Begreppet oceanfart i den s.k. 183-dagars regeln för sjömän

Kammarrätten i Göteborg, 2012-04-23, mål nr 5205-07, 6962-09, 7181-09, 4153-11, 4155-11

I 3 kap. 12 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, anges att den som har anställning ombord på ett utländskt fartyg som huvudsakligen går i oceanfart inte är skattskyldig för inkomst av anställningen under vissa förutsättningar.

I lagrummet anges att med oceanfart avses

- fart i utomeuropeiska farvatten med undantag för fart på orter vid Medelhavet och Svarta havet, på Nordafrikas västkust norr om 22 grader nordlig bredd, på Kanarieöarna och på ön Madeira, och

- fart i europeiska farvatten norr eller väster om linjen Trondheimsfjorden - Shetlands nordspets, därifrån västerut till 11 grader västlig bredd, längs denna longitud till 48 grader nordlig bredd.

Kammarrätten i Göteborg har under senare år bl.a. i mål nr 5205-07, 6962-09, 7181-09, 4153-11, 4155-11 slagit fast att ett fartyg inte går i oceantrafik när fartyget går mellan hamnar utanför i lagrummet angivet oceantrafikområde. Däremot anses ett fartyg går i oceanfart redan när fartyget lämnar hamn utanför oceantrafikområde och nästa destination är inom oceantrafikområde. Skatteverket har i vid olika tillfällen överklagat till Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD). I den aktuella frågan har verket hävdat att när ett fartyg befinner sig i en zon som geografiskt inte räknas till oceanfart enligt lagtexten så är det inte fråga om oceanfart. HFD har dock beslutat att inte meddela prövningstillstånd. 

Kommentar:

Kammarrätten slår fast att ett fartyg inte går i oceantrafik när fartyget går mellan hamnar som ligger utanför det område som i lagtext är definierat som oceanfart. Detta synsätt delas av Skatteverket.

Enligt Skatteverkets tidigare uppfattning har ett fartygs gång inte räknats som oceanfart när det befunnit sig i en geografisk zon som inte räknas till oceanfartsområde enligt lagtexten. Ett fartygs rutt från exempelvis Fjärran Östern till Göteborg har således betraktats som såväl oceanfart som icke oceanfart. En uppdelning har därmed fått göras.

Verket ändrar nu sin inställning, mot bakgrund av den utveckling som återspeglas i de ovan nämnda domarna. Skatteverket anser således numera att fartyget får anses gå i oceanfart under hela resan om denna antingen påbörjas eller avslutas inom område som definieras som oceanfartsområde i 3 kap. 12 § IL.

Detta innebär i exemplet ovan följande. Hela fartygets resa från Fjärran Östern till Göteborg ska ses som oceanfart, även om fartyget under viss del av resan befinner sig i ett område som inte är definierat som oceanfartsområde i IL. Om fartyget därefter fortsätter till Stockholm är denna del av resan helt utanför oceanfartsområde och ska därför inte räknas till oceanfart.

I ett tidigare ställningstagande (Skatteverket 2010-12-30, dnr 131 855917-10/111) har Skatteverket ansett att utgångspunkten är fartygets gång under hela året när det ska avgöras om "fartyget huvudsakligen går i oceanfart".