Slutprodukten vid kompostering enligt lagen (1999:673) om skatt på avfall

1 Sammanfattning

Skatteverket anser att en behandling inte kan uteslutas från att utgöra kompostering enligt 6 §2 a, lagen (1999:673) om skatt på avfall (LSA), bara av den anledningen att den resulterar i en slutprodukt som är så förorenad att anläggningen inte finner avsättning för den.

2 Bakgrund och frågeställning

Fråga har uppkommit om en avyttringsbar slutprodukt är en förutsättning för att avfall ska anses ha behandlats genom kompostering enligt 6 § första stycket 2 a LSA.Bakgrunden till frågan är att oljeförorenade massor komposteras på en avfallsanläggning. Eftersom slutprodukten är förorenad avyttras den inte efter avslutad behandling utan deponeras inom anläggningen eller förs till en anläggning för farligt avfall.

3 Gällande rätt m.m.

Enligt 6 § första stycket 2 a LSA ska avfallsskatt inte betalas för avfall som är avsett att inom anläggningen behandlas genom kompostering eller reaktorbaserad rötning.

Enligt 6 § tredje stycket LSA ska avfallsskatt dock betalas för rester som uppstår efter genomförd åtgärd enligt första stycket 2.

Enligt 8 § 3 LSA inträder skattskyldighet att betala avfallsskatt som avses i 6 § tredje stycket när åtgärden har avslutats.

I förarbetena till LSA (prop. 1998/99:84 s. 54) uttalas att det föreslagna nettodeponisystemet kan medföra vissa problem för den som bedriver deponering parallellt med andra behandlingsformer inom en och samma anläggning. I synnerhet gäller det behandlingsformer som medför stora viktförluster. Gemensamt för dessa behandlingsformer är att det sker en stor avgång av framförallt vatten men även andra ämnen som gör att avfallet efter behandling kan minska i vikt med upp till 50 procent. Eftersom den produkt som förs ut från anläggningen väger betydligt mindre än det avfall som förts in skulle skattefrihet i form av avdragsrätt innebära att behandlingsformerna trots allt belastades med avfallsskatt till viss del.

Vidare uttalas på s. 55 att ursprungsmaterialen vid kompostering kan vara desamma som vid rötning. Ursprungsmaterialet vid rötning uppges kunna vara gödsel, latrin, matrester, park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från industrier, slam från reningsverk, avfall från livsmedelsindustrin samt restaurang- eller slaktavfall.

I samma proposition uttalas på s. 56 följande. För att inte anläggningar som bedriver såväl deponering som annan behandling ska missgynnas, bör vissa behandlingsformer vara föremål för skattefrihet. De behandlingsformer som bör komma i fråga är enligt regeringens bedömning kompostering, reaktorbaserad rötning, förbränning och tillverkning av fast lagringsbart bränsle. Gemensamt för dessa behandlingsformer är att avfallet minskar väsentligt i vikt. Dessutom resulterar dessa behandlingar, förutom förbränning, regelmässigt i en produkt som anläggningarna finner avsättning för.

4 Skatteverkets bedömning

I förarbetena till LSA ges vissa exempel på ursprungsmaterial vid kompostering. Någon uttömmande uppräkning görs dock inte. Vidare räknas vissa faktorer som är kännetecknande för kompostering upp, nämligen att avfallet minskar väsentligt i vikt och att behandlingen regelmässigt resulterar i en produkt som anläggningen finner avsättning för.

De exempel på ursprungsmaterial och kännetecknande faktorer som räknas upp i förarbetena kan enligt Skatteverkets uppfattning inte anses utgöra krav som måste vara uppfyllda för att undantag enligt 6 § första stycket 2 a LSA ska föreligga.

Enligt Skatteverkets uppfattning följer inte heller av normalt språkbruk att en förutsättning för att en behandlingsform ska utgöra kompostering är att den resulterar i en avsättningsbar slutprodukt.

Skatteverket anser således att en behandling inte kan uteslutas från att utgöra kompostering enligt 6 §2 a LSA bara av den anledningen att den resulterar i en slutprodukt som är så förorenad att anläggningen inte finner avsättning för den.

Det spelar i detta sammanhang ingen roll om det redan när avfallet förs in till anläggningen är känt att slutprodukten efter avslutad behandling ska deponeras på anläggningen eller föras till en anläggning för farligt avfall.

Om avfall istället behandlas utanför avfallsanläggningen och därefter förs till anläggningen för att deponeras utgör, efter viktminskningen, bara en del av det ursprungliga avfallet underlag för beskattning. Det är alltså rimligt, och ligger i linje med lagstiftarens intentioner, att det bara är rester som uppstår efter behandling som ska utgöra underlag för beskattning, jfr. 6 § tredje stycket jämförd med 8 § 3 LSA.