Grundläggande om bestämmelserna

Syftet med bestämmelserna

Syftet med de särskilda ordningarna är att underlätta redovisning och betalning av mervärdesskatt för de företag som inte är etablerade i det EU-land där omsättningen äger rum och till vilken skatten ska betalas.

Beskattningsland för telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som tillhandahålls beskattningsbara personer är det land där köparen är etablerad (5 kap. 5 § ML). Detsamma gäller om köparen inte är en beskattningsbar person (5 kap. 16 § ML). Från den 1 januari 2019 gäller dock att en säljare som inte är etablerad i något annat EU-land än Sverige och som har en omsättning av sådana tjänster till konsumenter i andra EU-länder som understiger 99 680 kronor per år, kan välja att beskattas för dessa i Sverige (5 kap. 16 a § ML).

Om köparen är en beskattningsbar person och säljaren inte är etablerad i samma medlemsland som köparen är det köparen som är skattskyldig för transaktionen (1 kap. 2 § första stycket 2 ML).

Är köparen inte en beskattningsbar person är det säljaren som är skattskyldig för transaktionen (1 kap. 2 § första stycket 1 ML). Det gäller även i de fall då säljaren inte är etablerad i samma land som köparen och omsättningen är gjord i köparens hemland. För att slippa registrera sig till mervärdesskatt i varje EU-land där företaget har köpare kan företaget välja att använda de särskilda ordningarna för redovisning och betalning av skatten.

De särskilda ordningarna

Det finns två olika särskilda ordningar:

• tredjelandsordningen
• unionsordningen.

Tredjelandsordningen

Tredjelandsordningen gäller för företag som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i EU och inte heller har något fast etableringsställe i EU. Tidigare gällde att företaget inte heller skulle ha registrerat sig för mervärdesskatt eller på annat sätt ha varit skyldigt att vara registrerat för mervärdesskatt i EU. Från den 1 januari 2019 är detta inte längre ett krav. Numera kan företaget alltså använda den särskilda ordningen även om det av något skäl är mervärdesskatteregistrerat i ett EU-land. Företaget ska sälja telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster till köpare inom EU som inte är beskattningsbara personer.

Företaget kan genom den särskilda ordningen sköta redovisning och betalning av mervärdesskatt i alla medlemsstater i EU via en enda medlemsstat som företaget själv har valt. Den valda medlemsstaten fungerar som en kontaktpunkt gentemot övriga medlemsstater. Den särskilda ordningen innebär därför en administrativ lättnad för företag utan etablering inom EU.

Unionsordningen

Unionsordningen gäller för företag som är etablerade inom EU och som säljer telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster till köpare inom EU som inte är beskattningsbara personer. Vidare förutsätts att köparen finns i ett land där säljaren inte har säte eller ett fast etableringsställe och att tjänsten ska beskattas i det EU-land där köparen är bosatt eller stadigvarande vistas.

Ett företag som tillämpar unionsordningen kan via denna ordningen sköta redovisning och betalning av mervärdesskatt hänförlig till försäljningar som ska beskattas i de medlemsstater där företaget inte har sitt säte eller ett fast driftsställe.

För företag som säljer telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster till köpare som är etablerade på Åland gäller inte unionsordningen. Redovisning och betalning av mervärdesskatt görs i stället via den finska skatteförvaltningens särskilda e-tjänst.

Lagstiftning avseende de särskilda ordningarna

Bestämmelser om de särskilda ordningarna finns i lag (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster (lag om särskilda ordningar) och förordning (2011:1262) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster (förordning om särskilda ordningar). De särskilda ordningarna kan tillämpas för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster som anges i 5 kap. 16 § ML och som tillhandahålls till någon inom EU som inte är beskattningsbar person.

Bestämmelserna i lag om särskilda ordningar motsvarar EU:s regler om särskilda ordningar (artiklarna 358−369k i mervärdesskattedirektivet). Bestämmelser om de särskilda ordningarna finns även i rådets förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri.

De särskilda ordningarna innebär att ett EU-land ska ta in deklarationsuppgifter och betalningar för de andra EU-ländernas räkning. För att reglerna ska kunna tolkas lika i alla medlemsstater finns särskilda tillämpningsföreskrifter (artiklarna 57a−63c i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).

Till hjälp för tolkningen av bestämmelserna finns prop. 2013/14:224 och en vägledning som offentliggjorts av Europeiska kommissionen, Vägledning för den gemensamma minikontaktpunkten för mervärdesskatt. Syftet med vägledningen är att ge bättre kunskaper om den EU-lagstiftning som gäller för de särskilda ordningarna och för de funktionella och tekniska specifikationerna för de särskilda ordningarna som antagits av ständiga kommittén för administrativt samarbete inom området indirekta skatter. Vägledningen är inte bindande utan innehåller endast praktisk och informell vägledning.

Skattebefrielse som finns i andra EU-länder

De flesta av EU:s medlemsstater har utnyttjat den möjlighet till skattebefrielse för små företag som finns i mervärdesskattedirektivet. Tillhandahållanden av tjänster som utförs av en beskattningsbar person som inte är etablerad i den medlemsstat där mervärdesskatten ska betalas omfattas inte av dessa bestämmelser (artikel 283.1 c i mervärdesskattedirektivet). Detta innebär att ett företag som säljer t.ex. elektroniska tjänster till köpare som inte är beskattningsbara personer och som finns i ett EU-land i vilket företaget inte är etablerat inte omfattas av bestämmelser om skattebefrielse för små företag i det landet.

Hanteringen enligt de särskilda ordningarna

Hanteringen enligt de särskilda ordningarna är följande:

1. Ett företag ansöker om att få använda en särskild ordning hos skattemyndigheten i en medlemsstat. Vilken medlemsstat som företaget kan ansöka hos beror på om det är etablerat i EU eller inte.
2. Skattemyndigheten i medlemsstaten beslutar att tillåta företaget att använda den särskilda ordningen, identifieringsbeslut. Skattemyndigheten tilldelar samtidigt företaget ett identifieringsnummer. Denna medlemsstat blir identifieringsstat.
3. Identifieringsstaten lagrar uppgifterna om företaget i ett nationellt register.
4. Identifieringsstaten informerar samtliga övriga medlemsländer om åtgärden. De övriga medlemsstaterna kan lagra uppgifterna i motsvarande nationella register som är fristående från det vanliga mervärdesskatteregistret.
5. Företaget lämnar deklaration och betalar mervärdesskatten till identifieringsstaten.
6. Identifieringsstaten informerar övriga EU-länder om deklarationsuppgifterna. De betalningar som gäller andra medlemsstater överförs dit.

Det är frivilligt för företagen att använda de särskilda ordningarna. Ett företag kan välja att i stället registrera sig till mervärdesskatt i de EU-länder där det omsätter tjänster och därmed deklarera och betala skatten enligt allmänna regler. Om företaget väljer att använda en särskild ordning måste ordningen följas i alla berörda medlemsstater. Ordningen kan inte användas frivilligt från medlemsstat till medlemsstat. Om ett företag använder unionsordningen får emellertid företaget inte använda den särskilda ordningen för att redovisa och betala mervärdesskatt i en medlemsstat där företaget har en etablering (Vägledning för den gemensamma minikontaktpunkten för mervärdesskatt s. 3).

EU-ländernas lagring av uppgifter

De uppgifter som identifieringsstaten får in från företag som använder någon av de särskilda ordningarna ifråga om identifiering och deklarationer ska lagras i ett elektroniskt system för att kunna användas vid skattekontroller (artikel 17.1 d i rådets förordning [EU] nr 904/2010).

Uppgifterna ska finnas tillgängliga i minst fem år efter utgången av det första kalenderåret då tillgång till informationen ska ges (artikel 18 i rådets förordning [EU] nr 904/2010).

Kompletterande information

• Beskattningsbar person vid bedömningen av beskattningsland.
• Var är köparen och säljaren etablerade?
• Presumtioner för var köparen är etablerad.
• Beskattningsland när köparen är en beskattningsbar person.
• Omfattningen av bestämmelsen om telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster när köparen inte är en beskattningsbar person.