Begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten”

Varför måste man avgöra vilket företag som faktiskt ha rätt till inkomsten?

För att kunna ta ställning till om något av de grundläggande kraven för avdragsrätt i 24 kap 18 § IL är uppfyllt måste man avgöra hos vilket företag inom intressegemenskapen bedömningen ska göras. Det ska vara hos det företag inom intressegemenskapen som faktiskt anses har rätt till inkomsten (den inkomst som motsvarar ränteutgiften).

Det är också hos det företag som faktiskt har rätt till inkomsten som beskattningsnivån ska bedömas när företaget inte hör hemma i en stat inom EES eller i en stat utanför EES med vilken Sverige har ingått skatteavtal som inte är begränsat till vissa inkomster, om företaget omfattas av avtalets regler om beskattningsrätten och har hemvist i denna stat enligt avtalet.

Det företag som har rätt till inkomsten ska vara ett företag inom intressegemenskapen

Av lagtexten framgår att vid tillämpning av de riktade ränteavdragsbegräsningsreglerna är det ett företag i intressegemenskapen som faktiskt ska anses ha rätt till inkomsten (se 24 kap. 18 § första stycket IL).

Förarbetenas definition av ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten”

Förarbetena till 2009 års ränteavdragsbegränsningsregler ger vägledning i hur man ska tolka begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten” och de förenklade uttrycken ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” och ”den verklige mottagaren” (prop. 2017/18:245 s. 183).

Mottagaren ska ta emot den inkomst som motsvaras av ränteutgiften för egen del. Det räcker alltså inte att endast ha en formell rätt till inkomsten, utan företaget ska vara den verkliga och rättmätiga ägaren som får de ekonomiska fördelarna (prop. 2008/09:65 s. 59 ff.).

I förarbetena anges också att begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten” och begreppet ”beneficial owner” i princip ska motsvara varandra. Syftet med formuleringen i bestämmelsen är att förhindra s.k. slussning där den faktiska ägaren till inkomsten är ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i ett lågskatteland, men lånet ”slussas” via ett eller flera företag i intressegemenskapen som hör hemma i stater där beskattningen är högre än 10 procent.

Fler än en verklig mottagare

I förarbetena tydliggöras att det kan finnas mer än en verklig mottagare (prop. 2017/18:245 s. 183).

Skatteverkets tolkning av ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten”

Skatteverket har tidigare utvecklat sin syn på hur begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten" kan tolkas avseende 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler. Eftersom begreppet är detsamma i de nuvarande reglerna är ställningstagandet fortfarande giltigt i detta avseende. Ställningstagandet behandlar primärt en situation där det finns lån mellan en stapel med svenska aktiebolag, men innehåller även en allmän genomgång och en analys av begreppet (se Skatteverkets ställningstagande om avdragsrätt för räntor i de fall där räntor slussas genom ett eller flera företag till ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten”).

Rättsfall: det företag som faktiskt har rätt till inkomsten

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat innebörden av begreppet ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten” i ett förhandsbeskedsfall (HFD 2012 not. 24, mål nr 6063-11). Omständigheterna i ärendet var mycket speciella. Men rättsfallet visar bland annat att den omständigheten att kedjan av överföringar innehåller ett led som innebär att man måste fatta beslut om utdelning inte i sig utesluter att ett företag senare i kedjan anses vara det företag som faktiskt har rätt till inkomsten, i den mening som avses i den aktuella regeln.

Skatterättsnämnden ansåg att en kedja av tänkta och faktiska överföringar av belopp ledde fram till att ett amerikanskt bolag, LLC, skulle anses vara det företag som faktiskt hade rätt till inkomsterna motsvarande ränteutgifterna på en skuld som ett svenskt bolag, X AB, hade till ett nederländskt bolag, Y BV. Bedömningen delades av Högsta förvaltningsdomstolen. Den kedja som beskrivs nedan är en schematisk och förenklad beskrivning som visar på huvuddragen i kedjan.

Det svenska bolaget X AB hade en skuld, lån A, till ett nederländskt bolag, Y BV, som inte ansågs komma att använda den mottagna ränteintäkten till annat än att lämna utdelning med ett belopp motsvarande ränteintäkten på lån A till ett annat nederländskt bolag, H BV. Det utdelade beloppet skulle användas av H BV till att betala ränta på en skuld (lån B) till det amerikanska bolaget LLC. Y BV:s ränteintäkter på lån A kunde kvittas bort med H BV:s ränteutgifter på lån B, eftersom dessa två nederländska bolag ingick i en fiskal enhet. På så sätt uppkom ingen effektiv beskattning i Nederländerna. Vidare beskattades LLC:s ränteintäkt på lån B inte i USA, eftersom de så kallade check-the-box-reglerna användes. Sökandens invändningar i överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen om att Y BV inte hade någon skyldighet att vidareförmedla ränteinkomsten på lån A till någon annan, och att utdelningen som Y BV förutsätts lämna kräver att bolagsstämman beslutar om detta, samt att det finns tillräckliga medel för sådan utdelning, föranledde inte Högsta förvaltningsdomstolen att ha en annan uppfattning än Skatterättsnämnden.