Saklegitimation

Rätten att överklaga

Enligt ordalydelsen i 42 § förvaltningslagen får beslut ”överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot”. Detta innebär inte att det finns någon allmän klagorätt för var och en som är missnöjd med ett beslut. En klagande kan vara en fysisk eller en juridisk person. För att ha rätt att överklaga krävs bl.a. att klaganden är saklegitimerad, d.v.s. att saken angår personen ifråga. Klaganden måste ha ett sådant intresse i saken att beslutet direkt påverkar klagandens rättsliga ställning, eller rör ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen.

Det är medvetet av lagstiftaren att avstå från att närmare precisera när en enskild är saklegitimerad. Bedömningen får göra utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jfr prop. 2016/17:180 s. 131 f.). Praxis beträffande innebörden kan både vara vägledande och utvecklas vidare (prop. 2016/17:180 s. 262).

I allmänhet är det sällan några problem att avgöra vem som är saklegitimerad. Part är i princip alltid saklegitimerad (RÅ 1993 ref. 95). Exempelvis har den som sökt ett tillstånd eller ett ekonomiskt stöd och fått avslag rätt att klaga.

Däremot kan det uppstå problem när den som klagar inte har haft någon ställning som part men ändå berörs, t.ex. som granne. I sådana ärenden finns det oftast en klagorätt som framgår av speciallagstiftning och praxis.

I ansökningsärenden saknar som regel andra än sökanden saklegitimation, även om den klagande enligt en specialbestämmelse hade kunnat ansöka.

En tendens i praxis är att försiktigt utvidga kretsen av saklegitimerade, till att gälla dem med ett ”beaktansvärt intresse” att få rättsfrågan prövad (RÅ 2006 ref. 9, se även HFD 2013 ref. 74). Kretsen saklegitimerade är vid bedömning av klagorätten således vidare än den krets som kan inta partsställning i första instans.

I rättsfallet RÅ 1994 ref. 100 ansågs klagandens efterlämnade hustru ha rätt att överta den avlidnas talan i ett mål om disciplinpåföljd, ett slags partssuccession (jfr 13 kap. 7 § RB).

Vem får överklaga eller begära omprövning i ett skatteärende?

Skatteverkets beslut i en fråga som har betydelse för beskattningen, eller något annat förhållande mellan en enskild och det allmänna, får överklagas av den som beslutet gäller. Den som beslutet gäller får överklaga även om beslutet inte är till nackdel för denna (67 kap. 2 § SFL).

Motsvarande bestämmelser finns vid den enskildas begäran om omprövning (66 kap. 2 § första stycket 1 SFL).

Den skattskyldiga kan bara föra talan över den egna beskattningen

I skatteförfarandet och för skatteprocessens del innebär detta att den skattskyldige, bortsett från fall då hen är ombud eller ställföreträdare för en annan person, bara kan föra talan över den egna beskattningen.

Ett undantag från principen att man bara kan föra talan över den egna beskattningen är att konkursförvaltare har rätt att initiera ärenden som rör kon­kursgäldenärens beskattning.

Ett annat undantag är när Skatteverket har ansökt om företrädaransvar enligt 59 kap. 16 § SFL. Ställföreträdaren för den juridiska personen har i sådana fall ett betydande intresse av att få den skattefordran eller avgiftsfordran som ansökan gäller prövad i domstol. Företrädaren får överklaga på det sätt som gäller för den juridiska personen. Det innebär bl.a. att Skatteverket ska behandla ett överklagande från företrädaren på samma sätt som ett överklagande från den juridiska personen själv (67 kap. 4 § SFL).

Allmänna ombudet

Hos Skatteverket ska det finnas ett allmänt ombud som utses av regeringen. Det allmänna ombudet får överklaga beslut som avses i 67 kap. 2 § SFL (67 kap. 3 § SFL) och även till fördel för den enskilda (67 kap. 30 § SFL).

Köparen av rot- och ruttjänster

En köpare av rot- och ruttjänster kan exempelvis överklaga när

• Skatteverket beslutar att inte medge en begäran om utbetalning, helt eller delvis.
• Skatteverket beslutar att avvisa en begäran om utbetalning.
• Skatteverket beslutar om återbetalning.

Information i övrigt finns under Skattereduktion för rot- och rutarbete.