Tvistemål i samband med utmätning

Tvister om äganderätt till utmätt egendom ska prövas i en domstol

Äganderättstvister till utmätt egendom kan inte prövas i utsökningsmål. Sådana tvister får prövas i ett tvistemål i domstol. En vanligt förekommande situation är en tvist mellan olika tredje män där någon påstår sig vara ägare i stället för gäldenären och en eller flera utmätningsborgenärer.

Tredje man kan väcka talan om bättre rätt

Det händer ibland att tredje man påstår sig ha bättre rätt än gäldenären till egendom som Kronofogden har utmätt med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB. Tredje man kan då väcka talan om bättre rätt till egendomen.

Kronofogden kan förelägga tredje man att väcka talan

Om det finns skäl ska Kronofogden förelägga tredje man att inom en viss tid väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären (4 kap. 20 § UB). Tredje mannens anspråk kan vara framställt antingen före eller efter beslutet om utmätning. Kronofogden bör utfärda föreläggandet i samband med utmätningsbeslutet, om tredje mannens anspråk då är känt. Om tredje man påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen först efter att egendomen har sålts, kan Kronofogden förelägga hen att väcka talan om rätten till de influtna pengarna (4 kap. 21 § UB). En typisk situation är att tredje man har åberopat ett visst stöd för sin rätt, men inte tillräcklig bevisning för att det ska anses framgå att hen är ägare (NJA 2008 s. 444).

Om tredje man har överklagat ett utmätningsbeslut kan domstolen i samband med att den avslår överklagan förelägga tredje man att väcka talan enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken. Ett föreläggande att väcka talan ska endast meddelas om skäl föreligger. Det innebär att föreläggande bör meddelas i de fall det finns beaktansvärt stöd för tredje mans anspråk genom den skriftliga bevisningen, och tredje man har behov av muntlig förhandling för att kunna föra fram tillräcklig bevisning för sin rätt. Högsta domstolen har i tre mål funnit att det saknades skäl att förelägga tredje man att väcka talan då stödet för hens anspråk var för svagt. I stället ansågs att muntlig förhandling borde hållas i utsökningsmålet (NJA 1992 s. 363 I-III).

Tredje man kan väcka talan utan föreläggande från Kronofogden

Det är möjligt för tredje man att väcka talan om bättre rätt till utmätt egendom även om hen inte har fått något föreläggande av Kronofogden enligt 4 kap. 20 § UB. Om egendomen har sålts är det inte längre möjligt att väcka sådan talan. I så fall kan tredje man väcka talan mot utmätningsborgenären och göra anspråk på det belopp utmätningsborgenären fått betalt genom utmätningen (se Skatteverkets rättsfallskommentar Tvist om bättre rätt till utmätta fastighetsandelar). I de utsökningsmål där staten är sökande företräder Skatteverket staten i tvistemålet.

Bevisbörda och bevisvärdering

Högsta domstolen har i tre avgöranden uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i tvistemål om bättre rätt till utmätt lös egendom. Av avgörandena framgår att beviskravet i ett utsökningsmål och i ett tvistemål om bättre rätt är detsamma, d.v.s. den som har bevisbördan för ett påstående om äganderätt ska presentera full bevisning för sitt påstående. Det framgår även att det i ett tvistemål om bättre rätt, till skillnad mot i utsökningsmålet, inte finns någon presumtion kopplad till besittningen. Bevisvärderingen ska, liksom vid andra tvistemål, ske enligt principen om fri bevisbevisvärdering. Vid denna bevisvärdering kan besittningen till den omtvistade egendomen utgöra en mer eller mindre stark indikation på att egendomen tillhör besittaren och är ett förhållande som måste vägas mot den övriga bevisningen i målet (NJA 2019 s 765).

Se mer om bevisbördan för tredje man i samband med utsökningsmål.

Förhållandet mellan utmätningssökanden och gäldenären

När tredje man väcker talan om bättre rätt till egendomen handlar frågan om vem av gäldenären eller tredje man som är rätt ägare till egendomen. En sådan talan måste väckas mot såväl utmätningssökanden (borgenären) som gäldenären (4 kap. 20 § UB). Talan ska avvisas om tredje man endast väcker talan mot utmätningssökanden. Konstruktionen leder till att domen i målet måste ha samma innehåll för utmätningssökanden och gäldenären. Mellan utmätningssökanden och gäldenären råder med andra ord s.k. nödvändig processgemenskap. Det innebär att en rättegångshandling som den ena medparten vidtar gäller till förmån för den andra medparten, även om den strider mot den andra medpartens handlingar (14 kap. 8 § andra stycket RB).

Om tredje mannens talan medges av gäldenären men bestrids av utmätningssökanden, bör domstolens prövning utgå ifrån att käromålet bestrids (Ekelöf 1996, Rättegång II s. 190 f.). Det saknar alltså betydelse om gäldenären medger tredje mannens talan.

Förhållandet mellan flera utmätningssökande

Varje utmätningssökande ska ses som en självständig part (Gregow 1987, Tredje mans rätt vid utmätning s. 365 f.). Om det finns flera instämda utmätningssökande så kan det hända att någon av sökandena medger talan och någon bestrider talan. Den fortsatta prövningen bör då ske utifrån den borgenär som bestrider talan. Den borgenär som medger talan har inte längre del i saken och utmätningen ska då hävas för den borgenären.

Om Skatteverket medger tredje mannens talan så innebär det alltså att Skatteverket avstår från utmätningen av just den egendomen och inte får någon del av medlen som är hänförliga till utmätningsbeslutet. Skatteverkets medgivande i processen har ingen inverkan på den fordran som har överlämnats till Kronofogden för verkställighet.

Tredje man kan både väcka fastställelsetalan och överklaga utmätningsbeslutet

Tredje man kan välja att både överklaga utmätningsbeslutet och väcka fastställelsetalan samtidigt. Om tredje mans överklagan av utmätningen leder till att utmätningsbeslutet hävs så finns det inte längre stöd för att driva en fastställelsetalan mot sökanden. Att det inte längre finns stöd för en fastställelsetalan medför att det föreligger ett sådant rättegångshinder som gör att fastställelsetalan ska avvisas (42 kap. 4 § andra stycket RB, jfr NJA 1978 s. 129). Om talan avvisas på grund av rättegångshinder anses tredje man som tappande part och enligt huvudregeln är det då tappande part som ska stå för rättegångskostnaderna (18 kap. 5 § RB). Ett ytterligare skäl till att motparten bör stå för rättegångskostnaderna är att tvistemålsprocessen får anses som en onödig rättegång från motpartens sida (18 kap. 3 § RB).

Sökanden kan väcka talan mot tredje man

Om Kronofogden inte kan utmäta en viss egendom med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB, men det finns sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt (4 kap. 22 § första stycket UB). I dessa fall ska Kronofogden i princip alltid förelägga sökanden att inom viss tid väcka talan i saken mot tredje man (4 kap. 22 § andra stycket första meningen UB). Undantag kan göras om rättegång redan pågår. Sökanden behöver inte väcka talan mot gäldenären. Syftet är att sökanden ska få fastställt att hen genom utmätningen har fått rätt till betalning ur egendomen som gäller mot tredje mannen (Gregow mfl., Utsökningsbalken [oktober 2017, Juno] kommentaren till 4 kap. 22 §). Om sökanden inte väcker talan enligt föreläggandet ska utmätningen hävas, om inte tredje mannen väcker talan mot sökanden (4 kap. 22 § andra stycket andra meningen UB).

Sökanden kan väcka talan mot sekundogäldenär

En tredje man hos vilken en gäldenär själv har en fordran kallas sekundogäldenär. En vanlig situation är att gäldenären har medel på ett bankkonto eller har en fordran på att utfå ett överskott på sitt skattekonto.

Om en utmätt fordran är förfallen till betalning ska Kronofogden uppmana sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten (9 kap. 11 § UB). Betalar inte sekundogäldenären frivilligt kan Kronofogden förelägga sökanden att väcka talan mot sekundogäldenären (9 kap. 11 § tredje stycket och 4 kap. 23 § UB). Syftet med talan är att sökanden ska få en exekutionstitel mot sekundogäldenären, d.v.s. en fastställelsetalan som ska gå ut på att gäldenären har en fordran på sekundogäldenären. En sådan talan kan vid behov förenas med ett yrkande om åläggande för sekundogäldenären att utge fordringsbeloppet, d.v.s. ett fullgörelseyrkande. Talan bör avse hela det utmätta fordringsbeloppet och inte begränsas till det belopp som skulle vara tillräckligt för att reglera gäldenärens skuld (se Gregow mfl., Utsökningsbalken [oktober 2017, Juno] kommentaren till 4 kap. 23 och 9 kap. 11 §).

Sökanden har möjlighet väcka talan mot sekundogäldenären även om Kronofogden inte har meddelat något föreläggande om detta (prop. 1980/81:8 s. 638).

Rättsfall: belopp i livförsäkring kan utmätas men inte drivas in

Högsta domstolen har prövat frågan om ett belopp i en livförsäkring som har utmätts enligt 15 kap. 3 § försäkringsavtalslagen kan anses vara förfallen till betalning på sätt som förutsätts för tillämpningen av 9 kap. 11 § UB om indrivning av fordran. Högsta domstolen konstaterade att det i utmätningssituationen inte finns motsvarande reglering om utbetalning från försäkringen som vid bodelning mellan makar eller vid försäkringstagarens konkurs (13 kap. 4 § ÄktB respektive 15 kap. 8 § FAL). I avsaknad av sådant uttryckligt lagstöd för utbetalning på grund av utmätning kunde det utmätta beloppet inte drivas in som en förfallen fordran. Beloppen kan alltså utmätas men inte drivas in (se Skatteverkets rättsfallskommentar HD – Utmätning av livförsäkringsbelopp).

En borgenär som har en tvistig fordran kan väcka talan mot en sakägare om rätten till pengarna

När en utmätt fastighet har sålts ska pengarna fördelas mellan borgenärerna. Om det då visar sig att borgenärerna är oense om sakförhållandena avseende en fordran, ska fordran förklaras tvistig. Kronofogden ska som huvudregel förelägga den borgenär som äger den tvistiga fordringen att väcka talan mot den konkurrerande borgenären. (13 kap. 7 § andra stycket UB). Ett sådant föreläggande behövs dock inte om det finns särskilda skäl, t.ex. därför att det redan pågår en rättegång i saken. Syftet är att få fastställt att den bevakande borgenären har rätt till pengarna framför den andra sakägaren (jfr. Gregow mfl., Utsökningsbalken [oktober 2017, Juno] kommentaren till 13 kap. 7 §).

Rättegångsbalkens regler gäller

För tvister om äganderätt vid utmätning gäller rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål (2 kap. 24 § UB). Detta innebär att rättegångsbalkens forumregler och regler om rättegångskostnader gäller. Det innebär också att det finns möjlighet till förlikning om det bedöms lämpligt.

Endast den som är part i domstolen kan bli ansvarig för rättegångskostnader

Det är endast den som agerar som part i domstol som kan bli ansvarig att betala rättegångskostnaderna. Rättegångsbalkens regler gäller i tvister om äganderätt, vilket betyder att staten kan bli skyldig att betala motpartens rättegångskostnader. Det är Skatteverket som för talan och i borgenärsrollen ingår att föra talan även för andra a-målsborgenärer om de har fordringar som är aktuella i ärendet (10 § andra stycket BorgL). Det är dock Skatteverket som är part i processen och som av domstolen förpliktigas att betala eventuella rättegångskostnader. Det finns inget stöd för att fördela kostnaderna mellan övriga a-målsborgenärer så länge inte dessa går in som part (jfr 18 kap. 9 § RB om solidarisk betalningsskyldighet mellan flera parter).

Skatteverket kan yrka ersättning för rättegångskostnader (se nedan).

Fördelning av rättegångskostnader

Vid en talan om bättre rätt till utmätt egendom råder nödvändig processgemenskap mellan parterna på svarandesidan. Det innebär att de förlorande parterna är solidariskt betalningsansvariga för motpartens rättegångskostnader (18 kap. 9 § RB och NJA 1989 s. 64).

Men en part kan yrka att kostnaderna ska fördelas på något annat sätt eller att någon ska stå för hela kostnaden (18 kap. 11 § RB). I förarbetena till rättegångsbalken anges att fördelning av betalningsskyldigheten mellan flera medparter bör göras med hänsyn till den andel de äger i själva saken (NJA II 1943 s. 238). Bestämmelsen är tillämplig t.ex. då ett av målen angår ett större värde än övriga samt då en av medparterna varit mer verksam i målet än de andra och då dennes processföring föranlett den vinnande parten att dra på sig större kostnader än som annars skulle ha blivit fallet (Ekelöf m.fl., 2006, Rättegång III s. 313).

I ett ärende om bättre rätt hade både staten och de andra svarandena medgett tredje mannens käromål. Skatteverket hade yrkat att befrias från ansvar för rättegångskostnader eftersom statens fordran var mycket liten i förhållande till övriga utmätningsfordringar. Men mot bakgrund av statens inställning i det utmätningsmål som föregick tvistemålet – staten hade motsatt sig hävning av utmätningen – menade hovrätten att storleken på statens fordran inte innebar att det fanns anledning att begränsa Skatteverkets betalningsansvar (Göta 2019-01-15, mål nr Ö 3244-18).

Skatteverket kan yrka ersättning för rättegångskostnader

Skatteverket kan yrka ersättning för verkets rättegångskostnader för t.ex. eget arbete eller resekostnader. När Skatteverket begär ersättning för rättegångskostnader vid mål i allmän domstol, ska Skatteverket normalt begära ersättningen exklusive mervärdesskatt. Det beror på att det inte finns kostnader för mervärdesskatt i verksamheten. Skatteverket ska dock begära ersättning inklusive mervärdesskatt till den del Skatteverket saknar kompensationsrätt för mervärdesskatt på grund av en avdragsbegränsning i mervärdesskattelagen (2023:200), ML. Så är fallet vid hyra av personbil.

Kompletterande information

• Gregow, Utsökningsrätt, 5 uppl. 2020