Gå till innehåll Gå till huvudmeny Gå till sidomeny
Rättslig vägledning

Nationella bestämmelser som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna. Detta kallas för EU-konform tolkning. En direktivregel kan ha s.k. direkt effekt.

Uppdaterat denna sida

Innehållsförteckning

EU-konform tolkning

Inom EU består lagstiftningen främst av ett antal direktiv. När ett land blir medlem i EU blir även direktiven bindande för medlemslandet. Det innebär dock inte att direktiven ska kunna tillämpas direkt i ett enskilt fall. Meningen är i stället att innehållet i direktiven ska inarbetas i den nationella lagstiftningen. Det är alltså själva målet och resultatet med direktiven som medlemslandet blir bundet av (jfr artikel 288 i FEUF, Fördraget om europeiska unionens funktionssätt).

Nytt: 2024-10-16

Sista meningen i stycket ovan har kompletterats med en hänvisning till artikel 228 i FEUF.

Som exempel kan nämnas att innehållet i mervärdesskatte­direktivet (RÅDETS DIREKTIV 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt) är inarbetat i bl.a. mervärdesskattelagen, ML. Bestämmelserna i mervärdesskatte­direktivet och i ML har inte alltid samma utformning. EU-domstolen har dock slagit fast att nationella regler som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna så långt det är möjligt med hänsyn till den nationella rättsordningen, s.k. EU-konform tolkning.

Syftet med en EU-konform tolkning är att de direktivregler som inarbetats i varje medlemslands nationella rättsordning ska tolkas på samma sätt i alla länder (14/83 von Colson, C-106/89 Marleasing och C-397/01 Pfeiffer).

Tolkning av nationella regler i ljuset av direktiv

Skyldigheten att tillämpa EU-konform tolkning innebär inte att en nationell regel ska tolkas i strid mot dess klara ordalydelse, utan endast en skyldighet att vid flera tänkbara tolkningsalternativ, så långt det är möjligt, tolka bestämmelser i nationell rätt i ljuset av direktivets ordalydelse med syfte att uppnå direktivets resultat.

När det gäller mervärdesskatt brukar detta uttryckas som att ML ska tolkas i ljuset av mervärdesskattedirektivet. När tolkningen av ML görs i ljuset av mervärdesskattedirektivet får EU-domstolens rättspraxis stor betydelse. EU-domstolen är den yttersta uttolkaren av EU-rätten och EU-domstolens domar har därför stor betydelse vid tolkningen av en direktivregel.

Nytt: 2024-10-16

EU-domstolen har dock slagit fast att principen om konform tolkning av nationell rätt har vissa begränsningar. Skyldigheten att beakta unionsrätten vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt är begränsad av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas mot lagen (C-243/23, Drebers, punkt 85).

Direkt effekt

Nytt: 2024-10-16

I artikel 4.3 i EUF (Fördraget om europeiska unionen) finns principen om lojalt samarbete. Denna princip innebär att unionen och medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter fullgörs. Denna princip innebär att medlemsstaterna är skyldiga att se till att otillåtna följdverkningar av en överträdelse av unionsrätten upphör.

Principen om unionsrättens företräde medför att om det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, är den nationella domstol skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt. Detta ska ske utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (C-741/22, Casino de Spa m.fl., punkterna 51-53).

Tidigare:

Avsikten med ett EU-direktiv är inte att direktivet som sådant ska tillämpas i ett enskilt fall, utan innehållet ska i stället inarbetas i den nationella lagstiftningen. En direktivregel kan dock ha en rättslig verkan direkt mellan medlemslandet och en enskild, trots att den riktar sig mot medlemslandet. Detta uttrycks som att vissa unionsrättsliga bestämmelser har direkt effekt.

För att en bestämmelse ska ha direkt effekt krävs att den är ovillkorlig, d.v.s. att den kan tillämpas utan att några kompletterande regler behöver utfärdas. En bestämmelse anses inte vara ovillkorlig om EU-regler ger medlemsstaterna handlingsfrihet att t.ex. inskränka en rättighet eller valfrihet när det gäller tillämpning av bestämmelsen. Vidare krävs att den aktuella regelns innebörd är klar och precis. Regelns tillämpning får alltså inte vara beroende av en lämplighetsbedömning (se t.ex. 8/81, Becker, C-10/92 Balocchi och C-62/93 BP Soupergaz).

Många bestämmelser i direktiven bör kunna tillämpas med direkt effekt, men inte alla. Frågan om en bestämmelse har direkt effekt eller inte måste alltid bedömas separat för varje enskild bestämmelse.

Vad innebär direkt effekt?

Nytt: 2024-10-16

Direkt effekt innebär att enskilda fysiska och juridiska personer kan åberopa unionsrättsliga bestämmelser inför nationella domstolar och andra myndigheter, under förutsättning att de är tillräckligt klara, precisa och ovillkorliga. Detta innebär att EU-rätten inte bara ger upphov till skyldigheter för medlemsstaterna utan även till rättigheter för enskilda personer. Sådan direkt effekt kallas vertikal direkt effekt.

Så kallad horisontell direkt effekt kan inte tillämpas med stöd av ett direktiv eftersom ett direktiv enligt unionsrätten inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild (C-316/22, Gabel Industria Tessile och Canavesi, punkterna 23-25).

Tidigare:

Direkt effekt innebär att en bestämmelse ger rättigheter och skyldigheter för enskilda fysiska och juridiska personer, som kan åberopas direkt inför nationella domstolar och andra myndigheter.

Fördragen ger rättigheter och skyldigheter

Att bestämmelser i fördragen kan ha direkt effekt fastslog EU-domstolen i mål 26/62, van Gend & Loos. Fördragsbestämmelser kan alltså, liksom innehållet i förordningar och beslut, ge enskilda personer både rättigheter och ålägga dem skyldigheter i förhållande till andra enskilda personer eller till det allmänna.

Direktiven ger bara rättigheter

Ett direktiv som mervärdesskattedirektivet kan däremot endast ge enskilda personer rättigheter gentemot det allmänna. Det beror på att ett direktiv, till skillnad mot ett fördrag, alltid är riktat till medlemsstaterna och ålägger dessa att på ett lämpligt sätt uppnå ett visst mål. Direkt effekt kan därför inte åberopas av en myndighet i skärpande syfte mot en enskild person (se t.ex. C-397/01, Pfeiffer). En unionsrättslig regel som har direkt effekt har företräde framför en nationell rättsregel. Detta innebär att den unionsrättsliga regeln ska tillämpas oavsett vad som anges i den nationella rättsordningen (6/64, Costa v. ENEL).

Tidigare:

Det finns dock inget i EU:s fördrag som direkt säger att EU-rätten ska gälla om den skiljer sig från nationella regler i ett medlemsland. EU-domstolen har dock utvecklat principen om unions­rättens företräde i flera domar. En av de viktigaste utgångspunkterna för domstolen har varit lojalitetsprincipen, som finns i artikel 4 i EU-fördraget. Principen innebär att medlemsländerna ska vidta alla åtgärder som krävs för att det som står i fördragen och beslutade EU-lagar ska kunna genomföras och avstå från sådant som kan förhindra detta.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom 14/83 [1]
  • EU-dom 26/62 [1]
  • EU-dom 6/64 [1]
  • EU-dom 8/81 [1]
  • EU-dom C-10/92 [1]
  • EU-dom C-106/89 [1]
  • EU-dom C-243/23 [1]
  • EU-dom C-316/22 [1]
  • EU-dom C-397/01 och C-403/01 [1] [2]
  • EU-dom C-62/93 [1]
  • EU-dom C-741/22 [1]

Referenser inom förvaltningsrätt & förfarande

Tillsammans gör vi samhället möjligt