För att bestämmelserna ska vara tillämpliga ska det vara frågan om en uthyrningstjänst och att tillgången som hyrs ut är ett transportmedel.
Med transportmedel i 6 kap. 52–55 §§ ML avses fordon, motordrivna eller inte, och andra utrustningar och anordningar som är utformade för att transportera personer eller föremål mellan olika platser. De ska kunna bogseras, dras eller skjutas på av fordon och ska normalt vara utformade och faktiskt kapabla att användas för att transportera (artikel 38.1 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Särskilt följande fordon räknas som transportmedel i detta sammanhang (artikel 38.2 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011):
mekaniskt eller elektroniskt framdrivna fordon för fysiskt funktionshindrade.
Ytterligare exempel är mobilkranar som med egen motor kan köra från en plats till en annan. Mobilkranar är ett sådant fordon som används för kortare förflyttningar av gods.
Begreppet omfattar inte fordon som gjorts permanent orörliga och containrar (artikel 38.3 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Definitionen av nytt transportmedel i 2 kap. 16 § ML är inte tillämplig i detta sammanhang (prop. 2009/10:15 s. 115).
Ett transportmedel som tillhandahålls för att en kund själv ska kunna transportera sig är en tjänst som avser uthyrning av transportmedel. När ett transportmedel tillhandahålls tillsammans med viss personal kan det däremot bli frågan om att det är en annan tjänst än en uthyrningstjänst som tillhandahålls. Om ett transportmedel tillhandahålls tillsammans med personal för dess drift kan det presumeras att säljaren ansvarar för att utföra transporten och tillhandahåller därmed en transporttjänst (jfr mervärdesskattekommitténs riktlinje från det 92:a mötet den 7-8 december 2010 punkt 6.4).