Beskattningsbar person – gränsdragning mellan ekonomisk verksamhet och privat verksamhet, mervärdesskatt

.

1 Sammanfattning

En beskattningsbar person är en person som bedriver en verksamhet självständigt och med avsikt att fortlöpande tillhandahålla varor eller tjänster mot ersättning. Den som vill bli betraktad som en beskattningsbar person ska med objektiva omständigheter kunna visa att det är sannolikt att förutsättningarna är uppfyllda.

Enligt Skatteverkets uppfattning innebär begreppet fortlöpande att syftet ska vara att sälja varor eller tjänster kontinuerligt och med viss frekvens. Med frekvens menas i detta sammanhang antalet försäljningar inom visst tidsintervall. Bedömningen av om kravet på fortlöpande försäljningar är uppfyllt ska göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs och vad det är för varor eller tjänster som tillhandahålls.

För verksamheter som gränsar till det privata ska en bedömning göras utifrån samtliga objektiva omständigheter i det enskilda fallet. En ekonomisk verksamhet förutsätter att en person vidtar aktiva åtgärder för att fortlöpande få intäkter i form av ersättningar för att sälja varor eller tjänster på ett sätt som skiljer sig från hur en privatperson agerar.

Vad som bedöms vara en normal försäljningsfrekvens i en ekonomisk verksamhet beror på vad det är för varor eller tjänster som säljs. En verksamhet som består i att sälja varor eller tjänster fortlöpande mot ersättning kännetecknas av att det finns en strävan efter att intäkterna från försäljningarna ska täcka kostnaderna i verksamheten. Möjliga intäkter i förhållande till verksamhetens kostnader är därför normalt av avgörande betydelse. Det innebär att om priset på de varor eller tjänster som ska säljas är lågt krävs normalt en högre försäljningsfrekvens än för försäljning av varor eller tjänster som sker till ett högt pris. Skatteverket anser därför att även priset för de varor eller tjänster som är till försäljning i förhållande till den frekvens med vilken det är möjligt att genomföra försäljningarna har betydelse vid bedömningen av att det finns en avsikt att fortlöpande ha sådana försäljningar.

I ställningstagandet ges även exempel på objektiva omständigheter som har betydelse för att visa att det är sannolikt att en person är en beskattningsbar person när det är fråga om verksamheter som gränsar till privat verksamhet.

Detta ställningstagande ersätter ställningstagandet med samma namn daterat den 31 augusti 2015, dnr 131 378239-15/111. Ställningstagandet innehåller vissa förtydliganden som inte innebär någon ändring i sak. Det nya ställningstagandet innebär dock ändringar i bedömningen av när verksamheter med tävlingar inom trav- och galoppsport uppfyller kraven för att vara en ekonomisk verksamhet (avsnitt 4.4).

2 Frågeställning

Skatteverket får många frågor som rör förutsättningarna för att någon ska anses vara en beskattningsbar person och vad som krävs för att visa att förutsättningarna är uppfyllda.

I ställningstagandet redogör Skatteverket för sin uppfattning i följande frågor.

• Vilka förutsättningar ska vara uppfyllda enligt mervärdesskattelagen (1994:200), ML, för att en person ska betraktas som en beskattningsbar person?
• Vilken bevisning behövs för att visa att dessa förutsättningar är uppfyllda när det är fråga om verksamheter som gränsar till det privata?

Med verksamhet som gränsar till det privata avses verksamheter som även kan bedrivas privat som fritidssyssla och/eller där verksamheten baseras på tillgångar som även kan användas privat.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 ML och mervärdesskattedirektivet

Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat. Anställda och andra personer anses inte bedriva verksamhet självständigt i den mån de är bundna till en arbetsgivare av ett anställningsavtal eller av ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande vad avser arbetsvillkor, lön och arbetsgivaransvar (4 kap. 1 § första stycket ML).

Med ekonomisk verksamhet avses varje verksamhet som bedrivs av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör, inbegripet gruvdrift och jordbruksverksamhet samt verksamheter inom fria och därmed likställda yrken. Utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav ska särskilt betraktas som ekonomisk verksamhet (4 kap. 1 § andra stycket ML).

Motsvarande bestämmelser finns i artikel 9 och 10 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet.

3.2 Praxis

Även om det i mervärdesskattedirektivet fastställs ett mycket vitt tillämpningsområde för mervärdesskatt, är det endast verksamheter av ekonomisk art som omfattas av denna skatt. Mervärdesskatt ska, rörande beskattningsbara transaktioner, betalas för leverans av varor och tillhandahållande av tjänster som sker mot vederlag inom landets territorium samt för införsel av varor (C-263/15, Lajvér, punkterna 20 och 21 samt där angiven praxis).

Ekonomisk verksamhet omfattar alla verksamheter av producenter, återförsäljare och personer som tillhandahåller tjänster, däribland utnyttjande av materiella eller immateriella tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter. Kriteriet fortlöpande vinna intäkter gäller inte enbart utnyttjandet av en tillgång utan samtliga transaktioner som avses i artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet. En verksamhet är i allmänhet ekonomisk när den är fortlöpande och utförs mot vederlag som utgår till den person som utfört transaktionen (C-408/06, Götz, punkt 18).

Av EU-domstolens rättspraxis framgår att mervärdesskattesystemet förutsätter beskattningsbara transaktioner, att det finns en transaktion mellan parterna med angivet pris eller motvärde. Om en persons verksamhet består i att enbart tillhandahålla tjänster utan direkt vederlag, finns det inte något skatteunderlag och tjänsterna är således inte heller mervärdesskattepliktiga (C-246/08 kommissionen mot Finland, punkt 43).

Den som bara tillhandahåller tjänster utan att ta betalt för dem bedriver inte en ekonomisk verksamhet och är därmed inte heller en beskattningsbar person (89/81, Hong-Kong Trade).

En solcellsanläggning som producerar el som levereras till nätet uppfyller de villkor som uppställs för att anses som ekonomisk verksamhet. En anläggning som på grund av sin karaktär kunde användas för såväl ekonomiska som privata ändamål skulle producera el som överfördes till nätet mot ersättning. Avtalet om tillträde till nätet hade ingåtts på obestämd tid. Avsikten var därmed att driva solcellsanläggningen i syfte att fortlöpande vinna intäkter eftersom anläggningen skulle under en längre tid leverera el till nätet och inte enbart tillfälligt (C-219/12, Fuchs, punkterna 26-28).

Ett utnyttjande av anläggningar som sker utan vinstsyfte påverkar inte bedömningen av att det är fråga om en ekonomisk verksamhet i syfte att fortlöpande vinna intäkter. Två företag i en sammanslutningsform som innebar att verksamheten inte fick generera vinst ägde jordbrukstekniska anläggningar. Företagen tog ut en mindre avgift av markägare under en åttaårsperiod som ersättning för att markägarna utnyttjade anläggningarna. Det förhållandet att avgiften för utnyttjandet var utformad för en åttaårsperiod medför att den får anses utgå fortlöpande (C-263/15, Lajvér, punkterna 30-31, 33 och 35).

Ersättning som en ledamot i en stiftelses kontrollorgan uppbär under en mandatperiod på fyra år har en fortlöpande karaktär. Den ekonomiska karaktären av verksamheten som ledamoten har påverkas inte av den omständigheten att denna ledamot endast har ett uppdrag. Ledamoten bedriver dock inte en självständig ekonomisk verksamhet när denna inte agerar i eget namn, för egen räkning och på eget ansvar, utan agerar för organets räkning och under dess ansvar och inte heller står den ekonomiska risken för denna verksamhet (C420/18, IO, punkterna 27, 30 och 44).

Om en tillgång uteslutande är ägnad att utnyttjas ekonomiskt, är detta i allmänhet tillräckligt för att visa att ägaren utnyttjar den för ekonomisk verksamhet och följaktligen i syfte att fortlöpande vinna intäkter. Om en tillgång emellertid på grund av sin karaktär kan utnyttjas för såväl ekonomiska som privata ändamål, finns det anledning att utifrån samtliga omständigheter avgöra om den verkligen utnyttjas för att fortlöpande vinna intäkter. En jämförelse kan göras mellan hur tillgången faktiskt utnyttjas och hur motsvarande ekonomiska verksamhet i vanliga fall utövas (C-230/94, Renate Enkler, punkterna 27-28).

Även om kriterier avseende resultaten av den berörda verksamheten inte i sig själva kan göra det möjligt att avgöra om verksamheten bedrivs i syfte att fortlöpande vinna intäkter, så kan sådana omständigheter som den faktiska tid en tillgång hyrs ut, antalet kunder och intäkternas belopp, tillsammans med övriga omständigheter i det enskilda fallet, tas i beaktande vid denna bedömning (C-230/94, Renate Enkler, punkt 29).

Endast den omständigheten att en ägare utövar sin äganderätt är inte tillräckligt för att det ska vara fråga om ekonomisk verksamhet. Antalet och omfattningen av de försäljningar som genomförts är inte avgörande i sig. Även betydande försäljningar kan ske genom aktörer som agerar i egenskap av privatpersoner. Inte heller längden på den tidsperiod som transaktionerna ägt rum och omfattningen av de inkomster som de inbringat är avgörande eftersom dessa omständigheter skulle kunna vara ett led i förvaltningen av personens privata tillgångar. Om personen däremot vidtar aktiva åtgärder för att saluföra t.ex. en fastighet genom att använda medel som liknar dem som används av en producent, en handlare eller en tjänsteleverantör ska personen anses bedriva ekonomisk verksamhet och följaktligen anses som en beskattningsbar person (C-180/10 och C-181/10 Slaby m.fl., punkterna 36-38 och 50-51).

Den omständigheten att en materiell tillgång förvärvats för eget bruk hindrar inte att tillgången därefter används i en ekonomisk verksamhet (C-263/11, Redlihs, punkt 39).

Ett tillhandahållande sker mot ersättning endast om det finns ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer mellan den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren och där ersättningen för tjänsten utgör det faktiska motvärdet av tjänsten (C-16/93 Tolsma punkt 14 och C-246/08 kommissionen mot Finland punkterna 43-45).

Det finns ett rättsförhållande om ett ömsesidigt utbyte av prestationer när ett bolag är garanterad en ersättning om 500 kr av tävlingsarrangören när det ställer en av sina hästar till förfogande i en tävling. Det finns därmed ett sådant direkt samband mellan bolagets tillhandahållande och den mottagna ersättningen som krävs för att vara frågan om en omsättning. Däremot följer det av EU-domstolens praxis att prispengar som är beroende av hästens placering i tävlingen saknar ett sådant direkt samband med hästägarens tillhandahållande som krävs för att det ska vara frågan om ett tillhandahållande av en tjänst mot ersättning (HFD 2019 ref. 68).

Det är den person som begär avdrag för mervärdesskatt som ska styrka att villkoren för avdragsrätten är uppfyllda och särskilt att han är en beskattningsbar person. Skattemyndigheten kan kräva att den påstådda avsikten styrks genom objektiva omständigheter. Den myndighet eller domstol som har att ta ställning i frågan ska bedöma alla de omständigheter som utmärker ett visst fall för att avgöra om verksamheten i fråga bedrivs i syfte att fortlöpande vinna intäkter (268/83 Rompelman punkt 24 och C-230/94 Renate Enkler punkt 24).

4 Bedömning

I detta ställningstagande redogör Skatteverket för sin uppfattning gällande olika omständigheter som ska vara uppfyllda för att någon ska bedömas vara en beskattningsbar person. I avsnitt 4.1 finns en redogörelse för de rättsliga förutsättningar som måste vara uppfyllda för att någon ska betraktas som en beskattningsbar person. I avsnitt 4.2 behandlas vilken bevisning som kan behövas för att visa att förutsättningarna är uppfyllda. I avsnitten 4.3, 4.4 och 4.5 behandlas särskilda omständigheter som också kan ha betydelse vid bedömningen för verksamheter med tävlingar inom idrott och trav- och galoppsport samt verksamheter som avser uppfödning av hästar.

4.1 Beskattningsbar person

För att det ska vara fråga om en beskattningsbar person ska personen självständigt bedriva en ekonomisk verksamhet.

4.1.1 Självständigt

Verksamheten bedrivs självständigt under förutsättning att den inte bedrivs inom ramen för ett anställningsavtal eller ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande. Den som bedriver verksamheten får inte heller befinna sig i en underordnad ställning gentemot uppdragsgivaren.

4.1.2 Ekonomisk verksamhet

En förutsättning för att en verksamhet ska anses som ekonomisk är att den innefattar beskattningsbara transaktioner, det vill säga tillhandahållande av varor eller tjänster mot ersättning. En verksamhet där man bara gratis delar ut varor eller tillhandahåller tjänster är inte en ekonomisk verksamhet eftersom det saknas beskattningsbara transaktioner. Detsamma gäller om det inte finns några ersättningar som är direkt kopplade till de varor eller tjänster som tillhandahålls, till exempel om verksamheten är helt bidragsfinansierad. Vid bedömning av om det är en ekonomisk verksamhet ska hänsyn endast tas till beskattningsbara transaktioner, det vill säga transaktioner mot ersättning. Andra intäkter i verksamheten faller utanför mervärdesskattens tillämpningsområde.

Förutom att det ska finnas beskattningsbara transaktioner, det vill säga försäljning av varor eller tjänster, krävs också att dessa ska vara fortlöpande. Enligt Skatteverkets uppfattning innebär fortlöpande att syftet ska vara att sälja varor eller tjänster kontinuerligt och med viss frekvens. Med frekvens menas i detta sammanhang antal försäljningar inom visst tidsintervall. Vad som är normal försäljningsfrekvens skiljer sig åt mellan olika branscher. Skatteverket anser därför att bedömningen av om kravet på fortlöpande försäljningar är uppfyllt ska göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs och vad det är för varor eller tjänster som tillhandahålls. Även försäljningar som är begränsade till viss säsong eller som sker med långa mellanrum kan vara fortlöpande. Försäljning av skog på en skogsfastighet är exempel på en verksamhet som kan uppfylla kravet på fortlöpande även om det går lång tid mellan försäljningarna. En sådan försäljningsfrekvens kan anses som normal för den typen av verksamhet.

Om en tillgång uteslutande är ägnad åt att användas ekonomiskt är detta i allmänhet tillräckligt för att visa att ägaren använder tillgången för att fortlöpande vinna intäkter. Om en tillgång däremot kan användas både för ekonomiska och privata ändamål måste en bedömning göras utifrån samtliga omständigheter som rör användandet.

En person som säljer, hyr ut eller på annat sätt använder sina privata tillgångar, t.ex. en båt, bil eller häst, är normalt inte en beskattningsbar person. För att det ska vara fråga om att fortlöpande sälja varor eller tjänster i en ekonomisk verksamhet förutsätter det att personen vidtar aktiva åtgärder för att få intäkter av tillgången på ett sätt som skiljer sig från hur en privatperson agerar. Verksamheten ska bedrivas på ett sätt som är jämförbart med en motsvarande ekonomisk verksamhet som vanligtvis bedrivs på ett affärsmässigt sätt. Exempelvis vid uthyrning av en sådan tillgång kan det krävas en hög grad av kontinuitet och frekvens för att denna uthyrning ska anses vara bedriven på ett sätt som är jämförbart med en uthyrningsverksamhet som bedrivs affärsmässigt.

Vad som bedöms vara en normal försäljningsfrekvens i en ekonomisk verksamhet beror på vad det är för varor eller tjänster som säljs. En verksamhet som består i att sälja varor eller tjänster fortlöpande mot ersättning kännetecknas av att det finns en strävan efter att intäkterna från försäljningarna ska täcka kostnaderna i verksamheten. Möjliga intäkter i förhållande till verksamhetens kostnader är därför normalt av avgörande betydelse. Det innebär att om priset på de varor eller tjänster som ska säljas är lågt krävs normalt en högre försäljningsfrekvens än för försäljning av varor eller tjänster som sker till ett högt pris. En bedömning av om en verksamhet som gränsar till det privata är en ekonomisk verksamhet ska göras utifrån samtliga objektiva omständigheter i det enskilda fallet. Skatteverket anser därför att även priset för de varor eller tjänster som är till försäljning i förhållande till den frekvens med vilken det är möjligt att genomföra försäljningarna har betydelse vid bedömningen av att det finns en avsikt att fortlöpande ha sådana försäljningar.

Det räcker att den som ska bedriva verksamheten har en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster, d.v.s. det finns inget krav på att försäljningar faktiskt kommer till stånd. Förutsättningarna för att vara en ekonomisk verksamhet kan därför vara uppfyllda när en verksamhet är i ett uppbyggnadsskede och det ännu inte har skett någon försäljning. Det gäller även om verksamheten avslutas utan att någon försäljning har skett.

Det kan finnas förklarliga skäl till att försäljningen i en verksamhet inte kommer igång eller avviker från den frekvens som det var planerat. Det kan t.ex. bero på att det visar sig att det inte är möjligt att sälja varorna eller tjänsterna på marknaden på grund av konkurrensen från andra företag som säljer samma sorts varor eller tjänster. Det finns även vissa verksamheter som kan ha ett uppbyggnadsskede på flera år då det inte förekommer några försäljningar. Det kan exempelvis vara en verksamhet som kräver att en anläggning färdigställs innan varor eller tjänster kan säljas.

Försäljning av varor och tjänster förutsätter att det finns ett direkt samband mellan den vara eller tjänst som tillhandahålls och ersättningen för denna. Ett direkt samband finns t.ex. när ett sponsorbidrag lämnas till en idrottsutövare som ersättning för att idrottsutövaren gör reklam för sponsorn och bidraget motsvaras av värdet på reklamtjänsten. Däremot om sponsorbidraget uppenbart överstiger värdet på reklamtjänsten saknas ett direkt samband. I mervärdesskattehänseende är sponsorbidraget i sådant fall en gåva till idrottsutövaren och inte ersättning för ett tillhandahållande.

Det förhållandet att en person fortlöpande säljer varor eller tjänster och därmed bedriver en ekonomisk verksamhet behöver inte innebära att den personen även uppfyller näringskriterierna i 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. På motsvarande sätt behöver det inte innebära att en person som uppfyller näringskriterierna enligt IL även uppfyller förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person enligt ML.

4.2 Vad visar att någon är en beskattningsbar person?

Egenskapen av beskattningsbar person måste kunna visas. I vissa fall kan det vara helt klarlagt att förutsättningarna är uppfyllda för att en person ska anses som en beskattningsbar person. Det gäller t.ex. när det är fråga om en pågående affärsverksamhet. Om det däremot är fråga om en nystartad verksamhet där det inte förekommit några försäljningar eller där det endast förekommit enstaka försäljningar kan det vara svårare att avgöra om förutsättningarna är uppfyllda. Det gäller framför allt när det är fråga om en verksamhet som gränsar till privat verksamhet.

4.2.1 Vad som ska visas och av vem ska det visas?

Det som ska bevisas är att det är sannolikt att förutsättningarna för att anses vara en beskattningsbar person är uppfyllda, d.v.s. att verksamheten bedrivs

• självständigt
• med avsikt att
  • fortlöpande
  • sälja varor eller tjänster.

Det är som huvudregel den som vill bli betraktad som en beskattningsbar person som ska kunna visa att det är sannolikt att förutsättningarna är uppfyllda och som därmed har bevisbördan. Det kan förekomma att det i stället är Skatteverket som anser att en person är en beskattningsbar person och vill registrera personen för mervärdesskatt, trots att personen själv inte anser sig vara en beskattningsbar person. I sådant fall är det på motsvarande sätt Skatteverket som har bevisbördan för att visa att det är sannolikt att förutsättningarna är uppfyllda. Detta ställningstagande behandlar dock bevisning med utgångspunkt från att en person vill bli betraktad som en beskattningsbar person.

4.2.2 Vad kan användas som bevisning och hur mycket måste visas?

Förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person ska kunna visas med objektiva omständigheter. Objektiva omständigheter är något vars existens går att konstatera, t.ex. inköp av inventarier, ingångna försäljningsavtal, lokalinnehav m.m. Förekomsten av en objektiv omständighet kan i sin tur behöva visas. Inköp av en tillgång är en objektiv omständighet som kan behöva visas med faktura eller avtal. På samma sätt kan förekomsten av lämpliga affärslokaler visas genom t.ex. hyresavtal, ritningar och fysisk eller digital visning av lokalerna.

Bevisningen ska göra det sannolikt att förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person är uppfyllda, d.v.s. det finns inget krav på att det ska vara helt klarlagt att förutsättningarna är uppfyllda. För verksamheter som gränsar till det privata kan dock bevisvärdet på de objektiva omständigheterna vara svagare än för motsvarande objektiva omständigheter när det gäller verksamheter som inte gränsar till det privata. Det innebär att för verksamheter som gränsar till det privata kan det behövas ytterligare objektiva omständigheter för att bevisningen ska nå upp till nivån sannolikt.

Bedömningen av om bevisningen når upp till nivån sannolikt måste alltid göras i det enskilda fallet och utifrån samtliga objektiva omständigheter som kommit fram i ärendet. Även eventuell motbevisning som Skatteverket har tagit fram har betydelse. Antalet omständigheter som kommer fram i ett ärende kan vara mycket stort, liksom kombinationer av olika omständigheter. Det innebär att vid en värdering av bevisning i det enskilda fallet kan till synes likartade situationer bedömas olika.

4.2.3 Exempel på objektiva omständigheter och bevisvärde

Bevisvärde

Objektiva omständigheter kan ha olika bevisvärde. Inom svensk rättstillämpning talar man om starkt och svagt bevisvärde. I vissa fall kan det räcka med en enda objektiv omständighet för att göra sannolikt att det är fråga om en beskattningsbar person medan det i andra fall kan behövas betydligt fler omständigheter. En bedömning av vilket bevisvärde en objektiv omständighet har måste göras i det enskilda ärendet.

Nedan följer exempel på objektiva omständigheter som kan förekomma vid bedömning av om en person uppfyller förutsättningarna för att vara en beskattningsbar person. De objektiva omständigheterna har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

Självständigt

En person som har ingått ett anställningsavtal med en arbetsgivare anses inte bedriva en verksamhet självständigt. När en person har ingått ett uppdragsavtal med en uppdragsgivare måste en bedömning av om verksamheten bedrivs självständigt göras i varje enskilt fall och utifrån samtliga objektiva omständigheter. Vid en sådan bedömning ska bland annat beaktas om personen agerar i eget namn, för egen räkning och på eget ansvar samt om personen tar någon ekonomisk risk

Ekonomisk verksamhet

Ekonomisk verksamhet innebär att det ska finnas en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster. För verksamheter som gränsar till det privata kan en jämförelse göras med en motsvarande ekonomisk verksamhet som bedrivs på ett affärsmässigt sätt. Skatteverket anser att följande objektiva omständigheter har betydelse vid bedömningen av om det är fråga om ekonomisk verksamhet.

• Inköp av tillgångar: Inköp av tillgångar som typiskt sett är avsedda att användas ekonomiskt är i de flesta fall tillräckligt för att göra sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet, t.ex. inköp av en större anläggningsmaskin såsom hjullastare, grävmaskin eller liknande. Det innebär inte att inköp av tillgångar som även kan användas privat saknar bevisvärde. För sådana tillgångar kan det t.ex. ha betydelse vilket antal som köps in eller hur väl lämpad tillgången är för den verksamhet som ska bedrivas. När det är fråga om inköp av tillgångar som typiskt sett är av privat karaktär måste det i normalfallet finnas fler objektiva omständigheter än inköpet för att göra sannolikt att det finns en avsikt att bedriva en ekonomisk verksamhet. Exempel på tillgångar som kan användas för både ekonomiska och privata ändamål är datorer, kameror, hästar, bilar och båtar.
• Avtal om försäljning av varor eller tjänster: Ett skriftligt avtal som innebär kontinuerlig försäljning av varor eller tjänster under en längre tid har ett starkt bevisvärde och innebär i de flesta fall att det är sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Avtal om enstaka försäljningar har inte lika starkt bevisvärde utan det kan behövas ytterligare objektiva omständigheter för att visa att det är en ekonomisk verksamhet. Bedömningen måste även göras utifrån vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs. Bevisvärdet av avtal kan variera. Bevisvärdet av ett avtal som ingåtts med en oberoende köpare är vanligtvis starkare än avtal som har ingåtts med en köpare som är närstående eller på annat sätt i intressegemenskap med säljaren. På samma sätt har ett detaljerat avtal högre bevisvärde än ett avtal som är allmänt hållet. Även muntliga avtal har ett bevisvärde men det kan vara svårt att visa att ett muntligt avtal existerar och vad avtalet innebär.
• Avtal om franchising: Ett franchiseavtal är vanligtvis tillräckligt för att visa att franchisetagaren bedriver en ekonomisk verksamhet.
• Lokal (ägd eller hyrd): Det förhållandet att det finns tillgång till en lokal som är lämplig för verksamheten har betydelse för bedömningen. Om den som ska bedriva verksamheten äger eller hyr en fastighet eller lokal som är särskilt anpassad för verksamheten har det ett högre bevisvärde jämfört med om verksamheten bedrivs i den privata bostaden. Behovet av en särskilt inrättad lokal måste dock bedömas utifrån vilken verksamhet som bedrivs.
• Anställda: Att det finns anställda kan ha betydelse vid bedömningen av om det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det kan dock förekomma anställda även i en privat verksamhet, t.ex. för att ta hand om privat egendom. Bevisvärdet är högre om den anställde är en utomstående person än om det är någon som är närstående.
• Marknadsföring (annons, webbplats eller på annat sätt visa upp företaget): En aktiv marknadsföring i form av annonsering, deltagande med egen monter vid mässor eller liknande visar att en person aktivt försöker värva kunder. På vilket sätt marknadsföring sker och när det sker kan variera mellan olika branscher. Avsaknad av marknadsföring kan t.ex. vara normalt i en nystartad verksamhet där försäljning beräknas komma igång först längre fram. Bevisvärdet av marknadsföring som sker via en digital plattform, som t.ex. en marknadsplats på webben eller via en egen webbplats, är beroende av hur den är utformad. Exempelvis kan en webbplats där det går att beställa eller göra bokningar ha ett högt bevisvärde jämfört med en webbplats där det endast finns kort information om företaget samt kontaktuppgifter. Det har även betydelse hur väl anpassad webbplatsen är för att nå ut med marknadsföring, t.ex. hur lätt eller svårt det är att hitta sidan med hjälp av sökmotorer på Internet och om det finns länkar till webbplatsen från andra webbplatser. Även aktuellt antal besökare på webbplatsen kan ha betydelse.
• Försäkring och finansiering: Om den som bedriver verksamheten har tecknat de försäkringar som behövs för att driva sin verksamhet är det en omständighet som kan tyda på att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Motsvarande gäller om verksamheten finansieras med företagslån.
• Ekonomiskt beroende (fritids- deltids- eller heltidssyssla): Det får anses normalt att finansiera en nystartad verksamhet genom annat arbete. Det förhållandet att en verksamhet bedrivs som fritidssyssla talar vanligtvis varken för eller emot att verksamheten är en ekonomisk verksamhet. Det förhållandet att verksamheten bedrivs så gott som på heltid är däremot en objektiv omständighet som talar för att det är fråga om en ekonomisk verksamhet.
• Affärsplan: Det förhållandet att det finns en affärsplan är en objektiv omständighet som kan ha ett visst bevisvärde om affärsplanen är genomarbetad och detaljerad. En affärsplan som innehåller en realistisk budget som visar hur och när verksamheten kan gå med vinst eller ge kostnadstäckning kan tyda på att det finns en avsikt att varaktigt bedriva verksamheten vilket gör det möjligt att fortlöpande sälja varor eller tjänster. När det är fråga om verksamheter som gränsar till privat verksamhet har affärsplanen ett mycket lågt bevisvärde. Tillsammans med ytterligare objektiva omständigheter kan dock affärsplanen utgöra ett bevisfaktum som vid en sammantagen bedömning av omständigheterna gör det sannolikt att det finns en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster.
• Intäkter: Det är endast intäkter från försäljning av varor eller tjänster som ska beaktas vid bedömningen av om det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Andra intäkter ska inte vägas in i bedömningen. Det vill säga intäkter som inte är ersättningar för tillhandahållande av varor eller tjänster som t.ex. gåvor och prispengar. Har det redan förekommit försäljningar i verksamheten så är det en objektiv omständighet som kan tyda på att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det är dock inget krav att det redan i ett uppstartsskede finns intäkter från försäljningar i verksamheten för att det ska vara fråga om en ekonomisk verksamhet. Det behöver inte heller betyda att det är fråga om en ekonomisk verksamhet bara för att det förekommer intäkter eftersom intäkter även kan uppkomma som ett led i en privatpersons privata användning och förvaltning av sin egendom.
• Resultat (vinst eller förlust)/kostnadstäckning: Det är avsikten att fortlöpande sälja varor eller tjänster som avgör om en verksamhet är en ekonomisk verksamhet. Det finns inget krav på att verksamheten faktiskt ska resultera i en vinst eller ens ge kostnadstäckning. Förekommer det fortlöpande försäljningar i verksamheten så saknar det betydelse att verksamheten går med förlust. Det är ändå fråga om en ekonomisk verksamhet. På motsvarande sätt saknar det betydelse att en verksamhet går med vinst om det inte förekommer fortlöpande försäljningar i verksamheten. Dock kan vinst eller kostnadstäckning ha betydelse om det i verksamheten endast förekommer enstaka försäljningar eller försäljningar i en begränsad omfattning. Vinst eller kostnadstäckning är omständigheter bland andra omständigheter som kan tyda på att försäljningarna i verksamheten är normala för den typ av verksamhet som bedrivs och att kravet på att det ska finnas en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster därmed är uppfyllt. Om försäljningarna endast förekommit i en begränsad omfattning, upphört utan förklarliga orsaker eller betydligt avviker från vad som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs kan det förhållandet att verksamheten under en längre tid gått med förlust vara en omständighet, bland andra omständigheter, som tyder på att det saknas en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster.
• Utbildning och/eller tidigare erfarenhet från branschen: Lämplig utbildning för att bedriva den aktuella verksamheten och/eller erfarenhet från branschen är objektiva omständigheter som kan påverka bedömningen av om det är fråga om ekonomisk verksamhet. Vilken typ av utbildning det är frågan om och nivån på utbildningen kan ha betydelse. En utbildning avsedd för blivande yrkesfotografer talar t.ex. i högre grad för att en person har en avsikt att bedriva ekonomisk verksamhet som fotograf än enstaka fotokurser riktade till en bredare allmänhet.
• Tillstånd: I vissa fall behövs tillstånd för att bedriva en verksamhet. Exempel är tillstånd enligt 6 kap. 4 § djurskyddslagen (2018:1192) att bedriva verksamhet med hästar eller sällskapsdjur, tillstånd enligt lag (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse och tillstånd enligt taxitrafiklagen (2012:211). Innehav av tillstånd är en objektiv omständighet som kan tyda på att det finns en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster. På samma sätt kan avsaknad av tillstånd tyda på att en sådan avsikt saknas. Innehav av tillstånd har dock ingen avgörande betydelse vid bedömning av om den som ska bedriva verksamheten är en beskattningsbar person. En verksamhet kan vara en ekonomisk verksamhet även om det saknas tillstånd. Innehav av ett tillstånd för att bedriva viss verksamhet har dock ett visst bevisvärde men det är inte tillräckligt för att göra sannolikt att det finns en avsikt att fortlöpande sälja varor eller tjänster utan det behövs ytterligare objektiva omständigheter.

Förutom de objektiva omständigheter som framgår ovan kan det finnas objektiva omständigheter som är specifika för viss verksamhet.

4.3 Särskilt om verksamheter med tävling inom idrott

Det förekommer tävlingar inom idrott där idrottsutövaren kan få prispengar. Prispengar i samband med idrottstävlingar som villkoras av en viss idrottsprestation och som är underkastade viss slumpmässighet är inte ersättningar för utförda tjänster. Att en idrottsutövare får prispengar för att ha placerat sig i tävlingen ska därför inte vägas in i bedömningen av om verksamheten är en ekonomisk verksamhet. Det innebär att en idrottsutövare som tränar och tävlar och endast får eventuella prispengar inte är en beskattningsbar person.

Det förekommer också att idrottsutövare får ersättning för att tillhandahålla olika tjänster med anknytning till sitt tävlande. Det kan t.ex. vara ersättningar av följande slag.

• Ersättning för att utföra en reklamtjänst (sponsoravtal).
• Ersättning som arrangören betalar för att idrottsutövaren ska delta i tävlingen, så kallad startpeng (appearance money).
• Bonus och tävlingsbidrag för tjänster som en idrottsutövare utför till sin klubb.

Endast det förhållandet att idrottsutövaren får viss ersättning för att utföra sådana tjänster behöver inte innebära att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det måste finnas ett syfte att fortlöpande sälja tjänsterna mot ersättning. För att det ska finnas ett syfte att fortlöpande vinna intäkter ska idrottsutövaren vidta aktiva åtgärder för att kontinuerligt sälja tjänster.

Vid bedömningen av idrottsutövarens möjligheter att fortlöpande sälja reklamtjänster och få betalt för att delta i tävlingar har det normalt betydelse på vilken nivå idrottsutövaren tävlar. Den som tävlar på elitnivå kan ha större möjlighet att fortlöpande kunna ha sådana försäljningar än den som tävlar på en lägre nivå. Denna möjlighet kan dock variera mellan olika idrottsgrenar. Vissa idrotter är mer publika än andra och idrottsutövare som tävlar på elitnivå i mer publika idrotter kan därför ha större möjlighet att fortlöpande sälja reklamtjänster.

Exempel på objektiva omständigheter som har betydelse för bedömningen av om en idrottsutövares verksamhet är en ekonomisk verksamhet framgår ovan i avsnitt 4.2.3. Nedan redogörs särskilt för de omständigheter som har betydelse vid bedömningen av de ersättningar som en idrottsutövare kan få genom sitt tävlande.

4.3.1 Ersättning för reklamtjänster (sponsoravtal)

För att ett sponsoravtal ska ha betydelse för bedömningen av om idrottsutövaren bedriver ekonomisk verksamhet ska sponsorbidraget vara en ersättning för tjänster som idrottsutövaren tillhandahåller sponsorn. Det innebär att det ska finnas ett direkt samband mellan sponsorbidraget och reklamtjänsten. Ett tecken på att ett sådant direkt samband saknas är om reklamvärdet av den tjänst som idrottsutövaren tillhandahåller är obefintligt eller mycket lågt i förhållande till bidraget från sponsorn. Vid bedömningen av om det finns ett direkt samband mellan reklamtjänsten och sponsorbidraget kan det även ha betydelse om sponsorn är oberoende i förhållande till idrottsutövaren eller om det är någon med intressegemenskap med denne, t.ex. någon närstående eller en arbetsgivare. Bevisvärdet av ett sponsoravtal kan variera. Ett avtal som sträcker sig över flera år och som innebär att idrottsutövaren fortlöpande ska utföra reklamtjänster har ett högt bevisvärde jämfört med ett avtal som avser tjänster vid ett enstaka tillfälle, t.ex. för viss tävling. För enstaka eller kortare avtal har det även betydelse vid bedömningen hur många sådana sponsoravtal som idrottsutövaren har ingått, ersättningsnivån enligt avtalen samt hur aktiv idrottsutövaren är att hitta ytterligare sponsorer.

4.3.2 Startpeng (appearance money)

Tävlingsarrangörer kan betala ut startpeng för att en idrottsutövare ska delta i tävlingen och därmed höja tävlingens status. En idrottsutövare som får betalt för att ställa upp i tävlingar har sålt en tjänst. Det ska vid bedömningen vägas in om idrottsutövaren har förutsättningar för att fortlöpande ha sådana försäljningar eller om förutsättningarna talar för att sådana försäljningar endast kan ske vid enstaka tillfällen eller under en begränsad tid. Vid bedömningen av att det är fråga om en verksamhet som är jämförlig med en motsvarande ekonomisk verksamhet kan omständigheter såsom vilken efterfrågan det finns från tävlingsarrangörer och ersättningsnivån för tjänsterna ha betydelse. Om idrottsutövaren utöver att sälja tjänster genom att ställa upp i tävlingar har andra försäljningar som ingår i en ekonomisk verksamhet får en helhetsbedömning göras om även deltagandet i tävlingarna på något sätt har samband med den bedrivna ekonomiska verksamheten.

4.3.3 Bonus och tävlingsbidrag

En idrottsutövare kan få bonus och tävlingsbidrag från sin idrottsklubb. Först måste bedömas om dessa betalningar är ersättningar för att idrottsutövaren utför tjänster till sin idrottsklubb. Därefter måste en bedömning göras av om idrottsutövaren är självständig gentemot sin idrottsklubb eller om ersättningarna lämnas inom ramen för ett anställningsförhållande. Det är endast om kravet på självständighet är uppfyllt som ersättningarna mot utförandet av tjänster kan vägas in i bedömningen av om det är fråga om en beskattningsbar person som bedriver en ekonomisk verksamhet.

4.4. Särskilt om verksamheter med tävlingar inom trav- och galopp

Även inom trav och galoppsport förekommer det prispengar. Prispengar i samband med trav- eller galopptävlingar är inte ersättningar för utförda tjänster. Att en hästägare får prispengar för att hästen har placerat sig i en tävling ska därför inte vägas in i bedömningen av om verksamheten är en ekonomisk verksamhet.

Verksamhet med tävlingar inom trav och galoppsport kan kombineras med andra verksamheter som har samband med tävlandet t.ex. uppfödning eller försäljning av hästar eller så kan verksamheten enbart bestå i att ställa upp i tävlingar. Vid bedömningen av om tävlandet ingår i en ekonomisk verksamhet är det enligt Skatteverkets bedömning avgörande om tävlandet har samband med ekonomisk verksamhet eller inte.

4.4.1 Verksamhet med tävlingar inom trav- och galopp som har samband med ekonomisk verksamhet

Det är vanligt att en verksamhet med tävling inom trav och galoppsport kombineras med andra verksamheter som har samband med tävlandet. Finns det verksamhet som kan ha samband med tävlandet ska en samlad bedömning göras av omständigheterna för att avgöra om det är fråga om en ekonomisk verksamhet där tävlandet ingår som en del.

Det kan t.ex. vara en verksamhet med uppfödning eller försäljning av hästar där tävlandet med hästar är ett sätt att marknadsföra och öka värdet på hästarna som är till försäljning. Ett annat exempel är en verksamhet där man utför reklamtjänster med anknytning till tävlandet på liknande sätt som för andra idrottsutövare (se ovan avsnitt 4.3.1).

Om tävlandet saknar samband med den ekonomiska verksamheten ska verksamheten med tävling bedömas för sig.

4.4.2 Verksamhet med tävlingar inom trav- och galopp som inte har samband med ekonomisk verksamhet

Inom trav- och galoppsporten finns det i Sverige en fast ersättning till ett mindre värde, en s.k. startpeng, som betalas ut till samtliga hästägare som låter sin häst ställa upp i en tävling. Denna startpeng är en ersättning för en tjänst till tävlingsarrangören, d.v.s. en omsättning.

Eftersom en häst är en tillgång som kan användas både för ekonomiska och privata ändamål måste en bedömning göras utifrån samtliga omständigheter som rör användandet. En sådan bedömning innefattar bland annat omständigheter såsom intäkternas belopp och försäljningsfrekvens.

Om en hästägares verksamhet endast består i att ställa upp i tävlingar mot en sådan startpeng anser Skatteverket att det inte är fråga om en ekonomisk verksamhet. Det gäller alltså verksamheter där det inte finns några andra försäljningar som på något sätt har samband med tävlandet. Denna bedömning görs utifrån följande omständigheter.

• Avtal om startpeng ingås för varje tävlingstillfälle. Det är således inte fråga om avtal för tjänster som löper kontinuerligt tills vidare eller under längre tid.
• En häst kan endast delta i ett begränsat antal tävlingar per år.
• Ersättningsnivån är låg.
• Hästägaren har ingen möjlighet att påverka ersättningsnivån.

För att det ska vara fråga om fortlöpande försäljningar ska tjänsterna säljas kontinuerligt och med viss frekvens. En hästägare kan endast delta med en häst i ett begränsat antal tävlingar per år med hänsyn till hästens hälsa. En hästägare kan därför endast få ett begränsat antal försäljningar per år. En hästägare kan vidare endast ingå avtal om att hästen ska delta för varje enskilt tävlingstillfälle. Det finns således ingen möjlighet att ingå avtal om kontinuerliga försäljningar. Detta gäller oavsett hästens kapacitet och träningsförutsättningar samt kuskens eller jockeyns kompetens. Vidare tillkommer att ersättningen för dessa försäljningar är låg och hästägaren saknar möjlighet att påverka försäljningspriset.

Ovan nämnda omständigheter talar för att en hästägare vars enda verksamhet består i att tävla med sin häst avsevärt skiljer sig från hur andra ekonomiska verksamheter med låg ersättning bedrivs. När ekonomisk verksamhet bedrivs och varje transaktion har låg ersättningsnivå är det normalt att kostnaderna för verksamheten också är låga samt att det finns en strävan och möjlighet att uppnå en hög försäljningsfrekvens. För en hästägare som endast tävlar med sin häst mot en startpeng saknas dessa kännetecken.

Då det endast är möjligt att ha ett begränsat antal försäljningar per år, att avtal endast kan tecknas för varje försäljningstillfälle, att ersättningsnivån är låg och att hästägaren inte kan påverka den anser Skatteverket att försäljningarna i sig inte är tillräckliga för att det ska vara fråga om ekonomisk verksamhet. En verksamhet som bedrivs på detta sätt avviker inte nämnvärt från en privat användning av en tillgång. En sådan verksamhet kan inte anses ha transaktioner som är fortlöpande och frekventa på ett sätt som normalt karaktäriserar en ekonomisk verksamhet med försäljningar till lågt pris. Dessa begränsningar innebär att det inte är en ekonomisk verksamhet.

4.5 Särskilt om uppfödning av hästar

Försäljning av avkomma från en häst som används privat för t.ex. egen träning och tävling är som regel ingen ekonomisk verksamhet utan får anses ingå i ägarens privata användning av sin egendom. Det är endast när det finns en avsikt att föda upp och sälja hästar med sådan kontinuitet och frekvens som är jämförbar med en motsvarande ekonomisk verksamhet som det är fråga om fortlöpande tillhandahållanden mot ersättning. Enligt Skatteverket kännetecknas detta av att det i verksamheten förekommer aktiva och systematiska åtgärder för att få fram föl för fortlöpande försäljning. Det inbegriper bland annat avel som är planerad befruktning av hästar för att få föl med önskade egenskaper (avelsmål). Det är dessa förutsättningar som ska visas med objektiva omständigheter.

Den tid det tar att föda upp hästar till försäljning kan variera beroende på vilken hästras eller typ av häst det är och vilken användning hästarna avlas för. Vidare kan det i vissa fall ha betydelse om försäljningen riktar sig till en målgrupp som vill utbilda hästarna på egen hand eller en målgrupp som vill ha utbildade hästar. Ett exempel är uppfödning av travhästar där uppfödningstiden varierar beroende på om fölen säljs som unghästar eller som inkörda travhästar. Hur lång tid det tar att utbilda en häst kan också variera mellan olika hästraser och för vad hästen ska utbildas till och vilken utbildningsnivå som eftersträvas. T.ex. om inriktningen är att utbilda en häst till ridhäst är utbildningstiden kortare om hästen ska vara inriden och bara kunna de olika gångarterna jämfört med en ridhäst som ska vara inriden och skolad inom dressyr. En jämförelse ska därför göras med hur en motsvarande ekonomisk verksamhet bedrivs som har uppfödning av samma typ av hästar med samma användningsområde och målgrupp.

Vid bedömningen ska hänsyn också tas till att det kan finnas förklarliga skäl till att försäljningen i en uppfödningsverksamhet inte kommer igång eller avviker från den frekvens som det var planerat för. Så kan vara fallet när det t.ex. inte sker någon försäljning enligt planerna under ett år på grund av att något eller några ston inte blev dräktiga vid befruktningen eller förlorade sina foster.

Utöver de objektiva omständigheter som framgår ovan i avsnitt 4.2.3 kan följande omständigheter ha betydelse för bedömningen av om uppfödning av hästar är ekonomisk verksamhet. Exemplen på objektiva omständigheter har räknats upp utan hänsyn till vilket bevisvärde var och en av dem har.

• Lämpliga hästar används i aveln med hänsyn till den hästras eller typ av häst och det användningsområde för hästarna som verksamheten är inriktad på. Av betydelse kan t.ex. vara stonas och/eller hingstarnas härstamning, tidigare prestationer och om hästarna uppfyller de krav som rasens eller hästtypens avelsorganisation har. Vilka omständigheter som har betydelse kan variera beroende på verksamhetens inriktning.
• Stonas ålder (möjlighet att avla).
• Antal sålda avkommor.
• Tester och bedömningar av avelsston och avkommor.
• Uppfödarens utbildning och erfarenhet av avel.
• Hur hästarna förädlas och utbildas samt om avelsmålen och åtgärderna är relevanta för hur hästarna ska användas av de kunder som är målgrupp för försäljningen.
• Ersättningsnivån vid försäljning av den typen av hästar.

När en uppfödningsverksamhet bedrivs med ett fåtal hästar kan det vara en omständighet som medför att bevisvärdet blir svagare för de objektiva omständigheterna. Det kan krävas ytterligare objektiva omständigheter för att visa att det är sannolikt att det är fråga om en ekonomisk verksamhet. Sådan hästuppfödning kan visserligen uppfylla kravet på ekonomisk verksamhet men en verksamhet av så begränsad omfattning skiljer sig inte nämnvärt från en privatpersons agerande för att få avkomma av sitt djur som t.ex. ett sällskapsdjur eller en häst som används för det egna fritidsintresset. För att visa att det är fråga om en ekonomisk verksamhet måste det finnas objektiva omständigheter som visar att verksamheten är jämförbar med en motsvarande ekonomisk verksamhet som bedrivs med syfte att få fram avkommor för fortlöpande försäljning. Det ska finnas en strävan att på sikt få intäkter som överstiger eller i vart fall täcker kostnaderna. Det kan i vissa fall innebära att det är först när verksamheten varit igång under en tid som det finns tillräckligt med objektiva omständigheter för att göra det sannolikt att det är en ekonomisk verksamhet.

Detta ställningstagande ersätter ställningstagandet med samma namn daterat den 31 augusti 2015, dnr 131 378239-15/111. Ställningstagandet innehåller vissa förtydliganden som inte innebär någon ändring i sak. Det nya ställningstagandet innebär dock ändringar i bedömningen av när verksamheter med tävlingar inom trav- och galoppsport uppfyller kraven för att vara en ekonomisk verksamhet (avsnitt 4.4).