OBS: Detta är utgåva 2020.9. Visa senaste utgåvan.

Meny

Rätten kan hålla en muntlig förhandling om det är till fördel för utredningen. I vissa fall har den enskilde rätt till en muntlig förhandling.

Förhandling som kompletterar beslutsunderlaget i målet

Det finns två olika typer av muntlig förhandling. Normalt avser man med muntlig förhandling en förhandling i syfte att komplettera beslutsunderlaget i målet. Det är också den typ som förekommer oftast. De bestämmelser som finns i FPL angående muntlig förhandling är tillämpliga fullt ut för denna typ av förhandling.

Muntlig förberedelse

Det finns en annan typ av muntlig förhandling som har som syfte att reda ut parternas ståndpunkt. Denna typ av förhandling brukar kallas muntlig förberedelse. En sådan hålls främst i komplicerade eller omfattande mål och kännetecknas av att man reder ut parternas ståndpunkter och skalar bort oväsentligheter för att kunna koncentrera sig på det som är tvistigt eller oklart.

Ingen nämnd, inga förhör

En muntlig förberedelse kan ibland hållas som en förberedelse inför en kommande muntlig förhandling, men det förekommer också att en muntliga föreberedelse enbart följs av en skriftlig handläggning. Vid en muntlig förberedelse finns ingen nämnd och några förhör av vittnen eller sakkunniga kan inte förekomma.

När ska rätten hålla en muntlig förhandling?

Huvudregeln är att förfarandet är skriftligt (9 § första stycket FPL). I handläggningen får det ingå en muntlig förhandling om en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet (9 § andra stycket FPL). Om frågan om muntlig förhandling aktualiseras av domstolen eller en offentlig part tillämpas alltid bara första och andra stycket av 9 § FPL. Detsamma gäller om målet ligger i Högsta förvaltningsdomstolen och inte avser rättsprövning enligt lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut.

Om målet ligger i en förvaltningsrätt eller kammarrätt och en enskild part begär muntlig förhandling, är utgångsläget att en sådan ska hållas. Den enskilda har dock ingen absolut rätt till muntlig förhandling. En förvaltningsrätt kan låta bli att förordna om muntlig förhandling om det är uppenbart obehövligt (9 § tredje stycket FPL). I en kammarrätt räcker det att den muntliga förhandlingen är obehövlig eller att särskilda skäl talar mot det (9 § fjärde stycket FPL).

Om frågan tas upp av domstolen eller en offentlig part

När någon annan än en enskild part vill ha en muntlig förhandling krävs det att den muntliga förhandlingen ska vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av frågan (9 § andra stycket FPL).

En muntlig förhandling kan vara till fördel för utredningen för att precisera parternas ståndpunkter eller för att hålla parts- eller vittnesförhör (prop. 1971:30 del 2 s. 537). Om målet är av mer komplicerad natur kan det även vara till fördel att hålla muntlig förhandling i syfte att förbättra rättens beslutsunderlag, genom att låta parterna anföra sina ståndpunkter inför rätten och varandra direkt.

Även om en muntlig förhandling är till fördel för utredningen ska rätten göra en intresseavvägning gentemot det merarbete det innebär för domstolen och parterna. Rätten ska nämligen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver (8 § FPL). Saker som ska tas hänsyn till i den prövningen är hur stor fördel som förhandlingen kan tänkas ge, hur stora värden målet handlar om rent objektivt och för den enskilde samt hur stort intresse det finns av att utredningen kompletteras. Processekonomiska skäl och parternas inställning till att hålla muntlig förhandling ska också vägas in (prop. 2017/18:279 s. 35).

Om frågan tas upp av enskild part i förvaltningsrätt och kammarrätt

Om det är en enskild part som begär muntlig förhandling i förvaltningsrätt eller kammarrätt minskar domstolens utrymme att själva bedöma skäligheten i att hålla muntlig förhandling. Bestämmelserna i 9 § tredje och fjärde stycket FPL innebär att muntlig förhandling ska hållas i större utsträckning.

I förvaltningsrätten kan en begäran om muntlig förhandling från enskild part nekas endast om det är uppenbart obehövligt. Syftet med regleringen är att bestämmelsen i FPL inte ska stå i strid med 2 kap. 11 § RF eller artikel 6.1 i Europakonventionen. Genom regleringen är möjligheterna för en förvaltningsrätt att inte hålla muntlig förhandling vid begäran från enskild part små. Domstolen kan dock fortfarande vägra hålla muntlig förhandling om frågan om muntlig förhandling drivs för att obstruera och inte är sakligt motiverad (prop. 2017/18:279 s. 37 f.). Ett begränsat utrymme för att inte hålla muntlig förhandling trots begäran kan även finnas beroende på målets natur. Europadomstolen har uttalat angående prövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen att om inga rätts- eller bevisfrågor som inte kan avgöras med ledning av de skriftliga inlagorna väcks i målet, kan målet vara av sådan karaktär att det kan avgöras på handlingarna (ECHR 18928/91 Fredin v. Sweden [no 2], ECHR 38629/97 Lundevall v. Sweden). Utrymmet för att inte hålla muntlig förhandling i förvaltningsrätt på begäran av en enskild är alltså kraftigt begränsat.

I kammarrätten kan en begäran om muntlig förhandling från enskild part nekas om det är obehövligt eller att särskilda skäl talar mot det. Vid bedömningen ska domstolen ta stor hänsyn till en parts önskemål om en muntlig förhandling, men parten har inte avgörande inflytande i frågan. Frågan om en muntlig förhandling behövs eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet. Genom förhandlingen kan en part dock få en bättre förståelse för rättens beslut. Ett särskilt skäl mot muntlig förhandling kan vara målets bagatellartade karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande till tvisteföremålets värde (prop. 1971:30 del 2 s. 537).

Mål om betalningssäkring, företrädaransvar och särskild avgift

I mål om betalningssäkring, företrädaransvar och särskild avgift har den betalningsskyldige respektive den enskilde i förvaltningsrätten och kammarrätten en så gott som oinskränkt rätt till muntlig förhandling (46 kap. 12 §, 59 kap. 18 § respektive 67 kap. 37 § SFL). En sådan begäran kan endast avslås om ansökan om betalningssäkring eller företrädaransvar kommer att avslås, eller om beslutet om betalningssäkring eller företrädaransvar kommer att upphävas respektive om någon särskild avgift inte kommer att tas ut. I mål om betalningssäkring och företrädaransvar ska den betalningsskyldige dessutom upplysas om sin rätt till muntlig förhandling.

Hos Högsta förvaltningsdomstolen har den enskilde inte någon utökad rätt till muntlig förhandling. Anledningen är att Högsta förvaltningsdomstolen inte bör ägna sig åt utredningsfrågor. Det är ovanligt med muntliga förhandlingar i Högsta förvaltningsdomstolen.

Förhör med vittnen och sakkunniga

Rätten får förordna om förhör med vittnen eller sakkunniga. Sådana förhör äger rum vid en muntlig förhandling. Förhören får hållas under ed (25 § FPL). FPL hänvisar också till bestämmelser om förhör i rättegångsbalken som ska gälla i tillämpliga delar. Det gäller 36 kap. 1–18 och 20–23 §§ om vittnesförhör och 40 kap. 9–11, 14, 16 och 20 §§ om sakkunnigförhör.

En part som yrkar vittnesförhör bör ange vad han eller hon vill styrka med vittnesmålet (4 § andra stycket FPL). Annars kan domstolen inte avgöra om vittnesmålet är överflödigt eller inte (jämför 8 § tredje stycket FPL) och det kan också försvåra för motparten att förbereda sitt motförhör.

Förhör med ett vittne eller en sakkunnig kan men behöver inte hållas under ed. Regler om mened i brottsbalken kan dock inte tillämpas om personen inte hörts under ed.

Reglerna som styr vittnesförhöret finns i 36 kap. 17 § rättegångsbalken. Bestämmelserna innebär i korthet att ett vittnesförhör normalt inleds av den part som åberopat förhöret (huvudförhör). Vittnet ska vid huvudförhöret först ges tillfälle att på egen hand eller med stöd av frågor lämna sin berättelse. Motparten får sedan möjlighet att ställa frågor genom ett s.k. motförhör. Sedan får parterna och rätten ställa ytterligare frågor till vittnet. Ledande frågor får endast ställas vid motförhöret.

Regler om straff och tvångsmedel för vittnen som inte kommer till förhandlingen, eller som vägrar avlägga ed, vittnesmål m.m. finns i 36 kap. 20–23 §§ RB.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förvaltningsprocesslag (1971:291) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9]
  • Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform [1]
  • Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [1]
  • Rättegångsbalk (1942:740) [1] [2] [3] [4]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1] [2] [3]