HFD 2019 ref. 16, Skälig ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning

HFD 2019 ref. 16 (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 8 maj 2019, mål nr 5868-17)

Sammanfattning

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande detaljerat förklarat hur det ska bestämmas vad som är skälig ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning.

Skälighetsbedömningen avser både hjälpbehovet i sig och kostnadernas storlek. Förutom skattefrågans svårighetsgrad så bör även omständigheter som utredningens omfattning och det omtvistade skattebeloppets storlek beaktas. Skälighetsbedömningen av kostnaden omfattar både antalet nedlagda timmar och på timkostnaden. Vid bedömningen av skälig tidsåtgång bedöms först om de åtgärder som har utförts har behövts för att ta till vara den enskildas rätt. Därefter bedöms om den tid som har lagts ned på respektive åtgärd framstår som rimlig.

Omfattningen och innehållet i parternas yttranden bör bl.a. beaktas vid bedömningen. Kostnader som är förknippade med att ombudet enbart upprepar argumentation som har förts fram tidigare bör normalt inte ersättas. Ersättningen bör också minskas om ombudet har belastat målet med argumentation och bevisning som inte kan anses ha drivit processen framåt. Det finns ingen strikt bundenhet till rättshjälps­taxan utan omständigheter såsom ärendets svårighetsgrad, ombudets skicklighet och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendet kräver bör beaktas vid skälighetsbedömningen av timkostnaden.

En kostnadsräkning ska vara så specificerad att det framgår vilka arbetsåtgärder som har utförts, vem som har utfört dem, hur lång tid varje åtgärd har tagit och vilken timkostnaden är. Om kostnadsräkningen inte är specificerad så måste en sammantagen skälighets­bedömning göras av hela det utförda arbetet. Om en kostnadsräkning är tillräckligt specificerad så måste Skatteverket och domstolarna lämna en utförlig beslutsmotivering om begärd ersättning inte medges.

Referat

En part i ett ärende eller mål kan ansöka om ersättning för kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt. Sökanden har, enligt 43 kap. 1 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244), rätt till ersättning i följande situationer:

• Den sökandes yrkanden i ärendet eller målet bifalls helt eller delvis.
• Ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen.
• Det finns synnerliga skäl för ersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett avgörande detaljerat förklarat hur det ska bestämmas vad som är skälig ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning enligt skatteförfarandelagen.

Skälighetsbedömningen omfattar både hjälpbehovet och kostnadernas storlek

För att den enskilda ska anses skäligen ha behövt ombud, biträde etc. för att ta till vara sin rätt krävs att det ska ha funnits ett verkligt behov av sakkunnig hjälp. Bedömningen av hjälpbehovet omfattar i första hand objektiva omständigheter, d.v.s. hur svår den skatte­rättsliga frågan är, men även subjektiva omständigheter som avser den enskildas förhållanden kan vägas in. Skälighetsbedömningen avser både hjälpbehovet i sig och kostnadernas storlek. För att avgöra om den yrkade ersättningen är skälig måste kostnaderna ställas i relation till det hjälpbehov som den enskilda har haft. Förutom skattefrågans svårighetsgrad så bör även omständigheter som utredningens omfattning och det omtvistade skattebeloppets storlek beaktas. Skälighetsbedömningen av kostnaden tar sikte på både antalet nedlagda timmar och på timkostnaden.

Skälig tidsåtgång

Vid bedömningen av vad som är en skälig tidsåtgång måste man först avgöra om de åtgärder som har vidtagits har behövts för att ta till vara den enskildas rätt. Det är den enskilda som har bevisbördan för att så är fallet. Därefter måste man bedöma om den tid som har lagts ned på respektive åtgärd framstår som rimlig.

Omfattningen och innehållet i parternas yttranden bör beaktas vid bedömningen. Tid för att renodla processmaterialet och koncentrera det till vad som är av betydelse kan leda till att yttrandenas omfång begränsas och sådant arbete bör vara fullt ersättningsgillt. Ersättningen bör däremot minskas om ombudet har belastat målet med argumentation och bevisning som inte kan anses ha drivit processen framåt. Detsamma gäller om arbetet har utförts av ett ombud som är oerfaret inom området och som därför har behövt mer tid för att ta fram ett i och för sig välmotiverat yttrande än vad som framstår som rimligt.

Det arbete som har lagts ned i underinstanserna ska beaktas vid bedömningen och upprepningar av tidigare argumentation bör normalt inte ersättas. Ersättning bör dock ges för arbete med omarbetning och bearbetning av processmaterialet som tillför målet något i varje beslutsinstans.

Tidsåtgången ska vara rimlig i förhållande till storleken på skattebeloppet. I mål som avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen kan det dock vara motiverat att lägga ned tid trots att skattebeloppet är litet.

Skälig timkostnad

Det finns ingen strikt bundenhet till rättshjälpstaxan utan omständigheter såsom ärendets svårighetsgrad, ombudets skicklighet och vad det normalt sett kostar att anlita ett sådant ombud som ärendets beskaffenhet kräver bör beaktas vid skälighetsbedömningen av den timkostnad som det yrkas ersättning för. En första fråga vid bedömningen av om timkostnaden är skälig måste vara om den är befogad med hänsyn till ombudets kvalifikationer och skicklighet. Hänsyn ska tas till både ombudets allmänna kvalifikationer och erfarenheter och den skicklighet och omsorg som uppdraget har utförts med.

Därefter bedöms om den enskildas hjälpbehov motiverar att ett ombud med dessa kvalifikationer har anlitats. Det är inte skäligt att ersättning beviljas för kostnader som överstiger marknadsmässigt pris för den hjälp som den enskilda faktiskt har behövt. Den som anlitar ett mer kvalificerat och kostsamt ombud än vad som krävs kan inte räkna med att få hela ombudskostnaden ersatt.

Om timkostnaden inte överstiger marknadspriset för den hjälp som den enskilda har behövt så saknas skäl att sätta ned den yrkade ersättningen med hänvisning till att timkostnaden överstiger rättshjälpstaxan.

Vad som är en marknadsmässig timkostnad avgörs med hänsyn till ärendets karaktär och svårighetsgrad. I enklare fall bör timkostnaden kunna överensstämma med, eller vara lägre än, rättshjälpstaxan medan den i mer komplicerade fall kan ligga betydligt över rättshjälps­taxan.

Det är den enskilda som har bevisbördan för att timkostnaden är skälig. Rättshjälpstaxan bör kunna ha betydelse på så sätt att kraven på den enskilda att motivera storleken på tim­kostnaden och visa att denna inte överstiger marknadspriset för den hjälp som har kvävts ökar ju mer timkostnaden avviker från rättshjälpstaxan.

Krav på kostnadsspecifikation

En kostnadsräkning ska vara så specificerad att det framgår vilka arbetsåtgärder som har utförts, vem som har utfört dem, hur lång tid varje åtgärd har tagit och vilken timkostnaden är. Om kostnadsräkningen inte är specificerad så måste en sammantagen skälighetsbedömning göras av hela det utförda arbetet. Detta kan medföra att ersättning inte beviljas för kostnader för åtgärder trots att dessa har varit skäligen påkallade.

Om det finns anledning att betvivla att den enskilda verkligen har haft kostnaderna bör det krävas att dessa styrks med t.ex. en faktura eller ett kvitto. Om den enskilda har fått eller kan komma att få ersättning för sina kostnader från annat håll ska upplysning lämnas om detta.

Krav på beslutsmotivering

Om en kostnadsräkning är tillräckligt specificerad så måste Skatteverket och domstolarna lämna en utförlig beslutsmotivering om den begärda ersättningen inte medges. Det ska då anges vilka åtgärder eller vilken tidsåtgång som inte har bedömts kunna ligga till grund för ersättning eller varför timkostnaden anses vara för hög. Om kostnadsräkningen däremot inte är specificerad så kan det inte ställas några högre krav på utförligheten i beslutsmotiveringen.

Bedömningen i det aktuella fallet

I ett omprövningsbeslut påförde Skatteverket bolaget arbetsgivaravgifter med drygt 5 miljoner kr för år 2008 och 2009. Bolaget överklagade till förvaltningsrätten och yrkade att beslutet skulle undanröjas. Genom ett obligatoriskt omprövningsbeslut biföll Skatteverket bolagets yrkande. Bolaget yrkade ersättning för kostnader i ärendet hos Skatteverket med totalt 443 140 kr. Skatteverket beviljade ersättning med vad som bedömdes vara skäligt: 20 000 kr. Bolaget överklagade ersättningsbeslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som ansåg att bolaget, med hänsyn till skattefrågornas komplicerade art och omfattningen av utredningen, skulle beviljas ersättning med ytterligare 30 000 kr. Kammarrätten i Stockholm fann att den beviljade ersättningen om 50 000 kr var skälig och avslog bolagets överklagande dit.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog överklagandet och framhöll bl.a. följande. Någon tidsåtgång för respektive åtgärd hade inte redovisats. Det framgick inte hur den genomsnittliga timkostnaden hade beräknats och om t.ex. andra än ombuden hade utfört några av åtgärderna. Med hänsyn till bristerna i underlaget fick i stället en sammantagen skälighetsbedömning göras. Den ersättning som hade beviljats av underinstanserna framstod då som skälig.

Eftersom målet avsåg en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen hade bolaget rätt till skälig ersättning för sina kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen. Även denna kostnadsspecifikation hade brister och tidsåtgången för de enskilda åtgärderna samt hur den genomsnittliga timkostnaden hade beräknats hade inte redovisats. Med hänsyn till detta och då bolaget till viss del hade upprepat vad som hade framhållits i underinstanserna, bestämdes skälig ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen till 100 000 kr.

Skatteverkets kommentar

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande är detaljerat, lättförståeligt och väl avvägt. Genom avgörandet ställs det krav på den enskilda att specificera kostnadsräkningen och förklara varför timkostnaden är skälig om den avviker mycket från rättshjälpstaxan. Om kostnads­räkningen är specificerad så måste Skatteverket och domstolarna motivera beslutet om den begärda ersättningen inte medges. Om kostnadsräkningen inte är specificerad så ska däremot en sammantagen skälighetsbedömning göras. I dessa fall kan det inte ställas några högre krav på utförligheten i beslutsmotiveringen. Högsta förvaltningsdomstolen lyfter bl.a. fram att kostnader som är förknippade med att ombudet eller biträdet enbart upprepar argumentation som har förts fram tidigare normalt inte bör ersättas. Ersättningen bör också minskas om ombudet har belastat målet med argumentation och bevisning som inte kan anses ha drivit processen framåt. Detsamma gäller om arbetet har utförts av ett ombud som är oerfaret inom området och som därför har behövt mer tid för att ta fram ett i och för sig välmotiverat yttrande än vad som framstår som rimligt.