Beräkning av anskaffningsvärdet görs med utgångspunkt i vad den skattskyldige faktiskt har betalat för tillgången eller omkostnadsbeloppet enligt kapitalvinstreglerna.
Beräkning av anskaffningsvärdet görs med utgångspunkt i vad den skattskyldige faktiskt har betalat för tillgången (20 kap. 24 § IL).
I Skatteverkets ställningstaganden Värdeminskningsavdrag i samband med fastighetsreglering och Värdeminskningsavdrag i samband med klyvning finns exempel på hur anskaffningsvärdet beräknas i sådana situationer.
Om den skattskyldige begär det ska det omkostnadsbelopp som personen enligt kapitalvinstreglerna skulle ha fått avdrag med om personen vid den tidpunkt då utvinningen började hade sålt täktmarken för dess marknadsvärde användas som utgångspunkt för att beräkna anskaffningsvärdet. Beräkningen enligt alternativregeln får dock inte leda till att den del av anskaffningsvärdet som hänförs till förvärvet tas upp till högre belopp än vad som motsvarar 75 % av täktmarkens marknadsvärde vid den tidpunkt utvinningen påbörjades (20 kap. 25 § IL).
Tillämpningen av kapitalvinstreglerna medför att den skattskyldige kan komma att stå inför olika alternativ när hen ska beräkna anskaffningsvärdet. Har täkten åsatts ett eget taxeringsvärde sker beräkningen på samma sätt som vid avyttring av en vanlig fastighet. Den skattskyldige kan, om hen begär det, utgå från den större enhet i vilken täkten tidigare har ingått och använda sig av delavyttringsreglerna (45 kap. 19–23 §§ IL).
Enligt metod 1 grundas vinstberäkningen på förhållandena på den avyttrade fastighetsdelen. I det här sammanhanget rör det sig därför om den täkt för vilken ett anskaffningsvärde ska beräknas. Enligt metod 2 görs först en beräkning av vilka avdrag (= omkostnadsbeloppet) som den skattskyldige skulle ha kunnat få om hen hade avyttrat hela fastigheten. Därefter fördelas omkostnadsbeloppet på täktområdet och den resterande delen av fastigheten med hänsyn till värderelationen vid exploateringens början.
Värderingen kan leda till svårigheter i vissa fall. I anslutning till att exploateringen börjar ska täktområdet brytas ut till en självständig taxeringsenhet och alltså få ett eget taxeringsvärde. Det kan inträffa att någon särtaxering av täktmarken inte har hunnit ske när exploateringen påbörjas och avdragsfrågan första gången ska prövas. Beräkningen av avskrivningsunderlaget behöver bara göras en gång, nämligen när utvinningen påbörjas. Detta gäller även om täktområdet vid denna tidpunkt fortfarande inte är omtaxerat. Den omtaxering som därefter sker ska alltså inte leda till någon ändring i avskrivningsunderlaget. Det kan inte heller uteslutas att den utredning som har gjorts vid projekteringen ibland kan ge ett säkrare underlag och leda till ett riktigare resultat än en fördelning som grundas på taxeringsvärdena. Taxeringsvärdena ska därför inte obligatoriskt läggas till grund för fördelningen av omkostnadsbeloppet (prop. 1980/81:104 s. 36 och s. 50).
Om tillstånd enligt lag krävs för att utvinna tillgången beräknas anskaffningsvärdet endast för det område som omfattas av tillståndet (20 kap. 26 § IL).
Exploateringskostnader får läggas till anskaffningsvärdet under förutsättning att de inte har dragits av i den löpande driften eller beaktats vid beräkning av anskaffningsvärdet enligt alternativregeln. Detta gäller vid alternativregeln även om 75-procentsgränsen därigenom skulle överskridas. Tillägg får ske även för sådana exploateringskostnader som uppkommit efter det att exploateringen har påbörjats (20 kap. 27 § IL).
Återställningskostnader enligt miljöbalken får läggas till anskaffningsvärdet. Om en reservering för framtida utgifter av återställningar av marken har gjorts i räkenskaperna får dock inte den framtida kostnaden för återställningsarbeten som motsvarar den tidigare reserveringen räknas in i anskaffningsvärdet. Högsta förvaltningsdomstolen har bekräftat den principiella avdragsrätten för avsättning som gjorts i räkenskaperna för framtida återställningskostnader (RÅ 1975 ref. 82).