Staten har rätt att i konkurs kvitta ett skattekontoöverskott mot lönegarantiregress

Avgöranden

NJA 2012s s. 876

Svea hovrätts dom den 13 oktober 2011 i mål T 3705-11

Saken

HD:s avgörande

Ett bolag försattes efter egen begäran i konkurs den 25 maj 2009. Konkursförvaltaren beslutade att lönegaranti skulle utbetalas. Skatteverket beslutade den 11 augusti 2009 att kvitta en utbetalning av överskott på skattekontot mot regressfordran för utbetald lönegaranti.

Att gäldenärens fordran på återbetalning av skatt förelåg när konkursbeslutet meddelades var ostridigt. Frågan i målet var om statens regressfordran på utbetald lönegaranti hade uppkommit före konkursbeslutet och därför fick kvittas mot överskott på skattekontot enligt 5 kap. 15 § konkurslagen.

Högsta domstolen konstaterade först att de anställdas fordran på lön hade uppkommit redan genom anställningsavtalen och därmed innan konkursbeslutet meddelades. Därefter fann Högsta domstolen att, eftersom den statliga lönegarantin är att uppfatta som ett legalt borgensansvar, ansvaret för återbetalning av lönegarantin fick anses ha uppkommit i samband med anställningsavtalen. Statens regressfordran hade således förelegat vid konkursutbrottet och kunde därmed användas till kvittning.

Svea HovR:s avgörande

Ett bolag försattes i konkurs den 12 december 2008. Bolaget hade löpande under 2008 betalat in preliminär skatt. I januari 2009 hade bolaget ett överskott på skattekontot som var tillgängligt för utbetalning. Ett år senare beslutade Skatteverket att kvitta överskottet på skattekontot mot regressfordran avseende utbetald lönegaranti.

Det var ostridigt i målet att statens regressfordran fick göras gällande i konkursen. Frågan gällde när bolagets fordran på överskott på skattekontot avseende preliminär inbetald inkomstskatt har uppkommit. Vidare om det har förelegat kvittningshinder enligt 5 kap. 16 § konkurslagen.

Tingsrätten konstaterade att den slutliga skatten hade beräknats utifrån de av bolaget (och konkursboet) inlämnade inkomstdeklarationer som hänförde sig till den verksamhet som bedrivits fram till konkursbeslutet. Alla nödvändiga omständigheter för fordringens slutliga uppkomst hade således förelegat vid konkursutbrottet. Tingsrätten fann att huvudfordran förelegat vid konkursutbrottet och att denna bedömning inte stred mot principen om borgenärers lika ställning och den s.k. frysningsprincipen. Vidare fann tingsrätten att statens förvärv av fordran inte kunde jämställas med sådana överlåtelser som avses i 5 kap. 16 § konkurslagen. Det förelåg därmed inte något hinder mot kvittning. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning.

Skatteverkets kommentar

Skatteverket har rätt att göra gällande en regressfordran på utbetald lönegaranti i konkurs, vilket framgår av NJA 1998 s. 219 där staten var berättigad till utdelning i en konkurs inte bara för lönegaranti utan även för ränta enligt vad som gäller för anställdas lönefordran mot gäldenären. En fordran som får göras gällande i en konkurs kan även användas till kvittning enligt den klara ordalydelsen i 5 kap. 15 § konkurslagen. Trots detta prövar Högsta domstolen ändå frågan när statens ansvar för den statliga lönegarantin anses ha uppkommit för att kunna användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot staten när konkursbeslutet meddelades. Högsta domstolens avgörande bekräftar att statens regressfordran uppkommer samtidigt som arbetstagarens lönefordran, d.v.s. i samband med anställningsavtalet. Grunden för det är att den statliga lönegarantin är att anse som ett legalt borgensansvar. Detta gäller oavsett att beslutet om lönegaranti fattas först efter konkursbeslutet.

Frågan när fordran på preliminär och slutlig skatt anses uppkommen har behandlats såväl i förarbeten som i praxis (NJA 2003 s. 37, RH 1983:133 och prop. 1986/87:90 s. 124). Vad gäller preliminär skatt bör man tillämpa en belöpandeprincip som innebär att den del av den preliminära skatten som belöper för tid innan konkurs får anses uppkommen dessförinnan och kan bevakas i konkursen (prop. 1971:142 s. 43 och NJA 1983 s. 350). Fordran på slutlig skatt bör när det gäller fysiska personer som regel anses ha uppkommit vid beskattningsårets utgång. Däremot när det gäller juridiska personer bör den slutliga skatten normalt anses hänförlig till näringsverksamheten som bedrivits fram till beslut om konkurs. Reciprocitet bör föreligga avseende för hög och för låg inbetalning av preliminär skatt. Hovrättens avgörande innebär således att samma synsätt som gäller vid statens fordran mot gäldenären ska gälla vid gäldenärens fordran mot staten.

Av hovrättens avgörande framgår att bestämmelsen om kvittningsförbud enligt 5 kap. 16 § konkurslagen inte är tillämplig på statens regressfordran för utbetald lönegaranti.

Lagrum

5 kap. 15 § konkurslagen (1987:682)

5 kap. 16 § konkurslagen (1987:682)