Avregistrering som utflyttad

En person som inte längre är bosatt i Sverige ska avregistreras

En person som inte längre är att anse som bosatt i Sverige ska avregistreras från folkbokföringen som utflyttad (20 § första stycket FOL). En person anses inte längre bosatt i Sverige om hen kan antas komma att

• regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i utlandet under minst ett år, eller
• regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både i Sverige och i utlandet och med hänsyn till samtliga omständigheter har sin egentliga hemvist i utlandet.

Vissa särskilda regler gäller om personen regelmässigt har sin dygnsvila i utlandet på grund av att hen är utsänd i svenska statens tjänst eller på grund av uppdrag som ledamot av Europaparlamentet efter val i Sverige (se nedan).

Personer som tillbringar dygnsvilan i utlandet under minst ett år

En person som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i utlandet under minst ett år (ettårskravet) ska avregistreras från folkbokföringen.

Regelmässig dygnsvila

En person anses inte längre bosatt i Sverige om hen regelmässigt tillbringar sin dygnsvila i utlandet under minst ett år. För att dygnsvilan ska anses vara regelmässig måste personen, under sin normala livsföring, tillbringa sin dygnsvila utom landet minst en gång i veckan, eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden. Detta innebär att minst en sjundedel av personens dygnsvilor ska tillbringas i utlandet för att dygnsvilan ska anses vara regelmässig i utlandet (20 § första och andra stycket FOL).

Det är en persons normala livsföring som Skatteverket ska utgå från vid bedömningen av var personen har sin regelmässiga dygnsvila. Med normal livsföring avses personen normala förhållanden gällande sin dygnsvila. Vistelser som inte bör anses ingå i normal livsföring är i första hand sådana vistelser som föranleds eller förlängs av akut sjukdom eller frihetsberövande (prop. 1990/91:153 s. 133 f.).

Ettårskravet

Bedömningen av om en person kan antas tillbringa sin regelmässiga dygnsvila i utlandet under minst ett år görs utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Omständigheter som är av betydelse är personens avsikt med vistelsen, vistelsens beräknade varaktighet och övriga omständigheter i ärendet. En övrig omständighet som särskilt nämns i 20 § FOL är förhållandet att personen saknar giltigt uppehållstillstånd (20 § tredje stycket FOL).

En person som från början har avsett att vara i utlandet kortare tid än ett år, men förlänger vistelsen ska avregistreras när den sammanlagda vistelsen kan antas komma att vara under minst ett år (jfr prop. 1990/91:153 s. 134).

Dubbel bosättning

En person som regelmässigt tillbringar sin dygnsvila både i Sverige och i utlandet anses ha dubbel bosättning. En person som t.ex. vistas en dag i veckan i Sverige och resterande tid i utlandet har dubbel bosättning och ska avregistreras om hen med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist i utlandet (20 § första stycket FOL). Skatteverkets prövning innebär att verket ska fastställa om personen är bosatt i Sverige eller inte. Det behöver därför normalt inte utredas var i utlandet personen har sin egentliga hemvist utan det är tillräckligt att det kan konstateras att hemvisten inte är i Sverige (prop. 2012/13:120 s. 155).

Bedömningen av var en person ska anses ha sin egentliga hemvist ska göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Eftersom samtliga omständigheter ska beaktas finns möjlighet att ta hänsyn till de speciella omständigheter som i det enskilda fallet bör få väga tyngst (prop. 1990/91:153 s. 134 och 137). Exempel på omständigheter att beakta är

• antalet dygnsvilor i Sverige respektive utlandet
• var personens familj är bosatt
• var personen har sin huvudsakliga sysselsättning (t.ex. arbete eller studier)
• bostädernas storlek och standard, och var huvuddelen av ägodelarna förvaras
• med vilken rätt personen nyttjar bostäderna (äganderätt, hyresrätt, andrahandskontrakt osv.)
• vilken koppling personen i övrigt har till Sverige respektive utlandet när det gäller t.ex. var personen har sitt sociala liv och fritidsintressen
• om t.ex. arbetet i utlandet är tidsbegränsat och personen efter denna period kommer att återgå till att enbart tillbringa dygnsvilan i Sverige, eller om det är sannolikt att personen framöver kommer att bosätta sig för gott i utlandet.

Var familjen är bosatt har normalt stor betydelse i bedömningen av egentlig hemvist. Vilka som är familj tar sin utgångspunkt i den enskildes situation och är inte närmare definierat i folkbokföringslagen. Enligt praxis ingår make, maka, sambo och hemmavarande barn i begreppet familj i folkbokföringssammanhang (prop. 2012/13:120 s. 73). Ett parförhållandes civilrättsliga status bör inte vara avgörande för om personer ska vara att betrakta som familj eller inte vid bedömning av egentlig hemvist. Till exempel om en person är gift med en person och sambo med en annan så omfattas inte den senare relationen av sambolagen, men personerna kan ändå i folkbokföringshänseende betraktas som familj (SOU 2009:75 s. 337­–338).

För en person som saknar familj i folkbokföringshänseende väger arbetsorten tungt. Varken familj eller arbetsort är emellertid utslagsgivande för var den egentliga hemvisten får anses vara utan samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska beaktas (jfr prop. 2012/13:120 s. 74 och 149). I RÅ 2008 ref. 13 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att en ensamstående person som veckopendlade till sitt arbete utomlands hade sin egentliga hemvist i Sverige. Personen hade aldrig haft för avsikt att bosätta sig permanent i utlandet. Bostäderna i utlandet hade varit tillfälliga i form av hotellägenheter och möblerade rum. I Sverige ägde personen en bostadsrätt. Personen hade behållit sin anknytning till Sverige i socialt, ekonomiskt och praktiskt hänseende. Han hade också tillbringat all sin lediga tid i Sverige och hade ingen personlig anknytning till det land han arbetade i.

Rättsfall: Dubbel bosättning och egentlig hemvist för studerande

Rättsfallet HFD 2018 ref. 15 rörde L.G, som hade för avsikt att studera på heltid i USA under fyra år. L.G. var folkbokförd hos sina föräldrar sedan födelsen och tillbringade ca åtta månader om året i USA. Vid varje termins slut reste hon till Sverige och bodde då hos sina föräldrar. Under vistelserna i Sverige arbetade L.G.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att heltidsstudier, i allmänhet, kan jämställas med arbete på så vis att studierna typiskt sett får anses utgöra den enskildes huvudsakliga sysselsättning. Domstolen uttalade också att för en ensamstående person som studerar på eftergymnasial nivå och har ett boende där, och samtidigt har kvar ett boende i föräldrahemmet som används vid vistelser i Sverige, kan ingen av boendena sägas utgöra den studerandes hem i vanlig mening. Av betydelse blir då, utöver längden på vistelserna i Sverige respektive utlandet, om personens anknytning i övrigt till Sverige innebär att hen kan anses ha sin egentliga hemvist i Sverige eller i utlandet.

Domstolen gjorde bedömningen att förhållandet att L.G. hade sin huvudsakliga sysselsättning i utlandet under en längre tid och tillbringade den klart övervägande delen av sin tid i utlandet starkt talade för att hennes egentliga hemvist var i utlandet. Hennes anknytning till Sverige hade inte, enligt domstolen, samma styrka eftersom hon saknade familj i folkbokföringslagens mening, inte hade någon egen bostad i Sverige och bara vistades i Sverige vid avbrott i studierna. Domstolen ansåg inte heller att förhållandet att L.G. arbetade i Sverige under terminerna hade någon påtaglig tyngd vid bedömningen av hennes egentliga hemvist. Domstolen kom fram till att L.G:s egentliga hemvist fick anses vara i utlandet.

Avsaknad av uppehållstillstånd har särskild betydelse

Om en utlänning som måste ha uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige saknar ett sådant tillstånd ska det särskilt beaktas vid bedömningen av om personen kan anses bosatt i Sverige eller inte. Omständigheten ska särskilt beaktas både när det gäller frågan om personen kan antas komma att regelmässigt tillbringa dygnsvilan i utlandet under minst ett år, och vid bedömningen av egentlig hemvist i de fall personen har dubbel bosättning (20 § tredje stycket FOL). Bedömningen måste alltid ske med beaktande av övriga omständigheter i det enskilda fallet. En person som inte längre har uppehållstillstånd i Sverige kan fortfarande anses bosatt i landet (prop. 2012/13:120 s. 155).

Avsaknaden av uppehållstillstånd kan få stor betydelse t.ex. när Skatteverket får information om att en utlänning inte har ansökt om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Om Skatteverket under utredningen av personens bosättning inte får kontakt med hen bör detta, enligt förarbetena, vara tillräckliga skäl för avregistrering (prop. 2012/13:120 s. 155).

Utsända statsanställda

En person som är utsänd för anställning på utländsk ort i svenska statens tjänst ska inte avregistreras från folkbokföringen även om hen regelmässigt tillbringar dygnsvilan i utlandet under minst ett år (20 § första stycket FOL). Läs mer om utsända statsanställda under Flytta inom Sverige på sidan Undantag från dygnsviloregeln.

EU-parlamentariker

En person som efter val i Sverige har fått uppdrag som företrädare i Europaparlamentet och fortfarande disponerar en bostad här i landet ska inte avregistreras från folkbokföringen även om hen regelmässigt tillbringar dygnsvilan i utlandet (20 § fjärde stycket FOL). Personen kan emellertid ansöka om att ändå avregistreras. Skatteverket gör då en bedömning i enlighet med huvudregeln i 20 § första stycket FOL (20 § fjärde stycket FOL).

Från vilket datum upphör folkbokföringen?

En person som flyttar till utlandet ska anmäla det till Skatteverket. Om anmälan kommer in till Skatteverket senast samma dag som personen rest ut från Sverige upphör hen att vara folkbokförd från och med utresedagen. Om anmälan kommer in senare än utresedagen upphör personen att vara folkbokförd den dag då anmälan kommer in (36 § andra stycket FOL). I de fall en person har flyttat till utlandet utan att anmäla detta till Skatteverket upphör folkbokföringen den dag Skatteverket fattar beslut om att avregistrera personen från folkbokföringen (35 § andra stycket FOL).

Utlandsadress och röstlängdsanmälan

En person, svensk eller utländsk medborgare, som är avregistrerad från folkbokföringen som utflyttad eller försvunnen kan anmäla en adress för att kunna ta emot post. Som adress kan antingen en adress i utlandet eller en adress i Sverige anges. För en svensk medborgare ska en sådan anmälan vara skriftlig. Kravet på skriftlighet grundar sig på bestämmelser i vallagen om röstlängden. Motsvarande krav på skriftlighet i lag finns däremot inte vid anmälan om utlandsadress för en utflyttad utländsk medborgare. För att undvika risk för missförstånd bör normalt även en sådan anmälan vara skriftlig.

En svensk medborgare som har fyllt 18 år och har varit bosatt i Sverige har rösträtt i riksdagsvalet (3 kap. 4 § RF) och valet till Europaparlamentet (1 kap. 4 § vallagen). För att få rösta måste man vara upptagen i Valmyndighetens röstlängd. Röstlängderna grundas på de uppgifter som 30 dagar före valdagen finns i folkbokföringsdatabasen enligt FdbL och i fastighetsregistret enligt lagen (2000:224) om fastighetsregister (5 kap. 1 § andra stycket vallagen). En svensk medborgare som flyttar utomlands blir automatiskt upptagen i röstlängden i tio år från utflyttningsdagen (5 kap. 2 § vallagen). För en person som är utflyttad och som på nytt anmäler en utlandsadress börjar en ny tioårsperiod att löpa.

En anmälan om ny adress som görs av en svensk medborgare som har varit folkbokförd ska också anses som en anmälan om att tas upp i röstlängden oavsett när och i vilket sammanhang den kommer in till Skatteverket. I förarbetena till gamla vallagen uttalas att Skatteverket inte bör kräva att personen särskilt uppger att anmälan avser en önskan om att bli införd i röstlängden (prop. 1996/97:70 s. 138). Det krävs däremot att anmälan är skriftlig.

En person som inte har anmält adress kan inte få något röstkort utsänt men står ändå upptagen i röstlängden i 10 år från utflyttningsdagen.