Framtida garantiutgifter

Avsättning i räkenskaperna

Framtida garantiutgifter ska dras av med ett belopp som sätts av i räkenskaperna för att täcka företagets risker, med anledning av garantiåtagandena vid beskattningsårets utgång. Avdraget ska återföras det efterföljande beskattningsåret (16 kap. 3 § IL). Utformningen av bestämmelsen innebär att avsättningen ska vara i enlighet med god redovisningssed. Storleken på avdraget kan skattemässigt medges enligt schablonregeln (16 kap. 4 § IL) eller utredningsregeln (16 kap. 5 § IL).

Vilka framtida garantiutgifter omfattas?

Det är endast kostnader för framtida garantiutgifter som ännu inte har konstaterats, d.v.s. man inte vet storleken på eller om och i så fall när i tiden de kommer att inträffa, som omfattas av 16 kap. 3 § IL.

En avsättning för framtida utgifter för garantiåtgärder som avser redan konstaterade brister i en produkt, där omfattningen av de åtgärder som företaget åtagit sig att bekosta kan beräknas med säkerhet, omfattas inte av avdragsrätten i 16 kap. 3 § IL. Under förutsättning att en sådan avsättning är förenlig med god redovisningssed följer avdragsrätten i stället av 16 kap. 1 § IL och avdragstidpunkten styrs då av god redovisningssed enligt 14 kap. 2 § IL. Detta klargjordes av Högsta förvaltningsdomstolen (RÅ 1992 ref. 44). I målet hade ett företag gjort avsättning för garantikampanjer. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den särskilda skatteregeln om avdrag för framtida garantiutgifter överhuvudtaget inte var tillämplig på de aktuella garantikampanjerna. Anledningen till detta var att då utgifterna för kampanjerna saknade mycket av det riskmoment som framtida garantiutgifter är förknippade med ansågs de ha en annan karaktär och omfattades därmed inte av bestämmelsen i 16 kap. 3 § IL. Avdraget medgavs i stället med det avsatta beloppet enligt 16 kap. 1 § IL utifrån ett redovisningsmässigt synsätt och i enlighet med god redovisningssed.

Schablonregeln

Huvudregeln är att avdraget för framtida garantiutgifter medges enligt schablonregeln. Schablonregeln innebär att avdraget för framtida garantiutgifter inte får överstiga kostnaderna på grund av garantiåtaganden under beskattningsåret, bortsett från förändringen av avsättningen för framtida garantiutgifter. Om garantitiden är kortare än två år, får avdraget inte överstiga så många tjugofjärdedelar av det sammanlagda beloppet av kostnader som garantitiden utgör i månader (16 kap. 4 § IL). Är beskattningsåret längre eller kortare än 12 månader ska avdraget justeras i motsvarande mån.

Utredningsregeln

I vissa särskilda fall kan ett högre avdrag för framtida garantiutgifter medges än det som följer av schablonregeln i 16 kap. 4 § IL. Enligt utredningsregeln i 16 kap. 5 § IL kan ett högre avdrag göras än vad som följer av schablonregeln. Avdraget ska vara betydligt större och vara motiverat med hänsyn till att:

• näringsverksamheten är nystartad
• garantiåtagandena avser ett eller ett fåtal mycket stora tillverkningsobjekt eller arbeten
• en betydande ökning av garantiåtagandenas omfattning skett under beskattningsåret
• produktsammansättningen avsevärt ändrats under året
• en väsentlig del av garantiåtagandena avser en tid som betydligt överstiger två år
• någon annan liknande omständighet finns.

Utredningsregeln är inte tillämplig enbart av det skälet att åtagandena uppgår till stora belopp. För att utredningsregeln ska vara tillämplig krävs att det betydligt större avdraget än vad schablonregeln medger är motiverat utifrån någon av de särskilda omständigheterna som framgår av 16 kap. 5 § IL (RÅ 1980 1:68). Tillämpningen av utredningsregeln ska bedömas med hänsyn till den samlade verksamheten i företaget, och inte endast utifrån en verksamhetsgren eller division inom företaget (RÅ 1984 Aa 149).

Kompletterande information

• Vilka förpliktelser ska redovisas som avsättningar enligt god redovisningssed?