Begäran om inhibition vid överklagande av ett beslut

Verkställighet av beslut får skjutas upp

En överinstans som ska pröva ett överklagande får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla (48 § FL). Det är oftast allmän förvaltningsdomstol som är överinstans. Då gäller istället motsvarande regel i förvaltningsprocesslagen (28 § FPL).

I enstaka fall ges myndigheter rätt att pröva överklaganden, t.ex. så prövar Skatteverket ett överklagande när en annan myndighet tagit ut avgift enligt avgiftsförordningen.

Vissa förvaltningsbeslut gäller omedelbart även om tiden för överklagande inte har gått ut, exempelvis 68 kap. 1 § SFL och 20 kap. 2 b § FTL. I andra lagar ges istället den beslutande myndigheten möjlighet att bestämma att beslutet ska gälla omedelbart, även om det överklagas (se t.ex. 26 kap. 26 § miljöbalken).

Att ett beslut gäller omedelbart betyder att beslutet får verkställas direkt även om det har överklagats till en högre instans. För klaganden kan det vara av stor betydelse att det överklagade beslutet inte blir gällande förrän det har prövats av den högre instansen. Det kan t.o.m. vara så att verkningarna för den enskilda är sådana att det är svårt eller rent av omöjligt för hen att i efterhand – om beslutet sedan upphävs av den högre instansen – få kompensation för den förlust hen tillfogats genom verkställigheten av det överklagade beslutet. Därför har den överinstans som ska pröva ett överklagande fått möjlighet att bestämma om inhibition.

Beslut som inte gäller omedelbart varken kan eller behöver inhiberas. För ett sådant beslut får ett överklagande av beslutet automatiskt som följd att verkställigheten skjuts upp. Det kan därför vara viktigt för den överprövande instansen att kontrollera om beslutet ifråga gäller omedelbart.

Bedömningen av inhibitionsfrågan bör utgå ifrån betydelsen för den enskilda av att beslutet inte verkställs direkt och sannolikheten att överklagandet kan komma att bifallas.

Initiativ till inhibition

En fråga om inhibition kan tas upp antingen på begäran av klaganden eller självmant av den instans som ska pröva överklagandet.

Om det är oklart om den enskilda begär inhibition ska förvaltningsmyndigheten eller förvaltningsdomstolen utreda om den enskilda avsett att begära inhibition eller självmant besluta om inhibition, om det finns förutsättningar för ett sådant beslut. Det ska göras med stöd av regeln om utredningsansvaret i 23 § FL respektive 8 § första stycket FPL och servicebestämmelsen i 6 § andra stycket FL respektive 8 § andra stycket FPL.

Skyndsam handläggning

Om den klagande har begärt inhibition ska den överprövande myndigheten skyndsamt pröva frågan om inhibition. Den myndighet som får in ett överklagande som innehåller ett inhibitionsyrkande ska därför som regel skyndsamt överlämna överklagandet till den överprövande instansen. Detta gäller även om beslutsmyndigheten omedelbart ändrar sitt beslut på det sätt som den enskilda begärt (jfr 46 § andra stycket FL).

Var ska inhibitionsyrkandet prövas?

Begäran om inhibition ska prövas av den överinstans som ska pröva överklagandet i sak. Den överprövande myndigheten, normalt allmän förvaltningsdomstol, får inte pröva ett inhibitionsyrkande förrän de har fått in ett överklagande i sakfrågan.

Beslut om inhibition gäller omedelbart

Om den överprövande myndigheten beslutar om inhibition så gäller inhibitionsbeslutet omedelbart. Ett inhibitionsbeslut gäller tills något annat har beslutats eller tills ärendet eller målet har avgjorts slutligt.