Arbete i två eller flera länder

Huvudregeln vid arbete i flera medlemsstater

I normalfallet ska en person omfattas av det sociala trygghetssystemet i den stat personen arbetar, arbetslandets lag gäller. Den regeln går inte att tillämpa när en person normalt arbetar i flera länder. För att säkerställa att en person enbart omfattas av ett lands sociala trygghetssystem i taget finns därför regler i förordningen som pekar ut vilket lands lagstiftning som ska gälla i olika situationer.

Huvudregeln för den som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater är att personen ska vara omfattad av det sociala trygghetssystemet i det land där hen är bosatt om hen utför en väsentlig del av sitt arbete där.

Det finns särskilda regler för offentligt anställda, för anställda ombord på flygplan och fartyg respektive för personer som är egenföretagare eller samtidigt arbetar som anställd och egenföretagare.

En anställd som arbetar i två eller flera medlemsländer ska informera den behöriga institutionen i bosättningslandet om att hen arbetar i två eller flera länder. Den behöriga institutionen ska fastställa vilket trygghetssystem hen ska omfattas av. Beslutet dokumenteras i ett A1-intyg. Det innebär att den som arbetar i två eller flera medlemsstater alltid ska kunna styrka sin försäkringstillhörighet genom att visa upp ett A1-intyg.

Vad menas med väsentlig del av arbetet?

För att det ska räknas som en väsentlig del av arbetet krävs att minst 25 procent av arbetet utförs i bosättningslandet (artikel 14.8 förordning 987/2009). Här gäller en samlad bedömning av såväl arbetstid som lön. Förutom dessa vägledande kriterier kan även andra kriterier vid en samlad bedömning vara klargörande. Vid bedömningen ska även beaktas den situation som kan förväntas uppstå under de efterföljande tolv kalendermånaderna (artikel 14.10 förordning 987/2009).

Om arbetsgivaren är etablerad utanför unionen och den anställda arbetar i två eller flera medlemsstater men är bosatt i en medlemsstat där hen inte utför en väsentlig del av arbetet, ska personen omfattas av det sociala trygghetssystemet i bosättningslandet

Exempel: väsentlig del av arbetet

Anna som är bosatt i Karlstad är anställd av en arbetsgivare i Norge. Hon arbetar i Oslo under måndag–onsdag och i Karlstad torsdag–fredag varje vecka. Eftersom en väsentlig del av arbetet utförs i Sverige ska hon omfattas av det sociala trygghetssystemet i Sverige. Den norska arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige på hela Annas lön.

Internationella vägtransporter

Även vid internationella vägtransporter, exempelvis för en lastbilsförare som regelbundet kör mellan flera medlemsländer gäller de regler som beskrivs här. Om en väsentlig del av arbetet utförs i förarens bosättningsland ska hen omfattas av det sociala trygghetssystemet i bostättningslandet. Om en väsentlig del av arbetet inte utförs i bosättningslandet gäller i stället i de flesta fall lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte. Vid bedömningen av väsentlig del av arbetet för internationella transportarbetare är arbetstid det kriterium som är mest lämpligt att använda. Om behov finns av ytterligare kriterier för bedömningen av hur stor del av arbetet som utförs i bosättningslandet, kan antal lastningar och lossningar i respektive medlemsland under en viss period vara till ledning (Praktisk vägledning, del II, kapitel 4).

När anses man normalt arbeta i två eller flera medlemsstater?

Regeln om normalt arbete i flera länder kan bli tillämplig på en person som samtidigt eller omväxlande har en eller flera anställningar hos samma företag eller arbetsgivare eller för olika företag eller arbetsgivare i två eller flera medlemsstater (artikel 14.5 förordning 987/2009). Det senare fallet kan exempelvis inträffa för den som i veckorna arbetar som butiksbiträde i en stat för att under helgerna arbeta som taxichaufför i en annan medlemsstat.

Det kan i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan utsändningsfall och arbete i flera länder. Avgörande vid den gränsdragningen ska vara varaktigheten av anställningen eller verksamheten i en eller flera medlemsstater, d.v.s. om den är ”permanent eller av mer exceptionell eller tillfällig natur”. Här får man göra en samlad bedömning av alla relevanta fakta, ”däribland särskilt arbetsplatsen såsom den fastställs i anställningsavtalet” (artikel 14.7 förordning 987/2009). Det kan exempelvis gälla för den som för en och samma arbetsgivare arbetar en månad i ett land för att nästa månad arbeta i ett annat land och att de olika arbetena avlöser varandra regelbundet.

Tidsperioder mellan olika anställningar

För den som omfattas av det sociala trygghetssystemet i Sverige rekommenderar Försäkringskassan att det inte bör gå mer än tre månader mellan arbetstillfällena i Sverige. Men det krävs en bedömning i varje enskilt fall om personens arbetsmönster (avsnitt 10.3.3 Försäkringskassans Vägledning 2017:1 ).

Marginellt arbete

Om någon endast utför mycket liten del av sitt arbete i ett land, så kallat marginellt arbete, och samtidigt arbetar i en annan medlemsstat ska den personen inte anses normalt arbeta i två eller flera medlemsstater (artikel 14.5 b förordning 987/2009). När man ska bestämma tillämplig lagstiftning i sådana fall ska personen behandlas som om hen endast utför arbete i en medlemsstat. Inkomster från det marginella arbetet blir underlag för eventuella socialavgifter i den behöriga medlemsstaten. Som marginellt arbete föreslås som riktvärde mindre än 5 procent av den anställdas normala arbetstid eller av den sammanlagda lönen. Se kommissionens skrift Praktisk vägledning: Lagstiftning som gäller för anställda i EU, EES och Schweiz.

Bestämmelsen om marginellt arbete har tillkommit för att undvika tänkbara manipuleringar av den tillämpliga lagstiftningen.

Exempel: marginellt arbete

Preben som är bosatt i Danmark har en anställning i Sverige där han utför sitt arbete. Preben tar en anställning även i Norge. Eftersom Preben arbetar i två medlemsländer åt två olika arbetsgivare ska Preben omfattas av det sociala trygghetssystemet i bosättningslandet. Det visar sig att arbetet i Norge uppgår till mindre än 5 procent av inkomsterna och arbetstiden varför man ska bortse från det marginella arbetet i Norge vid bedömningen av vilket lands trygghetssystem Preben ska omfattas av. Det innebär att Preben räknas som lokalanställd i Sverige och omfattas av det svenska trygghetssystemet. Prebens arbetsgivare ska betala avgifter i Sverige. Även den norska arbetsgivaren ska betala avgifter i Sverige eftersom Preben omfattas av det sociala trygghetssystemet i Sverige för allt arbete dvs även för det marginella arbetet som utförs i Norge.

Vad gäller när inte en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet?

Den som normalt arbetar i två eller flera medlemsstater ska vara omfattad av det sociala trygghetssystemet i bosättningslandet om minst 25 procent av arbetet utförs där. Men om den anställda inte kommer upp till kravet på väsentlig del av arbetet i bosättningslandet finns det olika alternativ för att bestämma vilket lands lag som ska gälla.

1. Den anställda har en enda arbetsgivare

Om den anställda som arbetar i flera länder endast har en enda arbetsgivare, ska hen tillhöra det sociala trygghetssystemet i det land där företaget eller arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe (artikel 13.1 b i förordning 883/2004). Det är den plats där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner utförs (artikel 14.5 a förordning 987/2009).

Exempel: en enda arbetsgivare

Erik är bosatt i Luleå och är anställd av en finsk arbetsgivare. Arbetsgivaren har en omfattande verksamhet i Finland där också huvudkontoret finns. Erik arbetar dock i Narvik, Norge under fyra dagar varje vecka. En dag i veckan sitter han på företagets lokalkontor i Luleå. Eftersom Erik arbetar mindre än 25 procent i Sverige ska han omfattas av det sociala trygghetssystemet i Finland och eventuella avgifter ska betalas enligt finska regler.

2. Den anställda har flera arbetsgivare i ett land

En anställd som arbetar i flera länder för två eller flera arbetsgivare som alla har sitt säte eller verksamhetsställe i ett och samma land ska tillhöra det sociala trygghetssystemet i det land där arbetsgivarna har sitt säte (artikel 13.1 b. ii förordning 883/2004).

Exempel: flera arbetsgivare i ett land

Eva som är bosatt i Stockholm har två arbetsgivare i Helsingfors. Hon arbetar även i Sverige men mindre än 25 procent av sin normala arbetstid. Hon ska därför omfattas av det sociala trygghetssystemet i Finland.

3. Den anställda har flera arbetsgivare varav en i bosättningslandet

En anställd har olika arbetsgivare som har sina respektive säten eller verksamhetsorter i två medlemsländer. Ett av länderna är bosättningslandet. Hen arbetar mindre än 25 procent för arbetsgivaren i bosättningslandet. Då ska hen omfattas av det andra medlemslandets sociala trygghetssystem (artikel 13.1 b. iii förordning 883/2004) och inte av bosättningslandets trygghetssystem. Bestämmelsen gör det möjligt för den som exempelvis bor i Sverige, men har ett arbete i Danmark att fortsätta omfattas av det danska trygghetssystemet även om personen också tar en mindre anställning i Sverige.

Exempel: flera arbetsgivare varav en i bosättningslandet

Björn som bor i Sverige har en anställning i Hamburg för en tysk arbetsgivare. Björn har dessutom en anställning hos ett svenskt företag där han arbetar i Sverige. Det arbetet uppgår inte till 25 procent av hans sammanlagda arbetstid. Björn ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i Tyskland för alla sina arbetsinkomster. Den svenska arbetsgivaren ska därför inte betala svenska arbetsgivaravgifter på lönen till Björn utan eventuella avgifter betalas enligt tyska regler.

4. Den anställda har flera arbetsgivare varav minst två i olika medlemsstater utanför bosättningslandet

En person som har flera arbetsgivare ska tillhöra det sociala trygghetssystemet i bosättningslandet om minst två av arbetsgivarna har säte i olika medlemsstater utanför den anställdas bosättningsland (artikel 13.1 b. iv förordning 883/2004).

Exempel: flera arbetsgivare varav minst två i olika medlemsstater utanför bosättningslandet

Åsa som bor i Stockholm arbetar fyra dagar varje vecka i Tallinn åt en estnisk arbetsgivare. En dag i veckan arbetar Åsa i Helsingfors åt en finsk arbetsgivare. Åsa ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i Sverige. Såväl den estniska som den finska arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

5. Den anställda har en arbetsgivare som är etablerad utanför unionen

Om en person arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater för en arbetsgivare som är etablerad utanför unionens territorium och personen är bosatt i en medlemsstat där han inte utför en väsentlig del av sitt arbete, ska personen omfattas av trygghetssytemet i bosättningsmedlemsstaten (artikel 14.11 förordning 987/2009).

Särskilt om idrottsutövare bosatt i annat EU/EES-land

En idrottsutövare på elitnivå, bosatt i annat EU/EES-land, som kommer till Sverige för att delta i en enstaka tävling får normalt anses tillhöra det sociala trygghetssystemet i bosättningslandet. Anledningen till detta är att en idrottsutövare på elitnivå i regel tränar och tävlar i sitt bosättningsland samt i andra länder inom EU/EES.

Om hen får en ersättning (prispengar) för sitt deltagande ska utbetalaren inte betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

Om det är frågan om en enstaka tävling behöver hen inte visa upp intyg om tillämplig lagstiftning (A1-intyg) för att arrangören ska slippa betala arbetsgivaravgifter. Om hen däremot vid flera tillfällen (tre eller flera) tävlar i Sverige för arrangörens räkning, ska hen visa upp intyg om tillämplig lagstiftning för att arrangören inte ska vara skyldig att betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

Äldre bestämmelser om arbete i två eller flera länder

Den 28 juni 2012 ändrades bestämmelserna om arbete i två eller flera medlemsstater. Ändringarna infördes genom förordning (EU) nr 465/2012. Den viktigaste förändringen gäller för den som arbetar åt flera arbetsgivare i olika länder. Om den personen inte utför minst 25 procent av arbetet i bosättningslandet ska omfattas av trygghetssystemet i det land där arbetsgivaren har sitt säte, jfr situation nr 3 (ovan).

Enligt den regel som gällde före den 28 juni 2012 skulle personen i sådant fall i stället alltid vara omfattad av trygghetssystemet i bosättningslandet så snart något arbete utfördes i bosättningslandet. Den tidigare regeln innebar exempelvis att om en i Sverige bosatt person hade en heltidsanställning i Norge, blev den norska arbetsgivaren skyldig att betala arbetsgivaravgifter i Sverige om den anställda samtidigt hade något extraarbete i Sverige för en svensk arbetsgivare.

Övergångsregler

Det finns övergångsbestämmelser till ändringarna som infördes genom förordning 465/2012. Bestämmelserna klargör vad som gäller för en person som ska omfattas av en annan medlemsstats sociala trygghetssystem än den som gällde före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelserna innebär att den lagstiftning som var tillämplig före den 28 juni 2012 ska fortsätta att tillämpas för personen så länge situationen är oförändrad, dock längst 10 år från ikraftträdandet. Det betyder att om förhållandena inte ändras så gäller de gamla bestämmelserna i 10 år från den 28 juni 2012 (artikel 87.a förordning 883/2004). Dock finns möjlighet för den som berörs av övergångsregeln att ansöka om att få tillämpa de nya reglerna. Sådan ansökan görs hos den behöriga myndigheten i bosättningslandet.

Öresundsöverenskommelsen

För att undvika att en person blir omfattad av bosättningslandets lag så snart personen utför visst arbete där, ingick Danmark och Sverige 2001 den s.k. Öresundsöverenskommelsen. Den är en överenskommelse om undantag från förordning 1408/71. Den innebar att den som har sin arbetsgivare i ett av länderna och som arbetar minst halva arbetstiden under en sammanhängande period av tre månader på arbetsplatsen hos arbetsgivaren och övrig tid på distans i bosättningslandet skulle omfattas av arbetsgivarlandets sociala trygghetssystem. Detta gällde även för den som hade arvoderade förtroendeuppdrag i bosättningslandet men sin huvudarbetsgivare i det andra landet. Det krävdes dock ett särskilt dispensbeslut för att personen skulle bli omfattad av arbetsgivarlandets trygghetssystem. Den anställda och arbetsgivaren ansökte gemensamt om dispensen hos behörig myndighet. Ett dispensbeslut var tidsbegränsat till högst tre år med möjlighet till förlängning.

Öresundsöverenskommelsen är fortfarande tillämplig. För den som omfattades av svensk lagstiftning före den 28 juni 2012 gäller 10 års övergångsbestämmelser, dvs. denne kommer att omfattas av det svenska trygghetssystemet även framöver. Det finns dock möjlighet att begära att få omfattas av de nya reglerna hos Försäkringskassan om man bor i Sverige och Pensionsstyrelsen om man bor i Danmark.

Informationsskyldighet

En person som arbetar i två eller flera medlemsstater ska informera den behöriga institutionen i personens bosättningsmedlemsstat om detta (artikel 16.1 förordning 987/2009). Den som bor i Sverige ska underrätta Försäkringskassan, som är den behöriga institutionen.

Försäkringskassan ska utan dröjsmål fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig och underrätta såväl den berörda personen som de behöriga myndigheterna i de stater som berörs av beslutet. På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren ska den behöriga myndigheten i det land vars lagstiftning är tillämplig utfärda intyg på blankett A1 som anger att personen omfattas av det sociala trygghetssytemet och vilka villkor som gäller i det enskilda fallet (artikel 19 förordning 987/2009).

Härigenom får även de olika arbetsgivarna vetskap om i vilken stat de är skyldiga att betala de sociala avgifterna (artikel 21.1 förordning 987/2009) .

Om A1-intyg saknas för en person bosatt i Sverige

Skatteverket anser att om en person som är bosatt i Sverige samtidigt har arbetat i två eller flera EES-länder eller Schweiz och saknar ett A1-intyg, så ska man bedöma vilket lands sociala trygghetssystem som personen ska omfattas av. Om man bedömer att personen ska omfattas av det svenska trygghetssystemet, ska pensionsgrundande inkomst (PGI) tillgodoföras på sådana inkomster som hen har tjänat in vid arbete i två eller flera EES-länder eller Schweiz. Detta gäller även om personen saknar A1-intyg. I och med att personen omfattas av det svenska trygghetsystemet och därför ska tillgodoräknas PGI, ska den som utgett ersättningen betala arbetsgivaravgifter i Sverige. Det gäller oavsett om utgivaren bor eller har fast driftställe i Sverige eller inte.

Skatteverkets beslut om att tillgodoräkna PGI samt att ta ut arbetsgivaravgifter är inte beroende av att Försäkringskassan först har fastställt personens socialförsäkringstillhörighet. Försäkringskassan är behörig institution i Sverige för åtgärder som anges i förordningen, t.ex. utfärdande av A1-intyg. När ett sådant intyg saknas kan Skatteverket ändå påföra arbetsgivaravgifter och tillgodoräkna PGI för personer som enligt förordningen ska tillhöra det svenska trygghetssystemet. Det finns ingen koppling mellan förordningen och de lagar som Skatteverket tillämpar när det gäller möjligheten att påföra arbetsgivaravgifter och tillgodoräkna PGI. Om Försäkringskassan vid ett senare tillfälle kommer fram till att personen inte ska omfattas av det svenska trygghetssystemet ska Skatteverket ompröva beslutet att påföra arbetsgivaravgifter och tillgodoföra PGI.

Socialavgiftsavtal

Reglerna om arbete i två eller flera medlemsstater innebär ofta att socialavgifter ska betalas i det land en anställd är bosatt och inte i landet där hen arbetar. För att underlätta för sådana arbetsgivare finns bestämmelser i tillämpningsförordningen 987/2009.

En arbetsgivare som saknar fast driftställe i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig, får komma överens med en anställd om att den anställda ska fullgöra arbetsgivarens skyldigheter att betala avgifter för utan att arbetsgivarens underliggande skyldigheter åsidosätts, s.k. socialavgiftsavtal (artikel 21.2 förordning 987/2009). En liknande bestämmelse om s.k. socialavgiftsavtal finns i svensk rätt.

Arbetsgivaren ska meddela den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten om sådana överenskommelser.