Vårdnad som gäller utomlands kan under vissa förutsättningar gälla även i Sverige.
Nytt: 2025-01-30
Sidan har bytt namn till ”Vårdnad enligt utländsk lag”. Sidan har skrivits om för att bli tydligare.
I den internationella privaträtten finns det en allmänt godtagen princip att myndigheterna i ett barns hemvistland är behöriga att fatta beslut och vidta andra åtgärder för att bestämma hur vårdnaden om barnet ska utövas. Principen motiveras med att beslut som är förenliga med barnets bästa i regel bäst och enklast fattas i landet där barnet bor och dit barnet har störst anknytning (prop. 2011/12:85 s. 22 f.).
När ett barn flyttar till Sverige och får hemvist här har vårdnaden normalt redan reglerats i barnets tidigare hemvistland. När barnet ska folkbokföras behöver Skatteverket utreda om det utländska vårdnadsförhållandet gäller i Sverige på ett sätt som innebär att verket kan registrera en eller flera personer som barnets vårdnadshavare i folkbokföringsdatabasen. Läs mer under rubriken Barn, föräldrar, vårdnadshavare och annan person.
En person kan utomlands bli vårdnadshavare för ett barn genom
Vårdnad som föreligger enligt lagen i barnets tidigare hemvistland ska bestå när barnet får hemvist i Sverige. Läs mer under rubriken Vårdnad ”enligt lagen” i barnets tidigare hemvistland.
Utländska avgöranden om vårdnad, till exempel domar och andra beslut från domstol, kan under vissa förutsättningar gälla i Sverige. Läs mer under rubriken Vårdnad enligt utländska avgöranden.
Begreppet hemvist ges inte alltid en närmare definition i internationella traktat och konventioner som reglerar frågor om vårdnad. Exempelvis Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention saknar bestämmelser om hur begreppet hemvist ska definieras.
Enligt 7 kap. 2 § IÄL ska den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses som stadigvarande. Denna definition anses som vägledande, även för tolkningen och tillämpningen av andra svenska internationellt privat- och processrättsliga regler (NJA 2011 s. 499, se också Bogdan 2014, Svensk internationell privat- och processrätt s. 134 f.).
Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention innehåller särskilda bestämmelser om myndighets behörighet att besluta om vårdnad vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn. Läs mer under respektive rubrik nedan.
1996 års Haagkonvention gäller som svensk lag (1 § lagen [2012:318] om 1996 års Haagkonvention). I konventionen används begreppet föräldraansvar vilket bland annat omfattar begreppet vårdnad (artikel 1.2)
När ett barn flyttar till Sverige från ett annat land och barnet får hemvist här ska vårdnaden, som föreligger enligt lagen i barnets tidigare hemvistland, bestå i Sverige (artikel 16.3). Med ”enligt lagen” avses enligt artikel 16.1 och 16.2:
Bestämmelserna i artikel 16 ska tillämpas även om barnets tidigare hemvistland inte har tillträtt 1996 års Haagkonvention (artikel 20).
När ett barn får hemvist i Sverige får en person, som inte redan är vårdnadshavare enligt lagen i barnets tidigare hemvistland, tillerkännas vårdnaden här i landet om det följer direkt av svensk lag (artikel 16.4).
Det kan exempelvis vara när det följer av lagen i barnets tidigare hemvistland att föräldern som inte födde barnet ensam utövar vårdnaden, men det följer av svensk lag att även den födande föräldern ska utöva vårdnaden (jfr 6 kap. 3 § första stycket FB). I denna situation ska föräldrarna anses ha gemensam vårdnad i Sverige med stöd av artikel 16.3 och 16.4. Läs mer under rubriken Vårdnad vid barnets födelse.
Tillämpning av svensk lag får däremot inte innebära att en person fråntas vårdnad som gäller enligt lagen i barnets tidigare hemvistland, när barnet får hemvist i Sverige (prop. 2011/12:85 s. 25). Bestämmelserna innebär därmed att en ändring av barnets hemvist inte kan resultera i att en person förlorar vårdnaden för ett barn, men däremot att en person kan tillerkännas vårdnad (Haagkonferensen för internationell privaträtt 2018, Praktisk handbok om tillämpningen av 1996 års Haagkonvention om skydd av barn, s. 76 f.).
Det behövs lagstöd för att utländska avgöranden om vårdnad ska erkännas för ett barn som har hemvist i Sverige (NJA 1974 s. 629, se även NJA 2013 not 17). Lagstödet kan finnas i olika författningar. Läs mer om de olika författningarna under rubrikerna nedan.
Bryssel II-förordningen gäller som svensk lag. I förordningen används begreppet föräldraansvar, vilket bland annat inbegriper begreppet vårdnad (artikel 2.2.7).
Ett avgörande om vårdnad som har meddelats i ett land som vid tidpunkten det rättsliga förfarandets inledande hade tillträtt Bryssel II-förordningen ska som huvudregel erkännas i Sverige. Detta utan att något särskilt förfarande behöver anlitas (artikel 30 och 100).
Samma sak gäller för officiella handlingar och överenskommelser om vårdnad som har bindande rättsverkan och som är verkställbara i landet där handlingen upprättades eller där överenskommelsen ingicks (artikel 65.2). Sådana officiella handlingar och överenskommelser ska även i övrigt likställas med avgöranden vid tillämpningen av förordningens bestämmelser om erkännande och verkställighet (skäl 70 i ingressen). För att en officiell handling eller överenskommelse ska omfattas av Bryssel II-förordningen krävs att den upprättats respektive registrerats av en offentlig myndighet eller en annan myndighet som i landet har bemyndigats för ändamålet. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen om dessa myndigheter i enlighet med artikel 103 (artikel 2.2.2 och 2.2.3).
Ett avgörande om vårdnad som meddelats enligt Bryssel II-förordningen ska emellertid vägras erkännande i vissa situationer (artikel 39). Ett exempel är om ett erkännande skulle strida mot grunderna i den svenska rättsordningen, ordre public (artikel 39.1 a).
Bestämmelser om myndighets behörighet att besluta i frågor om vårdnad i fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn finns i artikel 9. I dessa fall ska en domstol i landet där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet som huvudregel behålla sin behörighet att besluta om vårdnad.
Nuvarande Bryssel II-förordning trädde i kraft den 1 augusti 2022 och den kallas för 2019 års Bryssel II-förordning. Bestämmelserna i 2019 års Bryssel II-förordning ska tillämpas för avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inletts den 1 augusti 2022 eller senare. För tidigare avgöranden ska 2000 eller 2003 års Bryssel II-förordning tillämpas, beroende på när det rättsliga förfarandet inleddes (artikel 100).
Samtliga EU:s medlemsländer har tillträtt Bryssel II-förordningen med undantag för Danmark (skäl 96 i ingressen).
Storbritannien är sedan den 1 februari 2020 inte längre medlem i EU. Bestämmelserna om erkännande i 2000 respektive 2003 års Bryssel II-förordning ska dock tillämpas på brittiska avgöranden som meddelats i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång, det vill säga före den 1 januari 2021 (artikel 67.2 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, se även prop. 2021/22:189 s. 91).
Myndigheten som har meddelat avgörandet om vårdnad ska på begäran av part utfärda ett intyg om beslutet, ett så kallat Bryssel II-intyg (artikel 36). Samma sak gäller för officiella handlingar och överenskommelser om vårdnad (artikel 66).
Intyget kan användas som bevis för att avgörandet omfattas av förordningen.
En officiell handling eller överenskommelse får inte erkännas utan att ett Bryssel II-intyg ges in till den myndighet som gör erkännandeprövningen (artikel 66.5).
Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har prövat frågan om vårdnaden för ett barn ska avgörandet enligt 22 § NÄF gälla i Sverige om följande förutsättningar är uppfyllda
Avgörandet om vårdnad ska gälla i Sverige utan något särskilt beslut och utan att det görs någon prövning av avgörandets riktighet eller myndighetens behörighet (22 § NÄF).
Ett avgörande om vårdnad som meddelats av en domstol i Schweiz ska som huvudregel erkännas i Sverige (1 och 2 §§ SEVL). Avgörandet ska dock under vissa förutsättningar inte erkännas här (4 § SEVL). Det kan exempelvis vara om erkännandet skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen, ordre public (4 § 2 SEVL).
Myndigheterna i barnets hemvistland är enligt 1996 års Haagkonvention behöriga att bestämma om vårdnad (artikel 1.1 d, artikel 3 a och b och artikel 5.1). Ett avgörande om vårdnad som meddelats av en utländsk myndighet som var behörig enligt konventionen ska som huvudregel erkännas i Sverige direkt på grund av lag (artikel 23.1). Det behövs inget domstolsbeslut om erkännande eller motsvarande för att avgörandet ska gälla i Sverige.
Ett avgörande om vårdnad kan dock i undantagsfall nekas erkännande i Sverige om något av villkoren i artikel 23.2 är uppfyllda. Det kan exempelvis vara om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen, med hänsyn tagen till barnets bästa, ordre public (artikel 23.2 d).
Bestämmelser om myndighets behörighet i frågor om vårdnad i fall av i fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn finns i artikel 7. I dessa situationer överförs som huvudregel inte den internationella behörigheten genom barnets byte av hemvist. Syftet med artikeln är att göra det svårare för den som har fört bort barnet att få behörigheten överflyttad till önskad stat och på så sätt dra nytta av bortförandet (prop. 2011/12:85 s. 23).
En tingsrätt som regeringen föreskrivit kan efter ansökan pröva frågan om erkännande med stöd av Haagkonventionen (6 § lagen [2012:318] om 1996 års Haagkonvention)
Bestämmelserna i Haagkonventionen ska som utgångspunkt inte inverka på tillämpningen av andra internationella instrument, överenskommelser och lagar (artikel 52). Det innebär bland annat att bestämmelserna om erkännande av utländska vårdnadsavgöranden i Bryssel II-förordningen, NÄF och SEVL som utgångspunkt har företräde framför motsvarande bestämmelser i Haagkonventionen (prop. 2011/12:85 s. 29 f.).
Sverige tillträdde Haagkonventionen den 1 januari 2013. Konventionen ska tillämpas på avgöranden och andra åtgärder som vidtagits i ett konventionsland efter tillträdet (artikel 53).
Om ett avgörande om vårdnad har meddelats av en domstol eller en annan myndighet i ett land som tillträtt Europarådskonventionen gäller avgörandet som huvudregel i Sverige (1, 3 och 5 §§ LUV). Samma sak gäller om vårdnaden bestämts i ett avtal som parterna ingått vid ett domstolsförfarande eller som har godkänts av en administrativ myndighet (3 § andra stycket LUV). Bestämmelserna i LUV gäller dock inte om barnet har fyllt 16 år vid erkännandeprövningen (2 § LUV, se även prop. 1988/89:8 s. 31).
Det utländska avgörandet om vårdnad ska i vissa fall inte gälla i Sverige (6–8 §§ LUV). Det kan till exempel vara när ett erkännande av avgörandet skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen, ordre public (6 § 1 LUV).
Bestämmelserna i LUV ska inte tillämpas i förhållande till Danmark, Finland, Island eller Norge i den utsträckning särskilda bestämmelser gäller (1 § första stycket LUV). Det betyder bland annat att bestämmelserna om erkännande i NÄF har företräde framför motsvarande bestämmelser i LUV (prop. 1988/89:8 s. 30).