Avdrag

När får man göra avdrag?

En skattskyldig får endast göra avdrag för skatt på sådant avfall som har tagits upp till beskattning (jfr prop. 1998/99:84 s. 38). Vissa av reglerna om avdrag i LSA är utformade så att rätten att göra avdrag för skatt på avfall uppkommer när avfallet förs ut från anläggningen eller används på ett visst sätt, t.ex. när avfallet använts för driften av anläggningen eller för konstruktionsarbeten. Eftersom skattskyldigheten inträder när avfall förs in till en konventionell avfallsanläggning eller uppkommer inom en industrianläggning, kan det i dessa fall gå lång tid från det att skattskyldigheten inträder till dess att avdragsrätten uppstår. Ett sådant avdrag ska beräknas enligt den skattesats som gällde när skattskyldigheten för avfallet ursprungligen inträdde och inte den skattesats som gäller vid tidpunkten då avdragsrätten uppkommer. En skattskyldig kan därmed inte göra avdrag för skatt på avfall med ett större belopp än den skatt som betalades för avfallet när skattskyldigheten inträdde.

När får man inte göra avdrag?

Avdrag medges inte för avfall som redan fanns på anläggningen när lagen trädde i kraft eftersom skatt inte har betalats för avfallet.

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked där Skatterättsnämnden uttalade att någon avdragsrätt inte föreligger för avfall som finns på anläggningar redan när LSA träder i kraft och därefter förs ut (RÅ 2002 ref. 38).

Vem får göra avdrag?

Skatteverket anser att den som vid tidpunkten för de händelser som kan utgöra grund för avdrag bedriver verksamheten på avfallsanläggningen har rätt att göra avdraget. Det har ingen betydelse för avdragsrätten om det var någon annan som bedrev verksamheten och var skattskyldig när skattskyldigheten för det aktuella avfallet inträdde.

Avfall som förts ut från anläggningen

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som förts ut från anläggningen (10 § 1 LSA).

Endast sådant material som tagits upp till beskattning kan komma ifråga för avdrag (jfr prop. 1998/99:84 s. 38). Det finns inte heller någon rätt att göra avdrag när man för ut avfall som undantagits från skatteplikt enligt 6 § LSA, t.ex. kompostjord, eller som redan skattebefriats genom något annat avdrag enligt 10 eller 11 § LSA, t.ex. förorenad jord från marksanering.

Mängden avfall som förs ut bestäms normalt genom vägning (5 § LSA).

Avdrag medges inte för lakvatten, reningsvatten eller biogas

Avdragsrätten för avfall som förs ut från anläggningen gäller inte för lakvatten, reningsvatten eller för biogas som bildats när organiskt avfall bryts ner (10 § 1 LSA). Lakvatten bildas när nederbörd eller yt- och grundvatten passerar genom avfallet och blir förorenat. Det kan också bestå av ytavrinning från avfallet.

Reningsvatten är sådant vatten som kommer ur olika reningsprocesser inom anläggningen, t.ex. när slam eller oljeförorenat vatten renas (jfr prop. 1998/99:84 s. 38 f.).

Avfall som använts för driften av anläggningen

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som använts för driften av anläggningen (10 § 2 LSA).

Om det står klart redan när avfallet uppkommer eller förs in på anläggningen att det kommer att användas för driften av anläggningen, undantas det från skatteplikt (6 § första stycket 1 LSA). Det kan även förekomma att material som förs in till en avfallsanläggning och som tas upp till beskattning senare visar sig kunna användas som förbrukningsmaterial eller liknande i driften av anläggningen. Det kan t.ex. vara trävirke som kan användas till staket eller bränsle som kan användas som drivmedel. För sådant material har skattebefrielse skapats genom denna avdragsbestämmelse. Det kan också förekomma att avfall som uppkommer på industrianläggningar med interna deponier och som varit föremål för beskattning i ett senare skede kan användas i den industriella processen, t.ex. som bränsle (jfr prop. 1998/99:84 s. 115 f.).

Avfall som använts för konstruktionsarbeten m.m.

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som har använts för konstruktionsarbeten eller för att åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring inom en anläggning. Avdraget medges inte för avfall som använts för mellantäckning (10 § 3 LSA).

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatten på det avfall eller övriga material som används för konstruktionsarbeten m.m. först när materialet faktiskt använts för det ändamålet (jfr prop. 1998/99:84 s. 58).

Användningsändamål som ger rätt till avdrag

Den som driver en anläggning där avfall hanteras behöver vidta en rad olika åtgärder för att verksamheten ska fungera ändamålsenligt och korrekt. Det behöver finnas permanenta vägar, vallar, ledningar och liknande inom anläggningen. Det kan behövas material för att stabilisera eller solidifiera avfall som deponeras. Mark- eller vattenområden kan behöva fyllas ut i syfte att skapa ytterligare mark som kan användas i verksamheten. Man får göra avdrag för material som används för sådana ändamål.

De flesta permanenta åtgärder kräver tillstånd enligt miljöbalken (1998:808) eller i vissa fall plan- och bygglagen (2010:900). Det bör framgå av dessa tillstånd i vilken utsträckning åtgärderna utgör konstruktionsarbeten i den mening som är aktuell här. I vissa fall kan det också finnas konstruktionsritningar som lämnats in vid tillståndsprövningen och som kan användas som underlag (jfr prop. 1998/99:84 s. 57 f.).

Kammarrätten har i ett antal avgöranden bedömt frågan om rätt till avdrag för konstruktionsarbeten m.m. Även om det är prövningar i enskilda fall kan dessa avgöranden sammantaget ha en viss vägledande betydelse. Även Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked prövat frågan.

Rättsfall: avdrag för konstruktions- eller anläggningsarbeten

Kammarrätten har prövat om ett bolag hade rätt att göra avdrag för skatt på s.k. presskakor, som består av avvattnat slam. Dessa hade enligt bolaget använts för att täta och förstärka en vall och för att fylla ut en grop mot vallen. Bolaget hade också hävdat att arbetet kunde ses som en del av sluttäckningen. Länsstyrelsen hade bedömt att presskakorna var lämpliga att använda i ett utjämningsskikt under tätskiktet vid sluttäckningen av deponin. Kammarrätten prövade dels om avfallet hade använts i ett sådant utjämningsskikt, dels om avfallet hade använts för något annat konstruktionsarbete än sluttäckning eller för att åstadkomma en miljösäker deponering.

Kammarrätten hänvisade till uttalanden i förarbeten till LSA. Lagstiftaren förutsatte där att den som är skattskyldig ger in tillståndshandlingar, konstruktionsritningar m.m. till stöd för sitt avdragsyrkande. Behovet av kontroll gör att skattebefrielsen inträder först när det är klarlagt att materialet använts på sådant sätt som ger rätt till avdrag (prop. 1998/99:84 s. 58 f.).

Kammarrätten ansåg att det saknades sådana hållpunkter som krävs för ett grundat ställningstagande i frågan om materialet använts som utjämningsskikt vid sluttäckningen. Bolaget hade därmed inte gjort sannolikt i vilken omfattning det krävts presskakor för att inrätta utjämningsskiktet. Den bedömningen ändrades inte av att bolaget hade följt en schaktplan och nämnt åtgärderna i sina årliga miljörapporter.

Eftersom det saknades utredning om materialet var lämpligt att använda på annat sätt än i ett utjämningsskikt vid sluttäckningen, ansåg kammarrätten att bolaget inte fick göra avdrag för något annat konstruktionsarbete än sluttäckning. Kammarrätten kunde inte heller anse att materialet var godtagbart för att åstadkomma en miljösäker deponering på annat sätt än vid sluttäckningen (KRSU 2011-11-10, mål nr 2024-2026-10).

Rättsfall: avfall som använts för brandcellskonstruktioner

Skatterättsnämnden har meddelat ett förhandsbesked om att det med ansökan avsedda avfallet som använts i horisontella och vertikala mellanväggar i brandceller i bolagets avfallsdeponier ska anses ha använts för konstruktionsarbeten inom anläggningarna eller för att där åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring i den mening som avses i 10 § 3 LSA. Åtgärderna ska inte anses utgöra mellantäckning.

Skatterättsnämnden fann att de underlag som lämnats av bolaget gav stöd för att bolagets deponeringsteknik, under de givna förutsättningarna, är ändamålsenlig för att förebygga uppkomst av brand och minska risken för brandspridning. Bolaget har bl.a. lämnat in en brandriskanalys från ett externt företag. Avfallet som användes, s.k. fines som består av finfördelade restprodukter från metallåtervinning samt rester av glas, grus, plast och porslin, utgjorde en icke brännbar fraktion som bedömts lämplig att använda i sådana brandceller. Skatterättsnämndens bedömning var att avfallet fines således fick anses ha använts för konstruktionsarbeten inom anläggningarna eller för att där åstadkomma en miljösäker deponering i den mening som avses i 10 § 3 LSA.

Skatterättsnämnden fann att eftersom de horisontella och vertikala brandväggarna i brandcellerna är bestående över tid med hänsyn till struktur och i viss mån funktion är åtgärderna inte att betrakta som sådan mellantäckning som snarare är att jämställa med deponering och inte berättigar till avdrag (SRN 2015-12-02, dnr 42-14/I).

Rättsfall: avfall som använts för vägar inom en deponianläggning

Kammarrätten har ansett att ett bolag inte hade rätt att göra avdrag enligt 10 § 3 LSA för skatt på avfall som använts för att bygga vägar inom en deponianläggning.

De aktuella vägarna hade anlagts för att avfall skulle kunna transporteras till rätt plats inom deponiområdet. Vägarna byggdes till och höjdes i samband med att deponin växte. Deponiområdet sluttäcktes efterhand som deponeringen avslutades. Vägarna skulle komma att omfattas av sluttäckningen.

Kammarrätten hänvisade till lagens förarbeten, där det anges att skattefrihet bör gälla för avfall som används för att bygga permanenta vägar, vallar och ledningar inom deponianläggningen (jfr prop. 1998/99:84 s. 57 f.). Enligt kammarrätten får begreppet konstruktionsarbeten mot den bakgrunden anses innefatta ett visst krav på beständighet eller varaktighet i konstruktionen och dess användning. De aktuella vägarna var under ständig förändring och kunde enligt kammarrätten inte ses som beständiga eller varaktiga. Med hänsyn till detta och till att vägarna inte heller kunde anses ha tillkommit för att åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring hade bolaget inte rätt att göra avdrag för skatt på det avfall som använts för vägarna (KRSU 2018-03-19, mål nr 1088–1089-17).

Material som är lämpliga att använda för konstruktionsändamål m.m.

Det kan vara såväl avfall som inköpta material som används för konstruktionsarbeten, sluttäckning och liknande åtgärder. Förutsättningen är att materialet uppfyller tekniska och miljömässiga kvalitetskrav. Material som kan komma ifråga för avdrag för konstruktionsarbeten eller för miljösäker deponering eller förvaring är enligt förarbetena exempelvis följande (jfr prop. 1998/99:84 s. 116):

• cefyll och bentonit för tätning
• matjord och bark för sluttäckning, släntbeklädnad, planterings- och vegetationsytor
• schaktmassor, tegel- och betongkross samt slaggrus för utfyllnad, vägar, vallar och ledningar
• askor, kalk, specialcement och liknande tillsatser för att stabilisera eller solidifiera avfall.

Avfall som används för mellantäckning ger inte rätt till avdrag

Man får inte göra avdrag för material som används för s.k. mellantäckning (10 § 3 LSA). Arbetstäckning är ett synonymt begrepp. Mellantäckning är den dagliga täckning av avfallet som sker för att minska olägenheter av lukt, nedskräpning eller skadedjur. Det har ingen betydelse i det avseendet om det är avfall som omhändertagits mot betalning eller annat inköpt material som används (jfr prop. 1998/99:84 s. 120).

Avfall som är avsett att användas för sluttäckning

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på visst avfall som är avsett att användas för sluttäckning inom anläggningen. En förutsättning för avdragsrätten är att materialet förvaras skilt från annat avfall (10 § 4 LSA).

Avdraget har införts för att ge deponiägarna bättre möjligheter att skaffa lämpligt material för sluttäckning, vilket främjar en resurseffektiv och miljösäker deponeringsverksamhet (jfr prop. 2002/03:1 s. 187). Den skattskyldige har rätt att göra avdraget direkt när materialet förs in på anläggningen.

De material som omfattas av avdragsrätten är de som räknas upp i 3 § första stycket 1 a LSA: jord, grus, sand, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten.

Skatteverket anser att det inte kan ställas några särskilda krav på att jord inte får vara förorenad för att omfattas av 3 § första stycket 1 a LSA. Avdragsrätten enligt 10 § 4 LSA omfattar därmed även jord som är förorenad.

Vatten eller stabiliserande ämnen som har tillsatts till aska

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på vatten eller stabiliserande ämnen som har tillsatts till aska utanför anläggningen (11 § första stycket 1 LSA).

Stabilisering av aska

Stabilisering av avfall i form av aska innebär att askan blandas med andra ämnen i syfte att minimera utlakningen av oönskade ämnen ur askan. Det finns olika metoder för att stabilisera aska. En metod innebär att askan blandas med vatten, bindemedel och cement i direkt anslutning till att askan uppkommer vid en förbränningsanläggning. När askan förs in till avfallsanläggningen för att deponeras ska skatt betalas för askan men inte för den del som utgörs av stabiliserande ämnen. Den som gör avdraget bör grunda sin beräkning på mätning av avfallet eller annat tillförlitligt underlag (jfr prop. 2001/02:29 s. 22 f.).

Vätning av aska

Vätning av flyg- och bottenaska sker vid förbränningsanläggningar för biobränsle och avfall. Vätningen gör askan mer stabil samtidigt som den minskar brandrisken vid transport och deponering av askan. Vätningen har även positiva effekter på arbetsmiljön genom att askan dammar mindre. Vattnet utgör vanligen ca 20–50 viktprocent av den totala mängden aska. När den våta askan förs in till avfallsanläggningen för att deponeras ska skatt betalas för askan men inte för den del som utgörs av vatten. Den som gör avdraget bör grunda sin beräkning på en mätning av avfallet eller något annat tillförlitligt underlag (jfr prop. 2001/02:29 s. 24-26).

Vatten som används för vätning av aska inom en konventionell avfallsanläggning (1 § första stycket LSA) är använt för den dagliga driften av anläggningen och är undantaget från skatteplikt enligt 6 § första stycket 1 LSA (prop. 2001/02:29 s. 24).

Vätning av aska sker också inom en s.k. industrianläggning (1 § andra stycket LSA), t.ex. en massafabrik där askan deponeras inom anläggningen. Vätning sker normalt i direkt anslutning till att förbränningen avslutats och den uppblandade askan transporteras därefter till den plats där den deponeras. Skyldighet att betala skatt för askan inträder när avfallet uppkommer. Om vattnet tillsätts efter skattskyldighetens inträde bör vattnet vara undantaget från skatteplikt (prop. 2001/02:29 s. 24 f.).

När det gäller aska som uppkommer och därefter väts inom en industrianläggning enligt 1 § andra stycket LSA inträder skattskyldigheten redan när den torra askan uppkommer (jfr. prop. 2001/02:29 s. 24 f). Den som är skattskyldig ska alltså beräkna avfallsskatt på askan i torrt tillstånd innan man har tillsatt vatten.

Även Skatterättsnämnden har ansett att skattskyldigheten inträder redan när den torra askan uppkommer (SRN 2001-03-07).

Förhandsbesked: rätt till avdrag för skatt på det vatten som aska innehåller efter behandling i tvättanläggning

Skatterättsnämnden har prövat om ett bolag har rätt till avdrag enligt 11 § första stycket 1 LSA för avfallsskatt på det vatten som askan innehåller efter genomförd behandling i en tvätt­anläggning när askan förs in till en skattepliktig avfallsanläggning.

Omständigheterna i ärendet var följande. Vid avfallsförbrännings­anläggningar och kraft­värme­verk uppkommer aska i samband med produktionen bl.a. i form av flygaska. Före deponering behöver flygaskan blandas med stabiliserande ämnen och vatten för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen och för att göra askan fysiskt stabilare. Askan kommer att vara torr när den förs från avfallsförbränningsanläggningen eller kraftvärmeverket till tvätt­anläggningen. Tvättanläggningen kommer att vara belägen på en annan fysisk plats än den skattepliktiga avfallsanläggning där askan, efter genomförd behandling, ska deponeras. I samband med behandlingen i tvättanläggningen kommer askan att tvättas med vatten (lak- eller dagvatten). Ca 40 procent av askans totalvikt efter utförd behandling kommer att bestå av vatten. Om det behövs ytterligare stabilisering av askan efter behandlingen, sker denna i direkt anslutning till tvättningen. Någon ytterligare stabilisering kommer inte göras inför deponeringen.

Skatterättsnämnden anförde att det framgår av förarbetena att avdrag ska medges även om tillsättandet skett utanför en avfalls­anläggning. Med hänsyn till avdragsbestämmelsens utformning och syfte ansåg nämnden att bolaget har rätt till avdrag enligt 11 § första stycket 1 LSA för avfallsskatt på det vatten som askan innehåller efter genomförd behandling i tvätt­anläggning när askan förs in till bolagets skattepliktiga avfallsanläggning (SRN 2019-10-16, dnr 24-19/I).

Förorenad jord från marksanering

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på förorenad jord från marksanering (11 § första stycket 2 LSA).

Avdragsrätten gäller förorenad jord från sanering av till exempel industrifastigheter, kemikalieolycksplatser och liknande områden. Saneringen eller efterbehandlingen kan innebära att jorden behandlas så att föroreningar antingen destrueras eller koncentreras. Det uppkommer då avfall i varierande mängd (jfr prop. 1998/99:84 s. 60 f. och 117).

Förutsättningar för avdragsrätt

För att avdraget ska medges krävs inte någon annan åtgärd än att massorna har forslats bort från det förorenade området och förts till en avfallsanläggning. Det krävs alltså inte att någon behandlingsåtgärd har utförts eller påbörjats av jorden (jfr prop. 1998/99:84 s. 117).

Avdrag medges både när det gäller förorenad jord från marksanering som förs till en skattepliktig avfallsanläggning och då ett markområde saneras inom en skattepliktig industrianläggning (jfr prop. 1998/99:84 s. 116).

Det är den som yrkar avdrag för skatt på förorenad jord som ska visa att jorden är förorenad. Skatteverket anser att det inte går att ställa krav på viss högre grad av förorening eller på att jorden inte ska kunna återanvändas för att den skattskyldige ska få göra avdrag.

Gödsel som komposteras tillsammans med förorenad jord ger inte rätt till avdrag

Skatteverket anser att avdragsrätten för skatt på förorenad jord inte gäller gödsel som förs in till en avfallsanläggning för att komposteras tillsammans med förorenad jord. I dessa fall är dock gödseln undantagen från skatteplikt enligt 6 § första stycket 2 a LSA. När komposteringen är genomförd ska avfallsskatt betalas enligt 6 § tredje stycket LSA för den del av resterna som har sitt ursprung i gödsel.

Muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden (11 § första stycket 3 LSA).

Muddring är olika åtgärder för att fördjupa eller restaurera ett vattenområde, till exempel genom grävning, sprängning, uppsugning eller bortspolning av sediment. Muddermassor som uppkommer efter sanering av sjöar eller hamnar kan vara kraftigt förorenade. Avdragsrätten omfattar både rena och förorenade muddermassor (prop. 1998/99:84 s. 61 f. och 117).

Avfall från sanering av upplag för farligt avfall

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från sanering av upplag för farligt avfall (11 § första stycket 4 LSA).

När LSA infördes fanns det ett antal äldre deponier för farligt avfall där avfallet inte förvarades på ett tillfredsställande sätt. Det kunde vara konstruktioner med låg beständighet där det förekom vattenläckage i både upplagets toppskikt och dess bottenskikt. Av miljöskäl är det önskvärt att avfall flyttas från sådana deponier till deponier med miljömässigt godtagbar standard (prop. 1998/99:84 s. 62). Naturvårdsverket har redovisat resultatet av en inventering av upplag för farligt avfall i en rapport (rapport upprättad den 10 september 1993, projektnr 93123). Rapportens underlag kan användas för att bedöma vilka upplag som kan komma i fråga för tillämpning av avdragsbestämmelsen. Flertalet upplag torde ha miljötillstånd för deponering av farligt avfall men ett sådant tillstånd är inte en förutsättning för att avdrag ska kunna medges. Det är inte heller en förutsättning för avdragsrätt att upplaget redovisats i nämnda rapport (prop. 1998/99:84 s. 117).

Slam från behandling av lakvatten från en anläggning där gips deponeras

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slam från behandling av lakvatten från en anläggning där gips deponeras (11 § första stycket 5 LSA).

Slam som uppkommer vid behandling av lakvatten från en gipsdeponi är jämförbart med slam från lakvattenrening på andra deponier. Den sistnämnda typen av slam omfattas inte av avfallsskatt, eftersom den inte förs in till anläggningen utan uppkommer när lakvatten behandlas på anläggningen. I fallet med gipsdeponin sker behandlingen av lakvatten utanför den skattepliktiga anläggningen och det slam som uppkommer förs tillbaka till deponin. Det lakvatten som förs ut från anläggningen berättigar då inte till avdrag, medan slam som åter förs till anläggningen blir skattepliktigt. Genom avdragsregeln jämställs de båda fallen i skattehänseende (prop. 1998/99:84 s. 63 f. och 118).

Avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva (11 § första stycket 6 LSA).

Gruvverksamheten i Falu koppargruva är numera nedlagd men för att den nu nedlagda gruvan, bl.a. av kulturhistoriska skäl, ska kunna hållas öppen för besökare länspumpas vatten från gruvans övre delar och leds därefter till kommunens reningsverk. Vattnet innehåller höga halter av järn och sulfat som kommunen valt att använda som fällningskemikalie i det kommunala reningsverket. Det kommunala avloppsvattnet i Falun förorenas även genom att vatten, som innehåller metall­föroreningar på grund av den tidigare gruvdriften i staden, kommer in i avloppssystemet. Det slam som uppkommer efter rening av avloppsvattnet och läns­hållnings­vattnet är så förorenat att det klassas som farligt avfall. Avdrag medges därför för slammet (jfr prop. 1998/99:84 s. 64 f.).

Asbesthaltigt avfall

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på asbesthaltigt avfall (11 § första stycket 7 LSA).

Asbesthaltigt material befrias av miljöskäl. Begreppet asbesthaltigt avfall bör tolkas restriktivt. Det bör inte vara möjligt att med stöd av bestämmelsen uppnå skattebefrielse för osorterat rivningsavfall, där endast en mindre del består av asbesthaltiga takplattor, rör och liknande. Asbesten bör avskiljas från övrigt material redan innan den förs till avfallsanläggningen, i den mån det är praktiskt möjligt och sker enligt riktlinjer för hantering av asbesthaltigt avfall. Om detta inte är möjligt av hälsoskyddsskäl bör skattebefrielse genom avdrag kunna ske genom avdrag för asbesthaltigt material (jfr prop. 1998/99:84 s. 118).

Fluor- och svavelhaltigt avfall vid tillverkning av järnmalmspellets

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på fluor- och svavelhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets (11 § första stycket 8 LSA).

Vid tillverkning av järnmalmspellets bildas stoft och rökgas. Rökgasen renas sedan från järnhaltigt stoft. Den gas som återstår innehåller höga halter av fluor och svavel och genomgår därför ytterligare ett reningssteg. Då uppkommer ett fluor- och svavelhaltigt stoft. Avdrag medges eftersom deponering av stoftet för närvarande anses vara den miljömässigt bästa lösningen (jfr prop. 1998/99:84 s. 70 f.).

Grönlutslam från kausticeringsprocesser

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på grönlutslam från kausticeringsprocesser (11 § första stycket 9 LSA).

Grönlutslam är en restprodukt som uppkommer i sulfat­massa­fabrikers system för återvinning av kemikalier. Det uppkommer i stor mängd och är svårt att reducera. Grönlutslam deponeras oftast tillsammans med kalkgrus och mesa på brukens egna deponier. Slammets innehåll av tungmetallerna kadmium, krom, nickel och zink anses vara relativt högt och överstiger gränsvärdena för att slammet ska kunna återföras till jordbruksmark. Det anses inte heller vara realistiskt att återföra grönlutslam till skogen och därför får man göra avdrag för grönlutslammet (prop. 1998/99:84 s. 72).

Askor från eldning av avsvärtningsslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på askor från eldning av avsvärtningsslam (11 § första stycket 10 LSA).

Avsvärtningsslam uppstår vid massatillverkning baserad på returpapper och består huvudsakligen av oljehaltigt färgpigment. I dag förbränns i stort sett allt avsvärtningsslam. Vid förbränning är askhalten hög på grund av den höga halten oorganiskt material och nästan all aska deponeras. Samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen gäller fortfarande i allt väsentligt (jfr prop. 2019/20:124 s. 13).

I prop. 1998/99:84 s. 74 finns en närmare beskrivning av de förutsättningar som angavs vid införandet av skattebefrielsen.

Slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat (11 § första stycket 11 LSA).

Vissa avfallsslag uppkommer inte längre i Sverige eftersom berörd industriprocess saknas. Detta är t.ex. fallet för slam från framställning av dikalciumfosfat och natriumfosfat. Om sådan framställning återupptas kvarstår dock samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen. Av förarbetena framgår att skattebefrielsen inte bör slopas för avfallsslag endast baserat på att den industriprocess som alstrat avfallet inte finns i Sverige (jfr prop. 2019/20:124 s. 12).

Dikalciumfosfat är ett mineralfoderfosfat som används inom husdjursnäringen. Kalciumklorid används till exempel för dammbindning på grusvägar och tillverkas bl.a. av restlösningar från dikalciumfosfatprocessen. Natriumpolyfosfat ingår som en komponent i tvättmedel.

En förutsättning för att dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat ska kunna framställas är att de föroreningar som ingår i råvarorna avskiljs genom olika reningssteg. De föroreningar som tillförs genom råvarorna är bl.a. tungmetallerna kadmium, arsenik och krom. Dessa föroreningar anrikas i avfallet och omöjliggör en användning av avfallet i t.ex. gödselmedel. Slammet innehåller också stora mängder halogener (t.ex. fluor och klor) som har förhindrat möjligheterna att hitta tekniska lösningar för att återanvända avfallet. Deponering anses vara det miljömässigt bästa sättet att ta hand om avfallet, och därför medges avdrag för dessa avfallsslag (jfr prop. 1998/99:84 s. 75).

Kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid (11 § första stycket 12 LSA).

Den möjlighet till avsättning som finns för kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid är så begränsad och specialiserad att den inte kan ses som en långsiktigt hållbar lösning. Av förarbetena framgår att möjligheten till avsättning inte är tillräcklig för att skattebefrielsen för detta avfall ska slopas (jfr prop. 2019/20:124 s. 12).

Aluminiumfluorid används för att sänka temperaturen och energiförbrukningen vid framställning av aluminium. Den kan tillverkas av fluorkiselsyra, som är en biprodukt från en annan tillverkningsprocess. Fluorkiselsyra är olämplig för annan användning men kan ersätta jungfruliga mineraler som fluorkälla i den här processen. När man använder fluorkiselsyra som råvara till aluminiumfluorid uppkommer avfall i form av ett slam med fluorhaltig moderlut, som bildar kalciumfluorid sedan det har neutraliserats. Det finns inga möjligheter att hitta avsättning för kalciumfluoriden som uppkommer och små möjligheter att hitta alternativ till deponering av slammet. Med hänsyn till slammets metallinnehåll anses deponering vara det miljömässigt bästa sättet att ta hand om avfallet, och därför medges avdrag för detta avfallsslag (jfr prop. 1998/99:84 s. 76).

Gipsslam från framställning av uppkolningsmedel

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på gipsslam från framställning av uppkolningsmedel (11 § första stycket 13 LSA).

Uppkolningsmedel används inom gjuteri- och stålindustrin. Vid tillverkningen hettar man upp svavelhaltig petroleumkoks till en så hög temperatur att svavel och andra föroreningar drivs bort i gasform. När gasen renas bildas en gipsförening som avvattnas till ett slam. Slammet består till 50 procent av vatten och 50 procent av olika föroreningar. Det finns begränsade möjligheter att minska mängden slam genom processförändringar och en skatt bedöms inte kunna styra mot ökad återanvändning, återvinning eller energiutvinning av avfallet. Det saknas för närvarande också miljömässigt acceptabla alternativ till deponering och därför medges avdrag för detta avfallsslag (jfr prop. 1998/99:84 s. 76).

Elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid (11  § första stycket 14 LSA).

Kalciumkarbid används främst för avsvavling av råjärn och vid framställning av acetylen. Kalciumkarbid framställs i en elektrisk reduktionsugn där bränd kalk och koks smälts ihop med elektrisk kraft som energikälla. Gaserna från ugnen renas från stoft i ett elfilter. Elfilterstoftet består till största delen av kalcium- och magnesiumoxider och innehåller en mindre mängd kol . Stoftet innehåller stora mängder föroreningar i form av magnesium, järn, kisel, cyanid och aluminium. Såvitt framkommit saknas alternativa användningsområden för elfilterstoftet. Deponering anses vara den miljömässigt bästa formen för att ta hand om avfallet. Därför bör avdrag medges för avfallsslaget. Men avdrag medges inte för sot och kiseljärn som uppstår vid karbidtillverkningen eller för kloratslam eftersom årsvolymen av dessa avfall uppgår till ringa mängder (jfr prop. 1998/99:84 s. 78 f.).

Slagger från metallurgiska processer

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slagger från metallurgiska processer (11 § första stycket 15 LSA).

Inom järn- och stålverken uppkommer en rad olika avfall i olika stora mängder och med varierande egenskaper. De dominerande mängderna utgörs av slagger från raffineringen av olika smältor. Slagger av motsvarande slag förekommer vid flera andra metallproducerande verksamheter. Begreppet metallurgiska processer förekommer också i lagstiftningen om energiskatt (jfr prop. 1998/99:84 s. 78 och s. 119).

Regeringen har i prop. 2019/20:124 s. 12 uttalat att skattebefrielsen för slagger från metallurgiska processer bör kvarstå. Mängden masugnsslagg är direkt relaterad till volymen producerad råjärn och kan inte minskas genom andra tillverkningsprocesser. Det saknas dessutom möjlighet att få avsättning för all masugnsslagg. Även skattebefrielsen för andra slagger från metallurgiska processer bör kvarstå för att undvika gränsdragningsproblem.

Stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och råjärn

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och råjärn (11 § första stycket 16 LSA).

Det bildas stora mängder stoft när råstål och råjärn tillverkas. Stoftet består av oxider som speglar vilken produkt som har tillverkats och vilket järnhaltigt material som har använts. Stoftet avskiljs oftast i torra filter. Ibland används våta filter på grund av explosionsrisken, vilket medför att det bildas ett slam vid reningen. Regeringens bedömning är att det för närvarande saknas realistiska alternativ till deponering av dessa avfallsslag, även om det pågår försök att utvinna metaller ur avfallet och minska den mängd som deponeras (jfr prop. 1998/99:84 s. 83–86).

Oljehaltigt glödskalsslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på oljehaltigt glödskalsslam (11 § första stycket 17 LSA).

Vid stränggjutning och valsning av stål bildas ett oxidskikt på stålytan, eftersom materialtemperaturen är hög. Skiktet kallas glödskal. Stora delar av skiktet lossnar när stålet hanteras i samband med gjutning och valsning. Resten tas bort genom bl.a. betning i syror. Oljehaltiga partiklar av glödskalet samlas upp i de anläggningar där processvattnet renas. Där bildas ett slam som består av metalloxider, olja och vatten. På grund av innehållet är det för närvarande inte tekniskt möjligt att återföra slammet till någon typ av ugnar som används i processerna eller att återanvända slammet. Avdrag medges eftersom det saknas miljömässigt acceptabla alternativ till deponering (jfr prop. 1998/99:84 s. 87).

Metallhydroxidslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på metallhydroxidslam (11 § första stycket 18 LSA).

När stål hettas upp till höga temperaturer bildas ett oxidskikt på ytan som måste tas bort innan det sker någon ytbeläggning eller annan bearbetning. Oxidskiktet tas bort genom betning med syra eller genom elektrolys. Det betade materialet sköljs sedan i vatten. Betbaden har begränsad livslängd. Det finns fungerande och etablerade metoder för upparbetning av saltsyra- respektive svavelsyrabad vid tillverkning av kolstål och olegerat stål. Trots detta måste vissa bad samt sköljvatten neutraliseras med kalk, vilket gör att det bildas metallhydroxidslam. För närvarande saknas möjligheter att återvinna material ur slammet eller minska mängden slam som uppkommer. Eftersom det också saknas miljömässigt acceptabla alternativ till deponering medges avdrag för metallhydroxidslammet (jfr prop. 1998/99:84 s. 88 f.).

Stoft och slam vid framställning av koppar, zink och bly

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly (11 § första stycket 19 LSA).

Avdraget avser stoft och slam som uppkommer vid rening av rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly. Företag som framställer sådana metaller undersöker möjligheterna att upparbeta stoftet och tillvarata värdemetaller. För närvarande saknas det alternativ till deponering av avfallen, och därför medges avdrag tills vidare för dessa (jfr prop. 1998/99:84 s. 89 f.).

Katodrester och blästerstoft vid framställning av aluminium

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på katodrester och blästerstoft vid framställning av aluminium (11 § första stycket 20 LSA).

Enligt en tidigare lydelse av bestämmelsen var avdragsrätten för avfall vid framställning av aluminium mer omfattande. I samband med att skattebefrielsen för kolavfall samt stoft och slam från rening av rökgaser vid framställning av aluminium slopades uttalades följande i förarbetena (prop. 2019/20:124 s 13).

I Sverige framställs aluminium genom smältelektrolys (primäraluminium) eller genom omsmältning av skrotmaterial (sekundäraluminium). För att utvinna primäraluminium används en elektrolysugn som är utrustad med anod- och katodblock, som huvudsakligen består av kol, samt en kryolitsmälta. Med denna moderna processteknik uppstår inga större mängder avfall som behöver deponeras. Elfilterstoft och slam från rökgasrening förekommer inte längre. Kolrester uppstår fortfarande men har avsättning genom att det säljs till andra företag som en produkt. Eftersom det finns processteknik som medför att elfilterstoft och slam från rökgasrening inte uppstår samt att det finns avsättning för kolrester föreslår regeringen att skattebefrielsen för dessa avfallsslag slopas. Däremot bör skattebefrielsen för kadodrester och blästerstoft inte slopas eftersom eftersom samma eller liknande förutsättningar som föranledde skattebefrielsen fortfarande kvarstår.

I prop. 1998/99:84 s. 90-92 finns en närmare beskrivning av de förutsättningar som angavs vid införandet av skattebefrielsen.

Stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av ferrolegeringar

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av ferrolegeringar (11 § första stycket 21 LSA).

Ferrolegeringar är legeringar av järn med olika ämnen för att få stål med speciella egenskaper. Vid den tillverkningen används kromoxid som råvara. Gaserna från processen innehåller stora mängder kromoxid som avskiljs i reningsutrustningen i de ugnar där tillverkningen sker. Det stoft som avskiljs kan fuktas så att det bildas ett slam. Avdrag medges tills vidare för avfallsslagen (jfr prop. 1998/99:84 s. 92 f.).

Gjuterisand

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på gjuterisand (11 § första stycket 22 LSA).

När gjuterier framställer formar som bildar gjutgodsets ytterkonturer eller kärnor som skapar håligheter i gjutgodset använder de sand tillsammans med olika typer av bindemedel. Som bindemedel används i huvudsak antingen bentonit (lera) eller kemiska bindemedel. En stor del av sanden återanvänds inom systemet men en viss del måste tas ur systemet på grund av att kornen blir alltför slitna eller täckta av rester av bindemedel. För närvarande är deponering den enda lösning som är acceptabel ur miljösynpunkt. Därför medges avdrag för gjuterisand (prop. 1998/99:84 s. 93 f.).

Avfall vid upparbetning av återvunnet glas

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas (11 § första stycket 23 LSA).

En stor del av det glas som används i Sverige återvinns och används som råvara vid nytillverkning av glasförpackningar. Vid insamlingen av glaset kan det följa med lock, kapsyler, etiketter, folie, pappers- eller plastkassar eller andra material som porslin, keramik eller sten. Det insamlade glaset rensas därför både manuellt och maskinellt från dessa föroreningar. En avfallsskatt på sådant avfall skulle innebära en ökad kostnad för att framställa den glasråvara som uppkommer vid återvinningen. Det skulle göra det svårare för återvunnet glas att konkurrera och i stället öka användningen av s.k. jungfruliga råvaror. Avdrag medges därför för avfall från rensprocessen för att en återvinning av den insamlade glasmassan ska kunna ske (jfr prop. 1998/99:84 s. 96 f.)

Cesiumhaltig biobränsleaska

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på biobränsleaska vars halt av cesium-137 är minst tio kilobecquerel/kg.

Gränsvärdet för hur mycket cesium-137 som ska ingå i en biobränsleaska för att avdrag ska medges är 10 kilobecquerel per kilogram torrsubstans, vilket är i enlighet med kraven i Strålsäkerhetsmyndighetens nuvarande föreskrifter SSMFS 2012:3 (jfr prop. 2019/20:124 s. 13).

En förutsättning för rätten till avdrag är att askan har förts in till en avfallsanläggning som uppfyller Strålsäkerhetsmyndighetens krav för deponering av sådan aska (11 § första stycket 24 LSA). Det är askans torrvikt som ska användas när man fastställer halten av cesium-137 (11 § andra stycket LSA). Växtmaterial som barr, bark, kvistar, löv och ved som används som biobränsle vid energiutvinning kan innehålla ökade koncentrationer av radioaktivt cesium (cesium-137) som en följd av radioaktivt nedfall. I Sverige har radioaktivt nedfall framför allt förekommit efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Cesium som har tagits upp i träd kommer efter förbränningen att koncentreras i restprodukter i form av kondensvatten och aska. Biobränsleaskan kan deponeras eller återföras till skogen som gödning. Om askan har alltför höga koncentrationer av cesium är det dock olämpligt att återföra den till skogen. För askor vars cesiumhalt överskrider gränsvärdena anges som skäl för skattebefrielse att det inte finns något alternativ till deponering (jfr prop. 1999/2000:9 s. 63–66).