Vad innefattas i begreppet annat avtal än skatteavtal i den s.k. ettårsregeln (3 kap. 9 § 2 st. IL)?

1 Sammanfattning

Skattebefrielse enligt ettårsregeln kan uppnås genom att ett annat avtal än skatteavtal har träffats med ett behörigt organ i verksamhetslandet. Detta innebär att behörigheten bör kunna härledas till landets konstitutionella rättsordning. Något motsvarande krav ställs inte på den andra avtalsparten, utan avtalet kan slutas av varje här eller utomlands hemmahörande person.

2 Bakgrund och frågeställning

Fråga har uppkommit om vad som avses med annat avtal än skatteavtal i ettårsregeln? Måste den andra statens regering ha ingått avtalet eller kan det ha ingåtts av någon annan part? Kan avtalet ha ingåtts från svensk sida av exempelvis Röda Korset eller andra biståndsorganisationer? Kan sådana avtal slutas av privata företag?

3 Gällande rätt m.m.

Ettårsregeln i 3 kap. 9 § 2 st. inkomstskattelagen (1999:1229) är tillämplig vid skattebefrielse i verksamhetslandet, om detta beror på lagstiftning eller administrativ praxis i det landet eller annat avtal än skatteavtal.

Regeln infördes i samband med 1989 års skattereform. I prop. 1989/90:110 sid. 386 f. uttalas att regeln är tillämplig om landet i fråga antingen saknar bestämmelser för beskattning av löneinkomst till utländska arbetstagare eller att inkomsten har undantagits från beskattning i detta land genom lagstiftning eller beslut i administrativ ordning. Det ankommer därvid på den skattskyldige att visa att han blivit skattebefriad genom bestämmelse i intern lagstiftning eller avtal eller genom beslut om skattebefrielse som myndighet i verksamhetslandet bemyndigats att utfärda. Med avtal avses här t.ex. proceduravtal som ingåtts med biståndsländer eller avtal med statshandelsländer.

I ett senare skede av lagstiftningsärendet kom ettårsregeln i avtalsfallen att kompletteras med det ytterligare villkoret att skattefriheten utomlands ska ha uppkommit på grund av annat avtal än skatteavtal.

4 Skatteverkets bedömning

Ettårsregeln innebär att den skattskyldige kan befrias från skatt på en utländsk inkomst trots att inkomsten har undantagits från beskattning även i verksamhetslandet på grund av lagstiftning, beslut eller annat avtal än skatteavtal. Det ligger i sakens natur att en sådan åtgärd ska ha vidtagits inom ramen för det andra landets konstitutionella rättsordning. Behörigheten att utföra åtgärden emanerar normalt från något centralt organ i landet i fråga men kan ha delegerats till någon underlydande myndighet, såsom en skattemyndighet. Om avtalet har ingåtts av en annan myndighet än skattemyndigheten kan det finnas anledning att begära att den skattskyldige visar att skattebefrielsen följer av ett bemyndigat uppdrag från något överordnat organ.

Regeln ställer inte något motsvarande krav på statsrättslig behörighet för den som ingått avtalet från t.ex. svensk sida. Detta innebär att både offentligrättsliga och privaträttsliga subjekt hemmahörande i Sverige eller i tredje stat kan vara part i avtalet.