Preskriptionsförlängning

Ansökan hos förvaltningsrätten

För fordringar i allmänhet gäller att preskriptionen kan avbrytas ganska enkelt, t.ex. genom att ett krav skickas till gäldenären (5 § PreskL). Preskription av skattefordringar kan inte avbrytas på samma enkla sätt. Skatteverket måste i stället ansöka om förlängning av preskriptionstiden hos förvaltningsrätten och särskilda förutsättningar måste vara uppfyllda (7 § SPL).

Det är en borgenärsuppgift för Skatteverket att ansöka om preskriptionsförlängning (10 § BorgL). Skatteverket kan ansöka om preskriptionsförlängning för skatter och avgifter, men även för vissa andra statliga fordringar (se Borgenärsåtgärder enligt 10 § BorgL).

Ansökan ska göras inom ordinarie preskriptionstid

En ansökan om preskriptionsförlängning ska ha kommit in till förvaltningsrätten innan den ordinarie preskriptionstiden gått ut (13 § fjärde stycket SPL). Observera att detta innebär att det är tillräckligt att ansökan kommit in till förvaltningsrätten innan den automatiska förlängningen vid anstånd (4 § SPL) respektive uppskov (6 § SPL) löpt ut.

Mål om preskriptionsförlängning prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets gäldenären har sin hemortskommun. Med hemortskommun avses den kommun där gäldenären var folkbokförd den 1 november året före det år då ansökan skickas in. I övriga fall ska målet prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm (13 § SPL). Om gäldenären är registrerad som utvandrad ska ansökan göras till Förvaltningsrätten i Stockholm.

Skatteverket ska inte yrka förlängning av grundavgiften

När en fordran lämnas över till Kronofogden för verkställighet påförs en grundavgift (5 § förordningen [1992:1094] om avgifter vid Kronofogdemyndigheten). Vid preskriptionsförlängning följer grundavgiften automatiskt huvudfordringen. Skatteverket ska därför inte särskilt yrka förlängning av grundavgiften (Skatteverkets ställningstagande Ska Skatteverkets ansökan hos länsrätten om preskriptionsförlängning avseende skattefordringar explicit omfatta ett yrkande om preskriptionsförlängning också av aktuella grundavgifter).

Ansökan medför att fordran tidigast preskriberas när beslutet vinner laga kraft

Om en ansökan om preskriptionsförlängning har lämnats in i rätt tid, så preskriberas fordran tidigast när det finns ett lagakraftvunnet beslut i ärendet (9 § SPL). Men de åtgärder som får göras under denna tid begränsas till sådana åtgärder som behövs för att säkerställa fordran (10 § andra stycket SPL). Redan ansökan om preskriptionsförlängning innebär alltså att indrivningen får fortsätta under tiden som handläggningen pågår hos domstolen, t.ex. genom att Kronofogden får utmäta egendom. Det saknar betydelse om gäldenären har överklagat ett beslut om preskriptionsförlängning eller om Skatteverket har överklagat ett beslut om att avslå ansökan.

Om en ansökan om preskriptionsförlängning återkallas eller när ett avslagsbeslut vinner laga kraft så ska de indrivningsåtgärder som gjorts under handläggningstiden återgå så långt det är möjligt (10 § tredje stycket SPL). Detta innebär normalt att utmätt egendom ska lämnas tillbaka till gäldenären eller att pengarna ska betalas ut till gäldenären om egendomen har sålts (prop. 1981/82:96 s. 66).

Beräkning av förlängningstiden vid bifall

Om domstolen bifaller ansökan förlängs preskriptionstiden till utgången av femte kalenderåret efter det år då den ordinarie preskriptionstiden enligt 3 § SPL löper ut (8 § första stycket SPL). Beräkningen sker på detta sätt oavsett om preskriptionstiden dessförinnan har förlängts med stöd av 4 § eller 6 § SPL.

Ersättning för kostnader i mål om preskriptionsförlängning

Kammarrätten har funnit att det saknas möjlighet att bevilja ersättning för kostnader i mål om preskriptionsförlängning enligt lagen om preskription av skattefordringar m.m..

I skatteförfarandelagen finns bestämmelser om rätt till ersättning för kostnader i ärenden och mål som omfattas av lagen. Lagen om preskription av skattefordringar m.m. hänvisar dock inte till skatteförfarandelagen (KRNS 2018-03-15, mål nr 7602-17).

Förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden

Preskriptionstiden kan förlängas vid indrivningssabotage, om gäldenären inte har påträffats eller om gäldenären har vistats utomlands.

Indrivningssabotage

Preskriptionstiden får förlängas om gäldenären har saboterat indrivningen genom att ha överlåtit, undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att hen har gjort det för att försvåra statens möjligheter att få betalt för fordringen, s.k. indrivningssabotage (7 § första stycket 1 SPL). Vad som avses är t.ex. försäljning, gåva, uthyrning eller pantsättning av fast eller lös egendom. Det handlar i regel om sådana rättsliga eller faktiska förfoganden som framstår som ”främmande” händelser i gäldenärens livsföring. Det krävs dessutom att gäldenärens handlande kan antas ha skett i syfte att försvåra Kronofogdens verkställighet. Det är Skatteverket som har bevisbördan för detta. Det är tillräckligt om övervägande skäl (”kan antas”) talar för att gäldenärens motiv för åtgärden har varit att försvåra indrivningen (prop. 1981/82:96 s. 62 f.). Från praxis kan nämnas bodelning och senare överlåtelse av pensionsförsäkringar till gäldenärens hustru (KRNS 2000-10-16, mål nr 4623-2000) samt arvsavstående och avbrutet uttag från allmän pension (KRSU 2014-10-20, mål nr 1561-14). Ett annat exempel är en gäldenär som lät sin försäkringsersättning betalas ut till förälderns konto (KRNS 2017-05-05, mål nr 5055-16).

Att i strid med sina skyldigheter som gäldenär undanhålla uppgifter om tillgångar utgör ett sådant illojalt förfarande i syfte att undandra sig att fullgöra sin betalningsskyldighet som 7 § första stycket 1 SPL omfattar. I ett fall hade en gäldenär undanhållit tillgångar från konkursförvaltaren och Kronofogden. Gäldenären dömdes sedan för grovt försvårande av konkurs. Kammarrätten fann att det var fråga om indrivningssabotage. Det saknade betydelse att gäldenärens åtgärd vidtogs innan den aktuella fordran lämnades för indrivning (KRNG 2018-09-18, mål nr 1034-18).

Gäldenären har inte påträffats

Preskriptionstiden får också förlängas om gäldenären saknar känt hemvist och det inte går att klarlägga var hen uppehåller sig (7 § första stycket 2 SPL).

Med känt hemvist menas att gäldenären har haft fast bostad eller att gäldenären stadigvarande har vistats på en känd bostadsadress. Vistelsen bör ha varat under så lång tid att Kronofogden har haft möjlighet att vidta indrivningsåtgärder mot gäldenären (prop. 1981/82:96 s. 63).

Förlängning kan alltså komma ifråga när Kronofogdens normala efterforskningar inte lett fram till en känd bostadsadress för gäldenären. Som exempel på normala rutiner anges i förarbetena kontakt med arbetsgivare och släktingar eller uppgifter i myndigheternas register (prop. 1981/82:96 s. 64). Bland normala efterforskningar får anses ingå förfrågningar till utländska myndigheter om Kronofogden har tydliga indikationer på att gäldenären befinner sig i ett visst land (KRNS 2014-06-11, mål nr 1269-14). Preskriptionsförlängning kan vidare bli aktuellt om gäldenären inte har påträffats på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var hen uppehållit sig och det kan antas att hen hållit sig undan (7 § första stycket 3 SPL). Det finns en betydelsefull skillnad mellan dessa två tillämpningsfall. I det första fallet, när gäldenären har saknat känd hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig, så finns det inte något krav på att gäldenären dessutom ska kunna antas hålla sig undan.

Utlandsvistelse

Om gäldenären stadigvarande vistats utomlands under indrivningstiden får preskriptionstiden också förlängas (7 § första stycket 4 SPL). (Jämför HFD 1986 not. 645 och HFD 2005 not. 11). Detta är den absolut vanligaste anledningen för Skatteverket att ansöka om preskriptionsförlängning.

Syftet med bestämmelserna om preskriptionsförlängning är att alla gäldenärer ska kunna bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under i princip lika lång tid. Att bosätta sig utomlands behöver inte innebära att det är fråga om ett illojalt beteende från gäldenärens sida. Oavsett anledningen till att gäldenären valt att bosätta sig utomlands är det dock så att Kronofogdens möjligheter till verkställighet av en skatteskuld i regel försvåras eller försenas när gäldenären befinner sig utomlands. Lagstiftaren har därför valt att ange att en stadigvarande vistelse utomlands i sig är ett tillräckligt skäl för preskriptionsförlängning (prop. 1981/82:96 s. 35).

EU-rätten och den fria rörligheten

Kammarrätten har funnit att bestämmelsen inte står i strid med EU-fördragets bestämmelser om förbud mot negativ särbehandling på grund av anställning och bosättning utomlands (KRSU 2005-09-19, mål nr 294-04).

Kammarrätten har i ett annat fall prövat hur lagen om preskription av skattefordringar m.m. förhåller sig till EU-rätten och funnit att 7 § SPL utgör ett hinder mot den fria rörligheten för personer enligt EUF-fördraget. Men enligt kammarrättens mening kan hindret rättfärdigas då bestämmelsen är motiverad med hänsyn till det tvingande allmänintresset att säkerställa en effektiv skatteuppbörd. Vidare har kammarrätten ansett att bestämmelsen är proportionerlig och att den därför inte strider mot EUF-fördraget (KRNS 2018-01-31, mål nr 3572-17).

Särskilda skäl mot förlängning

Om gäldenären inte anträffats eller om hen vistats i utlandet, får domstolen bara besluta om förlängning om förutsättningarna förelegat sedan skattefordringen överlämnats för indrivning och det inte finns särskilda skäl som talar emot en förlängning (7 § andra stycket SPL). Det krävs inte att gäldenären t.ex. vistats utomlands ända sedan den dagen fordringen överlämnades för indrivning. Det är tillräckligt att gäldenären ”någon gång under indrivningstiden uppfyller förutsättningarna”, d.v.s. varit bosatt utomlands (prop. 1981/82:96 s. 36 f.). Se även KRSU 2004-06-08, mål nr 998-04. Att gäldenären under halva indrivningsperioden stadigvarande har vistats utomlands medför i sig att det finns förutsättning för förlängning av preskriptionstiden. Särskilda skäl mot en förlängning förelåg inte (KRNS 2018-11-19, mål nr 5476-18).

Det är gäldenären som ska anföra att det finns särskilda skäl mot förlängning av preskriptionstiden. Att skatteskulden utgör ett försumbart belopp kan utgöra ett skäl mot förlängning. Om den betalningsskyldiga varit bosatt utomlands endast en kort tid kan även detta innebära ett särskilt skäl mot förlängning.

Ett annat särskilt skäl som talar mot en förlängning är att Kronofogden hade kunnat utnyttja ett handräckningsavtal som träffats med det land där gäldenären vistades. En vanlig invändning från gäldenären är att Kronofogden inte har ansträngt sig tillräckligt för att driva in fordringen och att Kronofogdens handläggning dragit ut på tiden. Om det har gått alltför lång tid utan att Kronofogden har ansökt om handräckning i utlandet kan domstolen komma att avslå en ansökan om preskriptionsförlängning. Om det finns godtagbara förklaringar till att handläggningen tagit lång tid kan förlängning ändå beviljas. En bedömning får göras från fall till fall. Kammarrätten har till exempel i ett fall ansett att det fanns särskilda skäl mot preskriptionsförlängning när Kronofogden inte hade utnyttjat möjligheterna till indrivning fullt ut (KRNS 2014-08-20, mål nr 1148-14).

Ett annat särskilt skäl mot förlängning är att den ordinarie preskriptionstiden i det enskilda fallet framstår som tillräcklig för indrivningsåtgärder (prop. 1981/82:96 s. 63 f.). I ett fall hade gäldenären varit folkbokförd utan känt hemvist under stor del av indrivningstiden. Först när det återstod ett år av den ordinarie preskriptionstiden kunde indrivningsåtgärder vidtas. Denna tid kunde enligt kammarrätten inte anses tillräcklig, och Skatteverkets ansökan om förlängning beviljades därför (KRNS 2018-11-12, mål nr 7242-18).

Verkställighet genom handräckningsavtal

Som ovan nämnts är ett särskilt skäl mot en förlängning att Kronofogden har kunnat utnyttja ett handräckningsavtal som träffats med det land där gäldenären vistas (se t.ex. KRNS 2014-06-11, mål nr 1269-14).

Genom överenskommelser om handräckning mellan Sverige och främmande stater är det möjligt att begära biträde för att driva in svenska skatter och avgifter. Sådana handräckningsavtal har träffats med ett flertal länder.

Om gäldenären vistas på känd ort utomlands och det finns ett handräckningsavtal ska Kronofogden i första hand undersöka möjligheten att ta egendom i det aktuella landet i anspråk. I dessa fall bör frågan om förlängning i regel aktualiseras först när egendom inte kan påträffas vare sig i Sverige eller i det andra landet. Tanken är nämligen att en person som vistas i t.ex. ett annat land i EU – där Kronofogden har möjligheter att begära handräckning men där Kronofogden av någon anledning inte utnyttjar denna möjlighet – inte ska hamna i ett sämre läge än den som vistas i Sverige. Det avgörande är alltid om den ordinarie preskriptionstiden har varit tillräcklig för indrivningen eller inte.

Inom EU finns ett omfattande samarbete på detta område. Här gäller direktivet 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet).

Tvistiga fordringar

Enligt indrivningsdirektivet är det möjligt att begära indrivning av tvistiga fordringar under förutsättning att fordran är verkställbar både i Sverige och i den andra medlemsstaten trots en eventuell omprövning eller ett överklagande (se mer om EU-direktivets tillämpningsområde).

Kronofogden kan inte vänta med att begära handräckning tills fordran vunnit laga kraft om den andra staten tillåter verkställighet trots att fordran är tvistig. Om saken senare avgörs till gäldenärens fördel ansvarar svenska staten för återbetalningen av hela det indrivna beloppet och eventuell ersättning enligt gällande regler i den andra medlemsstaten (KRNS 2008-02-08, mål nr 7202-07).

I ett fall hade det endast vara möjligt att driva in skatten genom handräckning under sex månader. Denna tid ansågs alltför kort och Skatteverkets ansökan beviljades (KRNG 2003-10-20, mål nr 6174-2002).

I ett annat fall var gäldenären bosatt i Belgien, som inte tillåter indrivning av tvistiga skattefordringar. Först när processen i skattemålet var avslutad i Sverige genom ett lagakraftvunnet avgörande kunde skulden drivas in genom handräckning i Belgien. Då hade det gått lite drygt två år sedan fordringarna överlämnades till Kronofogden för indrivning. Kammarrätten ansåg att förutsättningarna för preskriptionsförlängning var uppfyllda och att det inte förelåg särskilda skäl mot en sådan förlängning (KRNS 2021-03-05, mål nr 2125-20).

Verkställighet utan handräckningsavtal

Vid ansökan om preskriptionsförlängning kan gäldenären invända att Kronofogden inte har ansträngt sig i tillräcklig utsträckning för att driva in fordran.

Om det inte finns något handräckningsavtal mellan Sverige och den andra staten så kan Kronofogden endast efterforska gäldenärens utlandsadress och så snart som möjligt underrätta denna om utsökningsmålet och uppmana gäldenären att betala. Kronofogden kan inte agera utanför Sveriges gränser t.ex. genom att ta direktkontakt med polis, postverk m.m. i främmande land. I en sådan situation kan det därför inte vara fråga om passivitet från Kronofogden. Det finns helt enkelt inte någon faktisk möjlighet att driva in skulden i det främmande landet (KRSU 2004-06-15, mål nr 2795-03).

Det handlar alltså många gånger om att Skatteverket ska ta fram uppgifter om vad Kronofogden har vidtagit för indrivningsåtgärder eller vilka begränsningar som finns för Kronofogden att driva in fordran i utlandet. Vanliga invändningar från gäldenären är att Kronofogden inte har tillräckligt utrett korrekt adress, att gäldenären har lämnat upplysningar om sin utlandsadress och andra nödvändiga uppgifter, att gäldenären har gjort frivilliga besök hos Kronofogden eller att det har funnits gott om tid att vidta indrivningsåtgärder utan att preskriptionsförlängning (KRNS 2004-12-21, mål nr 4682-03).

Förlängning med ytterligare fem år

Det finns en viss möjlighet att ansöka om en andra förlängning. Preskriptionstiden förlängs då med ytterligare fem år. Kravet är att det är påkallat från allmän synpunkt med sådan förlängning (8 § andra stycket SPL). Om gäldenären stadigvarande vistas i ett land som Sverige saknar handräckningsavtal med så försvåras möjligheterna till indrivning påtagligt utan att det behöver vara fråga om något aktivt indrivningssabotage. Om det dessutom rör sig om en fordran av viss storlek så är det påkallat från allmän synpunkt med en andra förlängning. En andra förlängning av preskriptionstiden är därmed möjlig även i de situationer där förhållandena inte har ändrats sedan den första domen om en förlängd preskriptionstid (HFD 2014 ref. 4).