Skattemässiga konsekvenser hos låntagaren när ett förbjudet lån som beskattats enligt 11 kap. 45 § eller 15 kap. 3 § IL skrivs av

1 Sammanfattning

När ett förbjudet lån som beskattats hos låntagaren enligt 11 kap. 45 § eller 15 kap. 3 § IL skrivs av bör någon ytterligare beskattning inte ske av låntagaren.

2 Bakgrund

I dåvarande aktiebolagslagen infördes 1973 särskilda regler om förbud för aktiebolag att lämna penninglån till aktieägare, styrelseledamot eller VD i bolaget eller bolag i samma koncern samt till vissa närstående personer över vars verksamhet någon som omfattas av låneförbudet har väsentligt inflytande. Reglerna överfördes i huvudsak oförändrade till den nya aktiebolagslagen.

Företagsskatteberedningen förslog i sitt delbetänkande (SOU 1975:54) Fåmansbolag s. 204 ff. att det skulle införas en bestämmelse om beskattning av förbjudna lån. Beredningen angav att lån till huvudaktieägare i fåmansbolag i regel inte är förenat med någon reell återbetalningsskyldighet utan att sådana lån närmast fick anses ha karaktär av lön eller utdelning. En bestämmelse om beskattning av förbjudna lån infördes.

Om ett lån från ett aktiebolag är förbjudet eller inte avgörs utifrån aktiebolagslagens bestämmelser.

Ett förbjudet lån är civilrättsligt giltigt (prop. 1975/76:79 s. 92). En annan sak är att det kan efterges eller falla bort på annan grund, t.ex. preklusion.

Om bolaget skriver av ett förbjudet lån torde det bolagsrättsligt kunna uppkomma frågor om avskrivningen måste inrymmas i utdelningsbara medel. Frågor kring detta behandlas inte närmare här, eftersom de väl endast torde aktualiseras vid konkurs eller möjligen genom klander av bolagsstämma.

3 Diskussion

Det finns ingen särskild skatterättslig reglering av vad som ska gälla i den situation frågan avser.

Det finns omständigheter som talar såväl för att ytterligare en beskattning av långivaren ska ske som för att så inte ska ske.

Det tyngst vägande skälet för en beskattning är att det civilrättsliga fordringsförhållandet mellan bolaget och låntagaren består fram till tidpunkten för avskrivning. Det finns vidare uttalanden i prop. 1999/2000:14 s. 81 och 85 av innebörd att ränteförmån ska tas upp av den som har ett förbjudet lån även om han beskattats för det.

Mot en beskattning talar att man vid införandet av reglerna om beskattning av förbjudna lån talade om att sådana lån närmast ansågs ha karaktären av lön eller utdelning.

Det torde till betydande del ha varit kontrolltekniska synpunkter som låg bakom skatteregeln (jfr prop. 1975/76:79 s. 92 och SkU1975/76:28 s. 43 där det framhålls att här aktuella lån närmast har karaktären av lön eller utdelning). I 1980 års företagsskattekommittés slutbetänkande Beskattning av fåmansföretag (SOU 1989:2) anges att innebörden av ett förbjudet lån i realiteten ofta är ett uttag för gott av substans i företaget (aa. s. 171). Samma synsätt redovisas i prop. 1989/90:110 s. 600.

I prop. 1999/2000:15 (om slopade stoppregler) anförs att en nedskrivning av sådana förbjudna lån inte ska medföra någon beskattning av låntagaren i fall då denne redan blivit beskattad för beloppet samt att det inte behövs någon bestämmelse om detta, då det följer redan av allmänna rättsprinciper att någon ytterligare beskattning inte ska ske i dessa fall (aa. s. 97), jfr även s. 94 aa. Även om vad som sagts talar om nedskrivning synes det ha relevans även vid en avskrivning.

4 Skatteverkets bedömning

En avskrivning av ett förbjudet lån som beskattats enligt 11 kap. 45 § IL eller 15 kap. 3 § IL ska inte föranleda någon ytterligare beskattning av låntagaren. Det samma bör gälla om det förbjudna lånet beskattats enligt tidigare bestämmelser med samma innebörd.