Skatt på energi, industriell verksamhet

1 Sammanfattning

Avgörande för om industriell verksamhet som avses i 6 a kap. 1 § 9 och 11 kap. 3 § 1 lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE, ska anses föreligga är i regel om den huvudsakliga verksamheten i företaget är att anse som industriell. Med företag får i detta avseende även avses en del av en juridisk person om verksamheten i denna del bedrivs självständigt i förhållande till övrig verksamhet.

El- eller bränsleförbrukning kan anses ha skett i industriell verksamhet även när den huvudsakliga verksamheten i företaget inte är att anse som industriell om förbrukningen skett i en verksamhet som utgör en integrerad del av ett annat företags industriella verksamhet.

 

2 Bakgrund och frågeställning

Ett flertal skilda typer av aktiviteter bedrivs i ett och samma företag. Fråga har uppkommit om, och i sådana fall under vilka förutsättningar, en del av ett företags verksamhet kan särskiljas från övrig verksamhet i företaget vid bedömning av om verksamheten är industriell enligt 6 a kap. 1 § 9 och 11 kap. 3 § 1 LSE.

3 Gällande rätt m.m.

Av6 a kap. 1 § 9 LSE framgår att viss skattelättnad medges för vissa bränslen som förbrukas för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet.

Av 11 kap. 3 § 1 LSE framgår att energiskatten utgör 0,5 öre per kilowattimme för el som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen.

Motsvarande bestämmelser fanns i de av LSE ersatta lagen (1957:262) om allmän energiskatt, EL, (14, 24 och 28 §§) samt lagen (1990:582) om koldioxidskatt (3 §). Av förarbetena till LSE framgår att några materiella förändringar inte var avsedda varför uttalanden avseende motsvarande bestämmelser i EL har betydelse även avseende tolkningen av de nu aktuella bestämmelserna (prop. 1994/95:54 s. 128, 131 samt 138). Inte heller avseende ändringar som gjorts i nu aktuella bestämmelser i LSE har avsetts några ändringar av relevans för nu aktuella frågor (Jfr bland annat prop. 2000/01:118 s. 136).

Av prop. 1976/77:68 s. 13 framgår följande avseende vad som i 14 § EL avsågs med industriell verksamhet.

"Vad som är att hänföra till industriell verksamhet bör grundas på den näringsgrensindelning som tillämpas i den officiella statistiken och som benämns standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). Enligt denna omfattas industrisektorn av grupperna 2 Gruvor och mineralbrott, 3 Tillverkningsindustri och 4 El-, gas-, värme- och vattenverk. Förbrukare inom någon av dessa grupper bör erlägga skatt enligt skattesatsen 2 öre/kWh för den del av årsförbrukningen som överstiger 40 000 kWh. Den huvudsakliga verksamheten vid resp. företag bör vara avgörande vid tillämpningen av dessa nya bestämmelser."

Av skatteutskottets betänkande, SkU 1976/77:22 s. 13 framgår följande.

"Gränsen mellan industriell verksamhet och annan näringsverksamhet är av naturliga skäl svår att exakt fastställa i en lagtext. Författningstexten har fått en allmän utformning, men i propositionen uttalas att gränsdragningen bör grundas på SNI-standarden. Som en allmän vägledning kan den statistiska indelningen vara av värde, men utskottet vill i detta sammanhang framhålla att den svenska industristatistiken utesluter en del verksamhetsgrenar som i den internationella statistiken och enligt gängse språkbruk kan göra anspråk på att betraktas som industrier. I sådana och därmed jämförliga fall bör enligt utskottets mening begreppet industriell verksamhet tolkas generöst. Riktpunkten för den generösa tolkningen bör främst vara att därigenom undvika konkurrenssnedvridningar."

Genom SFS 1992:879 och SFS 1992:880 begränsades de aktuella skattelättnaderna enligt EL och lagen (1990:582) om koldioxidskatt avseende vad som skulle utgöra industriell verksamhet. Skattelättnaderna begränsades även till att endast omfatta förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Av prop. 1991/92:150, bilaga I:5 s. 16, framgår följande.

"I den officiella statistiken används en näringsgrensindelning benämnd standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). Enligt denna omfattas industrisektorn av grupperna 2, brytning av mineraliska produkter, 3 tillverkning, och 4, el-, gas-, värme- och vattenförsörjning. Avsikten är emellertid att begreppet industriell verksamhet numera endast skall avse SNI 2 och 3. Den statistiska indelningen kan användas som en allmän vägledning till vad som avses med begreppet. Det är endast den förbrukning som äger rum i tillverkningsprocessen som omfattas av 0-skattesatsen. Till tillverkningsprocessen bör också räknas hjälpverksamhet såsom belysning, uppvärmning och ventilation."

4 Skatteverkets bedömning

När skattelättnaderna för elförbrukning i industriell verksamhet ursprungligen infördes i EL angavs i förarbetena att den huvudsakliga verksamheten vid respektive företag bör vara avgörande vid tillämpningen av bestämmelserna. Av förarbetsuttalanden till LSE framgår att bestämmelserna förts över från EL till LSE utan materiella ändringar. Mot bakgrund av dessa förarbetsuttalanden och att annan anvisning inte lämnats i förarbetena till LSE är det Skatteverkets uppfattning att det avgörande för om en verksamhet ska anses industriell i den mening som avses i 6 a kap. 1 § 9 respektive 11 kap. 3 § 1 LSE är om den huvudsakliga verksamheten i företaget är att anse som industriell.

Vad som i förarbetena avses med "företaget" utvecklas inte vidare. Mot bakgrund av skatteutskottets uttalande avseende generös tillämpning för att undvika konkurrenssnedvridning anser Skatteverket att det inte finns någon anledning att tolka uttalandet i prop. 1976/77:68 som att bedömningen av vad som utgör huvudsaklig verksamhet alltid ska göras utifrån hela den juridiska personen. I detta avseende anser således Skatteverket att med företag avses även en del av den verksamhet som bedrivs av en fysisk eller juridisk person om den verksamhet som bedrivs i denna del bedrivs självständigt i förhållande till övrig verksamhet. En verksamhetsdel kan enligt Skatteverket inte anses självständig om den framstår som en naturlig del av annan verksamhet som bedrivs av den fysiska eller juridiska personen.

Vid bedömning av om en verksamhetsdel är självständig eller inte, ska enligt Skatteverket, en samlad bedömning göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt Skatteverkets uppfattning kan exempelvis följande omständigheter tillmätas betydelse vid den samlade bedömningen.

• Verksamhetens art
• Verksamhetens omfattning
• Organisatorisk placering
• Fysisk placering
• Egen budget
• Egen ledning
• Egen personal

Mot bakgrund av ovannämnda uttalande av skatteutskottet om att undvika konkurrenssnedvridning anser Skatteverket att el- eller bränsleförbrukning kan anses ha skett i industriell verksamhet även när den huvudsakliga verksamheten i företaget inte är att anse som industriell om förbrukningen skett i en verksamhet som utgör en integrerad del av ett annat företags industriella verksamhet.