Skatteverkets betalningsuppmaning

Den som inte betalar efter betalningsuppmaning förutsätts vara på obestånd

En gäldenär som är eller har varit bokföringsskyldig under det senaste året ska anses vara på obestånd om följande två krav är uppfyllda enligt presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL:

• Gäldenären har uppmanats att betala en klar och förfallen skuld men har inte gjort det inom en vecka.
• Betalningen uteblir och borgenären ansöker om konkurs inom tre veckor efter att betalningsfristen har gått ut.

Det är bara den borgenär som utfärdat betalningsuppmaningen som kan åberopa denna presumtionsgrund (prop. 1975:6 s. 158).

Om Skatteverket vid konkursansökan vill åberopa nya skulder som inte omfattas av betalningsuppmaningen kan inte presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL tillämpas. Det finns inte något hinder mot att åberopa sådana skulder vid prövningen av en konkursansökan, men dessa skulder kan aldrig grunda någon obeståndspresumtion.

Gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig

Presumtionsregeln kan bara tillämpas mot en gäldenär som är eller har varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen under det senaste året. Bedömningen av om gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig medför sällan några problem (jfr dock NJA 1977 s. 467, NJA 2004 s. 325 och Göta HovR 2008-06-13, mål nr Ö 1014-08).

Betalningsuppmaningen ska delges gäldenären

En betalningsuppmaning med upplysning om eventuell konkursansökan vid utebliven betalning måste delges gäldenären (2 kap. 9 § andra stycket KonkL). Surrogatdelgivning får endast ske om det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan (34–37 §§ DelgL). Här måste beaktas vad som framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med gäldenären.

Syftet med delgivningen är att kunna fastställa att meddelandet har kommit fram till mottagaren och vilken dag detta skett. Delgivning kan ske genom olika delgivningssätt.

Klar och förfallen fordran

För att Skatteverket ska kunna åberopa presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL krävs att fordran är klar och förfallen. Villkoret att fordran ska vara klar innebär att den ska vara ostridig eller fastställd genom en lagakraftvunnen dom. Är det fråga om en dom som inte vunnit laga kraft krävs det att gäldenärens bestridande av fordran inte är uppenbart ogrundad (prop. 1975:6 s. 158 och NJA 1999 s. 97). Avgörande bör vara om gäldenären hade rimligt fog för sin invändning när kravet framställdes (se Palmér & Savin, Konkurslagen [30 juni 2019, Zeteo] kommentaren till 2 kap. 9 §).

Oklara skattefordringar

Att en gäldenär är skyldig att betala den beslutade skatten även om beslutet är överklagat (enligt 68 kap. 1 § SFL) innebär inte att skattefordran kan anses som ”klar”.

Att en gäldenär har fått avslag på en anståndsansökan vid ett överklagande innebär inte att fordran kan anses vara klar i konkurslagens mening. Skatteverket måste kunna åberopa en utredning som visar att utgången av skatteprocessen inte är oviss.

I förarbetena till konkurslagen står det att om en domstol har fastställt ett skattebeslut ska detta tillmätas ”stor betydelse”(prop. 1975:6 s. 161 f.). Lagstiftaren gick till och med så långt som att säga att ”Har t.ex. sådan domstol prövat skatteanspråket, torde starka skäl krävas för att skattefordringen inte skall anses som klar i konkurslagens mening”. Det har framförts kritik mot detta uttalande då man menar att uttalandet inte överensstämmer med tankarna bakom presumtionsregeln (se Welamson och Mellqvist, Konkurs och annan insolvensrätt, 11 upplagan 2013, s. 56).

En tvistig konkursfordran

En fordran som är bestridd kan mycket sällan anses vara klar i konkurslagens mening. Skatteverket ska därför inte som bevisning om obestånd åberopa en betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § KonkL om skatte- eller avgiftsfordran helt eller till övervägande del är föremål för omprövning eller har överklagats (se JO 1986/87 s. 268).

Det räcker nämligen att gäldenärens invändningar i konkursmålet inte saknar fog, för att domstolen ska ogilla en konkursansökan som grundas på obeståndspresumtionen. Endast ”uppenbart ogrundade” invändningar kan avfärdas av rätten. Motsvarande uttryck finns bl.a. i 42 kap. 5 § RB angående möjligheten för rätten att genast meddela dom utan att stämning behöver utfärdas. Bevisbördan för gäldenären är alltså mycket låg. Det är upp till staten att ”slå hål” på den invändning som gäldenären kommer med så att domstolen med säkerhet kan säga att det är osannolikt att gäldenären kommer att ha framgång med sin talan i skatteprocessen.

Rättsfall: prövning av om konkursfordran är klar

Staten begärde två bolag i konkurs och åberopade betalningsuppmaningar enligt 2 kap. 9 § KonkL. Bolagen hade inte beviljats anstånd i skattemålen eftersom de inte kunde ställa någon godtagbar säkerhet (NJA 2001 s. 548).

Högsta domstolen lämnade konkursansökningarna utan bifall med följande motivering:

De taxeringsbeslut som har åberopats till stöd för konkursansökningarna har överklagats av bolagen. Länsrätten har ännu inte prövat överklagandena. I samband med prövning av frågan om anstånd med betalning av skatten har skattemyndigheten och länsrätten uttalat att utgången i taxeringsmålen är oviss. Mot bakgrund härav och med beaktande av vad som i målet framgått om de aktuella taxeringsmålen – där de skatterättsliga frågorna får anses vara komplicerade – kan bolagets invändningar i konkursansökningsmålen inte anses sakna fog. Vid sådant förhållande kan de av staten åberopade skattefordringarna inte anses klara i konkurslagens mening. Presumtionsregeln i 2 kap. 9 § KonkL är därför inte tillämplig vid bedömningen av obeståndsfrågan.

Skönsmässig konkursfordran

Lagstiftarens uppfattning när det gäller skönsmässiga skatter var att gäldenären måste göra sannolikt att skönstaxeringen är oriktig för att skattefordran inte skulle kunna läggas till grund för ett konkursbeslut (LU 1975:12 s. 57). Det bör dock räcka med att gäldenären kommer med invändningar som inte är uppenbart ogrundade (prop. 1975:6 s. 158).

Klart är i vart fall att gäldenären måste vara verksam för att försöka klarlägga vilket belopp skatten rätteligen borde uppgå till. Gör gäldenären inte detta har domstolen rätt att utgå från att statens fordran är ”klar” i konkurslagens mening.

Rättsfall: krav på aktivitet från gäldenären

Staten begärde ett bolag i konkurs på grund av skönstaxerade skatteskulder. Bolaget bestred ansökan och åberopade att skatterna var skönstaxerade och att bolaget skulle överklaga taxeringarna. Tingsrätten anförde bl.a. att bolaget ”ej genom uppvisande av deklarations- eller besvärshandlingar eller på annat sätt visat skäl för att skatterna skulle komma att ändras. De får därför betraktas som klara fordringar.” Tingsrätten försatte bolaget i konkurs. Hovrätten lämnade bolagets överklagande utan bifall. Bolaget överklagade till Högsta domstolen. Innan målet avgjordes hade större delen av skattefordringen fallit bort på grund av ändrad taxering. Även den kvarvarande skattefordringen skulle komma att undanröjas. Staten förklarade sig inte ha något emot att konkursbeslutet upphävdes. Högsta domstolen konstaterade att bolaget till att börja med inte varit verksam i konkursmålet för att klarlägga till vilket belopp skatten rätteligen bör uppgå. Vid tidpunkten för Högsta domstolens bedömning var läget emellertid ett helt annat varför domstolen upphävde konkursbeslutet (NJA 1983 s. 688).

Delvis tvistig konkursfordran

Det kan uppstå problem med att påstå att fordran är klar i de fall då endast en liten del av den betalningsuppmanade fordran vitsordas av gäldenären eller kan styrkas av Skatteverket.

Skattekontounderskott

Vid tillkomsten av skattekontosystemet antog lagstiftaren att skattekontot inte skulle medföra några problem vid tillämpningen av konkurslagens obeståndsrekvisit. Lagstiftaren tog särskilt upp situationen när gäldenären invänder mot en av debiteringarna samtidigt som denne har gjort delbetalningar som fullt ut täcker de ostridiga debiteringarna. Om gäldenären har gjort en sådan delbetalning efter en betalningsuppmaning enligt 2 kap. 9 § KonkL ska betalningen enligt förarbetena, precis som tidigare, anses ha avsett ostridiga delar av kravet. Den s.k. likafördelningsmetoden, som regleras i 62 kap. 15 § SFL, ska med andra ord inte tillämpas (se prop. 1996/97:100 del 1 s. 356 f. samt prop. 2010/11:165 s. 1028 f.).

Två rättsfall: en självständig del av konkursfordran är ostridig

A begärde sin före detta arbetsgivare B i konkurs. A åberopade att B delgetts en betalningsuppmaning om 37 068 kr. B bestred konkursansökan och invände mot konkursansökningsfordran men vitsordade ett belopp om 8 066 kr. Högsta domstolen anförde i denna del:

A har redan i tingsrätten förklarat sig införstådd med att resterande, ogulden del enligt betalningsuppmaningen inte kunde visas vara klar i konkursmålet. Den tvistiga delen kan emellertid inte anses ha haft sådant samband med den klara delen att inte underlåtenheten att betala denna skulle bedömas som presumtion enligt 4 § KonkL (1921 års lag) för bolagets insolvens. Förutsättningar förelåg således för bolagets försättande i konkurs enligt 1 och 4 §§ KonkL när tingsrätten avgjorde målet.

Av andra skäl upphävdes dock konkursbeslutet (NJA 1982 s. 366).

I ett annat avgörande från Högsta domstolen krävdes gäldenären på en skuld bestående av dels kapitalbelopp och dels ränta. Det förhållandet att räntan angivits med fel belopp ansågs inte hindra att kravet på betalning av kapitalbeloppet kunde gälla klar och förfallen skuld. Rättsfallet påminner om 1982 års fall där Högsta domstolen betonade att den vitsordade skulden var självständig i förhållande till den tvistiga delen (NJA 1995 s. 190).

Rättsfall: övervägande del av fordran är tvistig

A begärde att B skulle försättas i konkurs. A åberopade att B hade delgetts en betalningsuppmaning om 265 012 kr avseende utfört arbete. B bestred konkursansökan och invände bl.a. att fordran inte var klar eftersom B ansåg att det var fel i de utförda arbetena. B vitsordade dock en skuld om 122 706 kr. Såväl tingsrätten som hovrätten ogillade konkursansökan med motivering att A:s fordran inte var klar (RH 1992:75).

Rättsfall: huvuddelen av fordran är klar och förfallen

En överklagad skattefordran kan vara klar i den mening som avses i 2 kap. 9 § KonkL om huvuddelen av fordran kan anses klar och förfallen. Detta får anses gälla även om den ostridiga delen av fordran inte är självständig i förhållande till den tvistiga delen (Skatteverkets rättsfallskommentar Svea HovR – Konkursansökan och överklagad konkursfordran).

Situationer där presumtion för obestånd kan diskuteras

Om en betalningsuppmaning omfattar fler än en skuldpost måste gäldenären tydligt kunna skilja skulderna åt. För Skatteverkets del kan man tänka sig tre olika situationer när det kan bli en diskussion om presumtionsverkan faller eller inte. Är en stor del av den åberopade fordran tvistig kan detta medföra att en betalningsuppmaning inte anses ge presumtion enligt 2 kap. 9 § KonkL. Avgörande är bl.a. om den vitsordade delen av skulden kan anses ha något samband med den tvistiga delen eller inte. Är den vitsordade delen av skulden ”självständig” torde presumtionsregeln kunna tillämpas avseende den delen av skulden.

Exempel 1

Konkursfordran utgörs av ett skattekontounderskott. Gäldenären bestrider fordran och hävdar att den kommer att minska till hälften efter det att nya momsdeklarationer getts in. Med stöd av RH 1992:75 kommer troligen tingsrätten att konstatera att fordran inte är ”klar” och att det därmed inte finns någon presumtion för obestånd.

Exempel 2

Konkursfordran utgörs av ett skattekontounderskott och ett antal obetalda fordonsskatter till höga belopp. På betalningsuppmaningen har Kronofogdens skuldnummer angetts. Gäldenären invänder att fordran inte är klar eftersom nya momsdeklarationer kommer att medföra att skatteskulden kraftigt minskar. Samtidigt vitsordar gäldenären att fordonsskatterna i och för sig är riktiga. Med stöd av NJA 1982 s. 366 är betalningsuppmaningen klar såvitt avser fordonsskatterna och presumtionen om obestånd kvarstår.

Exempel 3

Konkursfordran utgörs av ett antal olika skattekontounderskott. På betalningsuppmaningen har Skatteverket listat dessa så att man tydligt kan se att det är fråga om t.ex. tre olika underskott. Kan Skatteverket hävda att NJA 1982 s. 366 ger stöd för att vidhålla de underskott som inte berörs alls av de momsdeklarationer som gäldenären ger in? Eller har ”den tvistiga delen sådant samband med den klara delen” att presumtionen faller? I avsaknad av vägledande praxis bör Skatteverket hävda att med stöd av Svea hovrätts beslut den 14 augusti 2013 i mål nr Ö 7430-13 (se Skatteverkets rättsfallskommentar Svea HovR – Konkursansökan och överklagad konkursfordran) får huvuddelen av fordran anses klar.

Gäldenärens inställning till fordran är oklar

Om gäldenärens inställning till fordran är oklar ända fram till konkursförhandlingen vid tingsrätten kan Skatteverket eventuellt behöva återkalla ansökan om gäldenären åberopar omständigheter som gör att fordran inte längre kan anses klar. Det beviskrav som ligger på gäldenären är mycket lågt. Alternativt kan Skatteverket yrka på uppskov med prövningen av konkursansökan så att Skatteverket hinner pröva gäldenärens begäran om omprövning. Det kan uppkomma problem om gäldenären inte går med på uppskov utan vill att Skatteverket återkallar ansökan omedelbart eftersom det inte finns någon ”klar” fordran. Ogrundade invändningar mot fordran innebär naturligtvis att Skatteverket står fast vid konkursansökan. Om det är tveksamt om det är en ogrundad invändning eller inte kan Skatteverket begära uppskov. I alla andra fall bör Skatteverket direkt återkalla konkursansökan eftersom fordran inte längre kan anses som ”klar”. Vid återkallelse är det viktigt att begära att vardera parten ska stå för sina egna rättegångskostnader.