HFD, mål nr 1913-18, Förutsättningar för eftertaxering med stöd av korrigeringsregeln

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 19 juni 2019, mål nr 1913-18

Sammanfattning

Skatteverket har inte kunnat visa, med det förhöjda beviskrav som gäller vid eftertaxering (numera efterbeskattning), att det klart framgick att de priser som avtalats mellan bolaget och dess amerikanska dotterbolag avvek från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende näringsidkare vid tillämpningen av korrigeringsregeln. Vad som krävs för att uppfylla det förhöjda beviskrav som gäller vid efterbeskattning beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Skatteverket anser att det är svårt att dra några generella slutsatser av domen och anser att den får ses som ett in casu-avgörande.

Referat

Skatteverket beslutade att genom eftertaxering och med stöd av korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § inkomstskattelagen höja ett svenskt bolags (bolaget) inkomst av näringsverksamhet taxeringsåret 2008 och påföra skattetillägg. Skatteverket motiverade sitt beslut med att prissättningen av transaktioner mellan bolaget och dess amerikanska dotterbolag, som sålde respektive distribuerade bolagets produkter i USA, varit felaktig och att bolagets redovisade resultat för beskattningsåret 2007 därmed hade blivit för lågt.

Skatteverket grundade sin bedömning på den internprissättningsdokumentation för år 2007 som upprättats av en revisionsbyrå för det amerikanska dotterbolagets räkning och som presenterats för de amerikanska myndigheterna. Av dokumentationen framgick att dotterbolaget valt den s.k. nettomarginalmetoden som metod för att utvärdera om prissättningen varit armlängdsmässig. Det framgick vidare att dotterbolagets vägda genomsnittliga nettomarginal för åren 2005–2007 låg över den övre kvartilen för jämförbara företag varför revisionsbyrån drog slutsatsen att dotterbolaget inte hade betalat högre priser till bolaget än vad som var förenligt med armlängdsprincipen. Skatteverket å sin sida drog av detta slutsatsen att dotterbolaget hade betalat lägre priser än vad som var förenligt med armlängdsprincipen. Skatteverket ansåg också att bolaget lämnat oriktig uppgift till ledning för beskattningen.

De frågor som var tvistiga mellan parterna i Högsta förvaltningsdomstolen var dels vilka beskattningsår som skulle beaktas vid prövningen av om bolagets prissättning var armlängdsmässig, dels vilket intervall av värden, hela eller bara det interkvartila spannet, som var relevant.

Högsta förvaltningsdomstolen anförde att det framgår av domen i det s.k. Shellmålet (RÅ 1991 ref. 107) att det kan finnas anledning att låta ett vidare tidsperspektiv än bara det aktuella beskattningsåret ligga till grund för bedömningen av vad som är ett armlängdsmässigt pris. Frågan när sådan kvittning bör tillåtas får bedömas från fall till fall med beaktande av bl.a. vilket samband som har kunnat påvisas mellan de åtgärder och effekter som är hänförliga till beskattningsåret och motsvarande förhållanden under tidigare eller senare år.

Högsta förvaltningsdomstolen gjorde följande överväganden.

Till stöd för sin uppfattning hade Skatteverket anfört att bedömningen från ett svenskt perspektiv av om bolagets prissättning varit felaktig måste baseras på samma finansiella data som legat till grund för hur prissättningen bedömts från ett amerikanskt perspektiv. Dotterbolaget hade lagt enbart resultaten för åren 2005–2007 och de värden som uppmätts inom det interkvartila spannet till grund för slutsatsen att dotterbolaget inte betalat för höga priser. En tillämpning av dessa data på bolagets prissättning gav enligt Skatteverket vid handen att dotterbolaget betalat för låga priser.

Bolaget hade under processen i förvaltningsrätten låtit en revisionsbyrå utvärdera bolagets prissättning från ett svenskt perspektiv. I utvärderingen framhöll revisionsbyrån att svenska statens beslut att sälja bolaget – vilket tillkännagavs i december 2006 och verkställdes 2008 – gjorde att resultaten för åren 2007 och 2008 var sammankopplade. Resultatökningen 2007 översteg genomsnittet inom branschen och tydde enligt revisionsbyrån på att dotterbolagets intjäningsförmåga det året påverkades av de unika förhållanden som rådde på grund av den förestående försäljningen. I utvärderingen angavs att bolaget justerade prissättningen för 2008 med hänsyn till det starka resultatet för 2007.

Av jämförbarhetsanalysen i dotterbolagets internprissättningsdokumentation framgick att totalt nio med dotterbolaget jämförbara företag hade identifierats. Av de nettomarginaler som uppmätts för dessa hade Skatteverket valt att bara beakta de som föll inom det interkvartila spannet och inte de som föll utanför. Skälet till denna insnävning var att dotterbolaget i förhållande till de amerikanska myndigheterna bara åberopat de värden som föll inom detta spann. Skatteverket hade alltså inte gjort gällande att de nettomarginaler som uppmätts hos jämförelseobjekten och som föll utanför spannet inte skulle ge en rättvisande bild av vad som utgjorde en armlängdsmässig prissättning eller att de av något annat skäl skulle lämpa sig mindre väl för en jämförelse med bolagets nettomarginal.

Mot bakgrund av vad som anförts ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att vad Skatteverket anfört inte gjorde att Skatteverket, med det förhöjda beviskrav som gäller vid efterbeskattning, visat att bolagets prissättning 2007 varit felaktig. Överklagandet skulle därför bifallas.

Skatteverkets kommentar

Det är Skatteverket som har bevisbördan för att det är frågan om en felprissättning och vid efterbeskattning gäller ett förhöjt beviskrav. Skatteverket skulle således visa att det klart framgick att de priser som avtalats mellan bolaget och dess amerikanska dotterbolag avvek från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende näringsidkare. Vad som krävs för att uppfylla det förhöjda beviskravet beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I det aktuella målet fanns det särskilda omständigheter att ta hänsyn till som påverkade vilka år som skulle beaktas i jämförelsen. De fulla spannen av nettomarginaler i de aktuella jämförelsestudierna var förhållandevis snäva och uppgick till mellan 6,5 och 7,2 procentenheter vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser om när det är möjligt att snäva in ett intervall till interkvartiler för att öka tillförlitligheten i analysen. Skatteverket ser domen som ett in casu-avgörande.