Områden: Inkomstskatt (Näringsverksamhet)

Datum: 2008-06-24

Dnr: 131 264877-08/111

SAMMANFATTNING

Skatteverket anser att staten kan åberopa bestämmelsen i 2kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) för att utkrävaskadestånd av den som tillfogat Skatteverket förmögen-hetsskada genom annat brott än skattebrott.

BAKGRUND OCH FRÅGESTÄLLNING

I rättsfallet NJA 2003 s. 390 har Högsta domstolen (HD)funnit att den som döms för skattebrott inte är skyldig att utge skadestånd enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen(1972:207) till staten för undandragen skatt. I domskälen har HD uttalat att dagens regler om företrädaransvar i skattebetalningslagen(1997:483) (SBL) får anses uttömmandereglera möjligheterna att utkräva undandragen skatt av annan än den skattskyldige.

Fråga har uppkommit hur stor räckvidd HD:s uttalanden har. Målet handlar om skadeståndsansvar för den som dömts förskattebrott. I referatet i NJA 2003 s.390 finns utförligaresonemang; först i hovrättens dom, därefter i revisions-sekreterarens betänkande och slutligen i HD:s domskäl(revisionssekreteraren ville f.ö. bifalla statens talan). Dessa resonemang behandlar helt och hållet frågan om skade-stånd i anledning av brott. Det ligger i sakens natur att ett skattebrott enbart kan begås mot det allmänna och attfrågor då uppkommer om statens roll som målsägande.

I HD:s dom berörs inte alls frågan om statens möjligheter att föra talan enligt rent civilrättsliga regler. Sådana regler finns i så gott som all associationsrättsliglagstiftning men även i familjerättslig lagstiftning.

HD:s uttalande tolkades på sina håll så att staten inte längre fick föra talan om betalningsskyldighet enligt 13kap. 17 § aktiebolagslagen (1975:1385) eller enligt andracivilrättsliga bestämmelser.

Skatteverket utfärdade därför den 8 december 2005 enstyrsignal i vilken uttalades att staten även i fort-sättningen kunde åberopa bestämmelserna i aktiebolagslagen för att utkräva betalning av bolagets företrädare (dnr 131-674897-05/111).

GÄLLANDE RÄTT MM

I NJA 2003 s.390 yrkade allmän åklagare som företrädare förstaten såsom målsägande att skadestånd skulle åläggas ettantal personer åtalade för grovt skattebrott respektivemedhjälp till sådant brott. Han åberopade att de till talade hade åsamkat staten ren förmögenhetsskada på 45 miljoner kravseende felaktigt avdragen mervärdesskatt. De tilltaladedömdes för brotten. Tingsrätten tillerkände staten skade-stånd enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen, d.v.s. ersättning för ren förmögenhetsskada som vållats genom brott.

Hovrätten ogillade statens skadeståndstalan och refererade bl.a. till vad som anförts i SOU 1983:23 s. 247 f, att beskattningsfrågor är av indispositiv natur och därför svårligen låter sig förenas med principerna för en civil-process.

HD fann att den som dömts för skattebrott inte är skyldigatt utge skadestånd till staten för undandragen skatt. Idomskälen anförde HD att statens anspråk på att den som dömts för skattebrott ska ersätta statens förlust i och för sig kan uppfattas som ett anspråk på ersättning för skada enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det måste emellertid samtidigt ses som ett anspråk på betalning av skatt. Efter att ha redogjort för framväxten av reglerna om företrädaransvaret angav HD:

”… Ställföreträdaransvaret har därefter kommit att utvidgas så att det numera avser i stort sett samtliga skatter och avgifter. Det finns därmed ett regelsystem i skattelag-stiftningen som omfattar betalningsansvaret för skatter och avgifter såväl för den skattskyldige själv som för före-trädare för juridisk person. Det framstår inte som lämpligt att beträffande dessa subjekt tillerkänna staten en alter-nativ möjlighet att infordra undandragen skatt under åbe-ropande av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det kan visserligen i många fall uppfattas som otillfredsställande att inte alla som medverkat i ett allvarligt skattebrottkan åläggas betalningsansvar för den skatt som undandragits genom brottet. Det måste emellertid beaktas att reglerna ombetalningsansvar har övervägts och ändrats vid flera till-fällen utan att kretsen av ansvariga utvidgats. Att i rättstillämpningen komplettera reglerna med en möjlighet att föra skadeståndstalan beträffande endast vissa subjektkan inte komma i fråga. - Frågan huruvida skadestånds-skyldighet mot staten för undandragen skatt skall kunna åläggas den som dömts för skattebrott innehåller vidareproblem av bl.a. det slag som Uppbördsutredningen pekade på i sitt betänkande år 1965.- Mot bakgrund av det anförda får det anses att dagens regler om företrädaransvar uttömmandereglerar möjligheterna att utkräva undandragen skatt av annan än den skattskyldige. Ett eventuellt införande av enmöjlighet för staten att föra en skadeståndstalan avifrågavarande slag förutsätter ingående överväganden som bör ske inom ramen för ett lagstiftningsarbete.”

I 2 kap. 2 § skadeståndslagen stadgas att den som vållarren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan.

SKATTEVERKETS BEDÖMNING

Som ovan nämnts utfärdade Skatteverket den 8 december 2005en styrsignal i vilken uttalades att staten även i fort-sättningen kunde åberopa bestämmelserna i aktiebolagslagen för att utkräva betalning av bolagets företrädare. Skälen för denna bedömning finns redovisade i styrsignalen.

En liknande fråga gäller huruvida HD:s uttalande även tar sikte på andra brott än skattebrott. Det kan finnas skäl att behandla skattebrott på annat sätt än andra brotts-balksbrott. Det ligger i sakens natur att skattebrott enbart kan begås mot det allmänna. Staten kan genomspecialreglering tillgodose det allmännas rätt på annat sätt än andra målsägande.

Av domen framgår inte om avsikten är att HD:s uttalande också ska anses gälla för brott som kan begås såväl mot det allmänna som mot andra borgenärer.

Ett exempel: Ett bolag har stora skatte-, löne- och leverantörsskulder. Bolagsmannen ger för bolagets räkning in en konkursansökan före skatternas förfallodag. Bolags-mannen blir därigenom oåtkomlig för företrädaransvar enligt bestämmelserna i SBL. Innan konkursbeslutet blivit känt tar bolagsmannen själv hand om bolagets kassabehållning och banktillgodohavanden. Bolagsmannen torde ha gjort sig skyldig till oredlighet, kanske t.o.m. grov sådan, motborgenär (11 kap. 1 § brottsbalken). Vilken eller vilka borgenärer har rätt till skadestånd av bolagsmannen och dennes eventuella medbrottslingar?

Ett ytterligare exempel: För betalning av bank-, leverantörs- och skatteskulder har kronofogdemyndigheten utmätt värdefull egendom. Efter utmätningen skingrar gäldenären och en tredje man (närstående till gäldenären) egendomen. Den tredje mannen gör det med fullständig kännedom om utmätningen och dess rättsverkningar. Både gäldenären och tredje mannen torde ha gjort sig skyldiga till överträdelseav myndighets bud (17 kap. 13 § brottsbalken). I brottmålet torde åklagaren föra talan om skadestånd för målsägandenas räkning. Vilken eller vilka utmätningsborgenärer har rätt till skadestånd av den tredje mannen?

I båda dessa fall intar staten (det allmänna) inte någon särställning som målsägande och/eller borgenär. Staten är i detta avseende helt likställd med de enskilda parterna som saknar möjlighet att på annat sätt skydda sig mot de ekonomiska följderna av de brottsliga gärningarna. Det finns en mängd andra sammanhang där staten inte heller har någon särställning, t.ex. som borgenär i ett konkursförfarande eller som part i en tvist om bättre rätt till utmätt egendom.

Det är därför Skatteverkets uppfattning att staten –trots HD:s formuleringar – som skatteborgenär på samma grunder som andra borgenärer kan begära skadestånd av den som genom annat brott än skattebrott tillfogat Skatteverket förmögenhetsskada.

Gunilla Dersand Holmberg

Nils-Bertil Morgell