Skatteverket får återkräva för mycket beviljad kompensation, om verket kan bevisa att kompensation har tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp.
Skatteverket prövar frågor om att återkräva kompensation (3 § kompensationslagen).
En mottagare av kompensation är återbetalningsskyldig om det kan konstateras att beslutad kompensation tillgodoräknats felaktigt eller med ett för högt belopp (9 § kompensationslagen). Även om mottagaren är återbetalningsskyldig behöver det inte innebära att Skatteverket återkräver någon kompensation. Skatteverket kan avstå från att återkräva kompensation (se nedan). Om Skatteverket fattar ett beslut om återkrav ska beslutet innehålla uppgifter vilket belopp som ska betalas tillbaka och när detta ska ske (10 § första stycket kompensationslagen).
Nytt: 2024-07-04
Rättelse av skrivfel: I andra meningen i stycket ovan saknades ett ”inte” som nu har lagts till.
Återbetalningsskyldighet kan bero på att förutsättningarna för kompensation inte alls varit uppfyllda eller att ett för högt belopp har beviljats, t.ex. att den fastställda förvärvsinkomsten har ändrats. Det krävs inget samband mellan kompensationsmottagarens agerande och den felaktiga kompensationen och det uppställs inget krav på att mottagaren har insett eller borde ha insett felaktigheten. Det krävs inte heller att ett felaktigt belopp betalats ut till kompensationsmottagaren från skattekontot, det räcker med att ett för högt belopp har tillgodoräknats på kontot (prop. 2023/24:91 s. 22 och s. 52).
Bestämmelsen om återkrav är fakultativ, d.v.s. Skatteverket får men måste inte besluta om återkrav. Verket kan t.ex. låta bli att återkräva om det handlar om ett mindre belopp som beviljats för mycket. Lagstiftaren framhåller att någon fast beloppsgräns för mindre belopp inte kan anges. Verket får i stället bedöma utifrån omständigheterna i det enskilda fallet om myndigheten kan avstå från ett återkrav. Även lägre belopp kan behöva återkrävas om det t.ex. förekommit oegentligheter. Skatteverkets bedömning att inte återkräva helt eller delvis kräver inte ett formligt beslut och verket kan senare väcka frågan om återkrav på nytt. Det finns ingen bortre tidsgräns för ett återkrav (prop. 2023/24:91 s. 52 f.).
Det är Skatteverket som ska bevisa att personen är återbetalningsskyldig, om verket väljer att besluta om återkrav (prop. 2023/24:91 s. 52). Det är i linje med att myndigheter som regel har bevisbördan för ett ingripande mot enskilda, vilket ett återkrav av en beviljad förmån utgör. Det anges inget generellt beviskrav för Skatteverket i förarbetena.
Eftersom det inte finns några specialbestämmelser i kompensationslagstiftningen eller någon hänvisning till 40 kap. 2–3 §§ SFL, ska bestämmelserna i 25 § FL om kommunikationsskyldigheten iakttas inför ett beslut om kompensation. Kommunikation med kompensationsmottagaren kan underlåtas om det är ”uppenbart obehövligt”. Eftersom återkrav är ett betungande beslut och Skatteverket i vissa fall kan avstå återkrav så måste kommunikation ske.
Beslut enligt kompensationslagen gäller omedelbart (22 § kompensationslagen). Beslut om återkrav behöver därför inte få laga kraft för att verkställas och de behöver inte heller delges mottagaren (prop. 2023/24:91 s. 58).
Skatteverket ska så snart som möjligt underrätta kompensationsmottagaren om innehållet i beslutet om återkrav och upplysa om hur det går till att överklaga beslutet (33 § FL). Det ska alltså bifogas en överklagandehänvisning med beslutet där överklagandetiden på tre veckor framgår (jfr 44 § FL).