Ett företag som använder restvärdesavskrivning har möjlighet att gå över till räkenskapsenlig avskrivning. När och hur det går till finns särskilt reglerat.
Ett företag har utifrån eget val alltid rätt att använda restvärdesavskrivning. Det finns inga särskilda regler för övergång från räkenskapsenlig avskrivning till restvärdesavskrivning, utan ett företag har alltid möjlighet att gå över till restvärdesavskrivning. Ett företag kan däremot förlora rätten att använda räkenskapsenlig avskrivning. Den metoden förutsätter bl.a. att de bokförda värdena överensstämmer med de skattemässiga värdena (18 kap. 14 § IL). När dessa värden inte stämmer överens kan företaget i vissa situationer förlora möjligheten att använda räkenskapsenlig avskrivning.
Det finns särskilda regler för när och hur ett företag som använder restvärdesavskrivning kan gå över till att använda räkenskapsenlig avskrivning (18 kap. 20–22 §§ IL). En övergång till räkenskapsenlig avskrivning får anses vila på den förutsättningen att företaget kan uppfylla villkoren för att få tillämpa den metoden.
Om det skattemässiga värdet på inventarierna överstiger det bokförda värdet medges ett särskilt avdrag för mellanskillnaden. Avdraget får göras med 20 procent per helt år, från och med det första beskattningsåret då företaget börjat tillämpa räkenskapsenlig avskrivning (18 kap. 21 § IL).
Vid övergången till räkenskapsenlig avskrivning överstiger det skattemässiga värdet det bokförda värdet med 100 000 kr. Företaget har i och med övergången rätt till ett särskilt avdrag med 100 000 kr. Avdraget fördelas på 5 år, från och med det beskattningsår då övergången sker, d.v.s. med 20 000 kr per år (om varje beskattningsår omfattar 12 månader).
Om det bokförda värdet på inventarierna överstiger det skattemässiga värdet ska skillnaden tas upp till beskattning. Beloppet ska antingen tas upp i sin helhet under övergångsåret eller, om företaget begär det, tas upp fördelat med samma belopp dels under övergångsåret, dels de två efterföljande beskattningsåren (18 kap. 22 § IL).
Vid övergången till räkenskapsenlig avskrivning överstiger det bokförda värdet på inventarierna det skattemässiga värdet med 120 000 kr. Beloppet ska tas upp till beskattning antingen i sin helhet på en gång, eller, om företaget begär det, fördelat med 40 000 kr på beskattningsåret och 40 000 kr för vart och ett av de två efterföljande beskattningsåren.
Skatteverket har behandlat frågor kring uppskrivning av inventarier och rätten till räkenskapsenlig avskrivning. Skatteverket anser att om ett företag, efter det att skillnadsbeloppet har blivit beskattat enligt 18 kap. 22 § IL, återfår rätten till räkenskapsenlig avskrivning, så kan värdeminskningsavdrag medges såväl enligt huvudregeln som enligt kompletteringsregeln. Det har ingen betydelse om uppskrivningen har medfört att värdet på inventarierna efter uppskrivningen uppgår till ett högre värde än det ursprungliga anskaffningsvärdet (Skatteverkets ställningstagande Värdeminskningsavdrag efter uppskrivning och återgång till räkenskapsenlig avskrivning).
Ett företag hade förvärvat inventarier från ett annat koncernföretag. Efter förvärvet tänkte företaget skriva upp värdet på inventarierna i räkenskaperna. Uppskrivningen skulle medföra att företaget förlorade rätten till räkenskapsenlig avskrivning. Frågorna i målet var om företaget hade rätt att återgå till räkenskapsenlig avskrivning, vilket år återgången tidigast kunde ske och vilket värde som i så fall skulle utgöra avskrivningsunderlag samt om uppskrivningen skulle ingå i anskaffningsvärdet vid tillämpning av kompletteringsregeln i 18 kap. 17 § IL.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att företaget hade rätt att återgå till räkenskapsenlig avskrivning med stöd av 18 kap. 22 § IL. Räkenskapsenlig avskrivning kunde dock tidigast tillämpas beskattningsåret efter det år då uppskrivningen gjordes i bokföringen. Avskrivningsunderlaget vid räkenskapsenlig avskrivning tar enligt 18 kap. 13 § andra stycket IL sin utgångspunkt i värdet på inventarierna enligt balansräkningen vid det föregående beskattningsårets utgång. Då en uppskrivning av inventarier görs i räkenskaperna för ett beskattningsår ökas det utgående värdet av inventarierna för det aktuella beskattningsåret. Det medför att tillämpningen av räkenskapsenlig avskrivning förskjuts till beskattningsåret efter uppskrivningsåret.
När det gällde kompletteringsregeln och vilket värde som skulle utgöra inventariernas anskaffningsvärde uttalade domstolen att en uppskrivning i bokföringen inte påverkar anskaffningsvärdet enligt 18 kap. 7 § IL. Det innebär att utgångspunkten när man ska beräkna det lägsta tillåtna värdet enligt kompletteringsregeln är inventariets tidigare anskaffningsvärde, d.v.s. det ursprungliga anskaffningsvärdet och inte det uppskrivna värdet (RÅ 2004 ref. 136).
Högsta förvaltningsdomstolen har också behandlat frågan om rätten att övergå till räkenskapsenlig avskrivning efter en uppskrivning, och hur avskrivningen skulle beräknas enligt såväl huvudregeln som kompletteringsregeln. Enligt domstolen utgjordes det största möjliga värdeminskningsavdraget ett visst år av skillnaden mellan avskrivningsunderlaget och det lägsta tillåtna skattemässiga värdet på inventarierna. Det gällde oberoende av om uppskrivningen av inventarierna medfört att avskrivningsunderlaget kommit att överstiga anskaffningsvärdet för inventarierna eller inte (RÅ 2006 ref. 41).