterbolaget har den externe långivaren typiskt sett bara viss insyn. Den externe långivaren kan också vara osäker på moderbolagets intentioner, t.ex. när det gäller viljan att vid behov stötta dotterbolaget finansiellt och på annat sätt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan den ränta som godtas vid beskattningen därför inte utan vidare bestämmas till den ränta som hade avtalats mellan oberoende parter. Högsta förvaltningsdomstolen fann att kreditrisken i detta fall varit lägre än om låneavtalen hade ingåtts mellan oberoende parter och att det saknades skäl att medge bolaget avdrag för ett belopp motsvarande en högre ränta än 6,5 procent.

Skatteverkets kommentar till RÅ 2010 ref. 67: förhållandet till korrigeringsregeln

I Diligentiamålet var det fråga om lån från ett svenskt moderbolag till ett svenskt dotterbolag. Samma frågeställning uppkommer emellertid när ett svenskt dotterföretag gör avdrag för ränta till ett utländskt moderbolag. Skatteverket anser att Högsta förvaltningsdomstolens synsätt i RÅ 2010 ref. 67 ska tillämpas även när det gäller ränteavdrag i situationer där korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL gäller. Skatteverket anser också att detta synsätt är i linje med armlängdsprincipen i OECD:s riktlinjer.

Jämförbarhetsanalysen av central betydelse

Armlängdsprincipen innebär att prissättningen mellan företag i intressegemenskap ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan oberoende parter under jämförbara förhållanden. För att en jämförelse ska kunna ske bör de ekonomiskt relevanta särdragen hos transaktionerna vara tillräckligt jämförbara. Vid bedömningen av vad som är en godtagbar marknadsmässig ränta på ett koncerninternt lån är därför jämförbarhetsanalysen av stor betydelse.

Kreditrisken vid lån från moderbolag till dotterbolag

Enligt Skatteverket är ett lån utan säkerhet från ett moderbolag till ett dotterbolag inte jämförbart med ett lån utan säkerhet mellan två oberoende parter. Den insyn och kontroll som moderbolaget har över dotterbolaget medför i normalfallet en lägre kreditrisk för moderbolaget jämfört med en extern långivare under likartade omständigheter och bör därmed också medföra en lägre riskpremie. Det finns således brister i jämförbarheten mellan det externa lånet och de koncerninterna lånen. Moderbolagets lägre kreditrisk måste därför beaktas när man ska försöka utröna vad som är en marknadsmässig ränta på det koncerninterna lånet. Enligt Skatteverket gäller detta oavsett om lånet lämnats av ett utländskt moderbolag till ett svenskt dotterbolag eller från ett svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag.

Den omständigheten att moderbolagets kontroll över dotterbolaget medför en lägre kreditrisk innebär givetvis inte att alla dotterbolag är lika kreditvärdiga eller att det går att ge några schablonmässiga riktlinjer för hur moderbolagets kontroll påverkar riskpremien och därmed även räntenivån. En bedömning måste göras i varje enskilt fall av vad som är en godtagbar marknadsmässig ränta på ett koncerninternt lån.

Kreditrisken vid andra koncerninterna lån

Diligentiadomen (RÅ 2010 ref. 67) gäller lån från moderbolag till dotterbolag. När det gäller lån mellan andra företag inom en koncern är Skatteverkets uppfattning att en bedömning måste göras i varje enskilt fall för att se om långivarens risk är lägre jämfört med en extern långivares risk om omständigheterna i övrigt är desamma. En lägre risk ska i så fall avspegla sig i en lägre riskpremie.

Sammanfattning om jämförbarhetsanalysen vid kreditgivning

I den jämförbarhetsanalys som måste göras vid bedömningen av vad som är en godtagbar ränta på ett koncerninternt lån bör följande faktorer beaktas:

• lånets löptid
• om det är fast eller rörlig ränta
• räntebindningstid
• i vilken valuta lånet har lämnats.

Samtliga faktorer har betydelse för vilken marknadsränta som ska vara utgångspunkt för räntenivån (STIBOR, LIBOR, swapräntan etc.). Vid bedömningen av riskpremiens storlek måste man beakta att en koncernintern långivare kan ha kunskaper om, insyn i eller kontroll över låntagaren som innebär att risken kan bedömas vara lägre jämfört med risken för en extern långivare.

Rättsfall från kammarrätterna: utlåningsränta till icke finansiella företag

Vid jämförbarhetsanalysen måste man beakta om det finns externa lån som kan anses jämförbara och som kan ge vägledning för vad som kan vara en armlängdsmässig ränta på det koncerninterna lånet. Kammarrätten i Jönköping har ansett att bankernas utlåningsränta till icke finansiella företag varit den ränta som närmast motsvarade en armlängdsmässig ränta (KRNJ 2007-02-15, mål nr 2938—2943-05). En sådan ränta är ett genomsnitt av räntor på de lån med viss räntebindningstid som lämnats under en viss tidsperiod. Statistiska Centralbyrån publicerar sådan statistik.

Omständigheterna i målet var följande. Det svenska bolaget förvärvade ett bolag från sitt amerikanska moderbolag. Betalningen skedde till största delen mot revers med en avtalad ränta på 9,5 procent för en femårsperiod. Därefter skulle ränta utgå med noteringen på femåriga svenska statsobligationer med ett tillägg på 1,5 procentenheter.

Räntan omförhandlades dock under tiden. Amorteringar skedde också under den granskade perioden. Skatteverket medgav avdrag med STIBOR + 1 procent vilket var 3–4 procentenheter lägre än avtalad ränta. Bolagets checkränta och den obligationsränta som avtalet hänvisade till var avsevärt lägre. Skatteverket ansåg inte att den långa marknadsräntan kunde användas eftersom räntan och avtalsvillkoren på lånet hade omförhandlats och det därför inte var fråga om ett lån med bundna villkor. Skatteverket gjorde också en jämförelse med bankernas utlåningsränta till icke finansiella företag.

Skatteverkets kommentar till KRNJ 2007-02-15, mål nr 2938—2943-05

Kammarrättens dom nämns också på sidan Jämförbarhetsanalys. Där ges en kommentar om användningen av statistiskt material i jämförbarhetsanalysen.

Rättsfall från kammarrätterna: för hög räntenivå?

Kammarrätten i Stockholm har meddelat sju domar där man prövat frågan om räntenivån på koncerninterna lån varit armlängdsmässig (2012-11-13 i mål nr 6953—6957-13, 20121206 i mål nr 4252—4253-11, 2013-02-22 i mål nr 3684—3686-11, 2013-04-04 i mål nr 7063—7066-11, 2013-04-11 i mål nr 2457—2459-11 och 2460—2463-11 samt 2013-10-04 i mål nr 9053—9054-12).

De avtalade räntenivåerna har i de flesta fall legat på 12-15 procent. I målen har Skatteverket ansett att de avtalade räntenivåerna inte motsvarat långivarens risk vid utlåningen på grund av långivarnas insyn och kontroll över låntagarna. Skatteverket har medgett avdrag utifrån en lägre procentsats efter en jämförelse med bolagens externa banklån. Enligt kammarrätten har Skatteverket inte visat att de externa lånen varit jämförbara. Domstolen anser inte heller att Skatteverket har kommit med någon konkret utredning om hur man har beräknat och värderat långivarnas insyn och kontroll. Kammarrätten har därför inte i något av målen funnit att Skatteverket visat eller gjort sannolikt att räntorna inte varit marknadsmässiga. Skatteverket överklagade fem av domarna till Högsta förvaltningsdomstolen men prövningstillstånd meddelades inte för något av målen. Därefter har kammarrätterna meddelat ytterligare ett par domar med samma utgång om räntenivån på koncerninterna lån, se bl.a. KRNG 2014-04-02, mål nr 1262—1264-13.

Kammarrätterna har emellertid i två fall funnit att de avtalade räntenivåerna inte varit armlängdsmässiga. Avdrag har medgetts i enlighet med Skatteverkets beräkning av vad som varit en armlängdsmässig räntenivå (KRNS 2016-03-22, mål nr 9297—9314-14 och KRNG 2016-04-07, mål nr 2292—2294-15 och 2296-15).

Skatteverkets kommentar till räntedomarna från kammarrätterna

Vid internprissättning är det Skatteverket som har bevisbördan för att det är fråga om en felaktig prissättning. Kammarrätterna anser inte att Skatteverket har visat eller gjort sannolikt att prissättningen varit felaktig i flertalet av de ovan nämnda målen. Det faktum att Högsta förvaltningsdomstolen inte meddelat prövningstillstånd i de överklagade målen innebär emellertid inte, enligt Skatteverkets uppfattning, att domstolen har bekräftat att en ränta på 15 procent är armlängdsmässig. En bedömning av vad som är en armlängdsmässig ränta måste göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och Skatteverket har i ett par fall kunna visa att det varit fråga om en felaktig prissättning.

Rättsfall från kammarrätterna: låg räntenivå

Kammarrätten i Sundsvall har i en dom hänvisat till RÅ 2010 ref. 67 (Diligentia) och ansett att man vid bedömningen av vad som är en marknadsmässig ränta måste beakta att kreditrisken är lägre om lånet avtalats mellan moder- och dotterbolag än mellan oberoende parter (KRSU 2012-12-19, mål nr 1523—1527-11). Skatteverkets förstahandsyrkande att ränteberäkning skulle ske utifrån den räntesats som avtalats med en extern part avslogs därför och domstolen tillämpade en räntesats på 5 procent. Målet gällde räntefri utlåning från ett svenskt bolag till ett utländskt bolag i en oäkta koncern.

Finns det affärsmässiga skäl för att underlåta att ta ut ränta?

Frågan om det kan finnas affärsmässiga skäl för långivaren att inte ta ut ränta på ett koncerninternt lån eller om långivaren kompenserats på annat sätt har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen vid några tillfällen. Du kan läsa mer om detta på sidan Affärsmässiga skäl och kompenserande transaktioner.