Avdragsrätt vid förvärv av varor och tjänster som endast delvis ska användas i den ekonomiska verksamheten

1 Sammanfattning

För ingående skatt på förvärv som i sin helhet avser en särskild verksamhet som ligger utanför ramen för mervärdesskattesystemet föreligger, liksom vid förvärv för privata ändamål, inte avdragsrätt. Detta gäller även för de som vid sidan av sådan verksamhet också bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet.

En skattskyldig kan välja att vid förvärvstidpunkten i sin helhet hänföra en investeringsvara till den verksamhet som medför skattskyldighet även om den delvis ska användas för privata ändamål eller verksamhet som inte omfattas av mervärdesskattesystemet. Användningen av varan för sådana ändamål ska då medföra uttagsbeskattning och fullt avdrag kan göras för den ingående skatten på förvärvet.

Den skattskyldige har i sådana fall valfrihet att istället delvis hänföra investeringsvaran till den ekonomiska verksamheten och därmed enbart delvis göra avdrag vid förvärvet av tillgången. Användningen utanför den ekonomiska verksamheten behöver då inte uttagsbeskattas och vid försäljning av investeringsvaran behöver utgående skatt redovisas enbart på den del som hänförts till verksamheten. Möjlighet finns också att i sin helhet hänföra varan till den verksamhet som ligger utanför mervärdesskatteområdet, vilket medför att utgående skatt inte behöver tas ut vid avyttring av investeringsvaran.

Med investeringsvaror ska i detta avseende förstås varor som normalt används över längre tid och som bokföringsmässigt i normalfallet utgör anläggningstillgångar på vilka avskrivningar görs.

För förbrukningsvaror såsom el, drivmedel, foder, papper m.m. ska istället en uppdelning av den ingående skatten på förvärvet göras. Denna fördelning ska göras med utgångspunkt i användningen av varan för den verksamhet som medför skattskyldighet respektive för andra ändamål. Kan andelen inte fastställas får avdragsbeloppet istället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Vid förvärv av tjänster ska den ingående skatten på förvärvet proportioneras. Avdragsrätt föreligger för den del av den ingående skatten som avser förbrukning i verksamhet som medför skattskyldighet. Har den skattskyldige valt att i sin helhet hänföra en investeringsvara till den verksamhet som medför skattskyldighet kan emellertid avdrag göras för ingående skatt på förvärvade tjänster som ingår i anskaffningskostnaden för varan. Fullt avdrag på den ingående skatten på tjänsterna som tillförs varan kan då göras. För användning av varan för andra ändamål än rörelsen ska sedan uttagsbeskattning ske.

Är avdragsförbuden i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, tillämpliga kan avdrag aldrig medges. Någon möjlighet att erhålla en avdragsrätt som grundar sig på en uttagsbeskattning finns då inte.

2 Bakgrund och frågeställning

Frågan avser behandling av ingående skatt på förvärv som är gemensamma för en verksamhet som medför skattskyldighet och en verksamhet som ligger utanför ramen för mervärdesskattens område (”out of scope”). Ska avdragsrätten begränsas eller ska avdrag för den ingående skatten medges fullt ut med följd att det nyttjande som inte avser den beskattningsbara verksamheten ska medföra uttagsbeskattning? Blir det någon skillnad om det gemensamma förvärvet avser en vara eller tjänst?

Det som behandlas nedan är situationer när förvärv delvis ska användas i den ekonomiska verksamheten och delvis för andra ändamål som privat bruk eller annan aktivitet som inte sker inom ramen för en ekonomisk verksamhet. Detta skiljer sig från vad som gäller vid s.k. blandad verksamhet, dvs. när både skattepliktiga och undantagna omsättningar görs i en ekonomisk verksamhet.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Mervärdesskattelagens bestämmelser

Enligt 1 kap. 7 § ML avser det som föreskrivs i fråga om verksamhet även del av verksamhet.

Rätt till avdrag föreligger enligt 8 kap. 3 § ML för ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamhet som medför skattskyldighet.

I 8 kap. 13 § ML anges att i de fall den ingående skatten endast delvis avser förvärv eller import som görs gemensamt för flera verksamheter, av vilka någon inte medför skattskyldighet, eller görs för en verksamhet som endast delvis medför skattskyldighet får avdrag göras endast för skatten på den del av förvärvet eller importen som medför avdragsrätt respektive hänför sig till verksamhet som medför skattskyldighet. Om denna del inte kan fastställas, får avdragsbeloppet istället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Med omsättning av vara förstås även att en vara tas i anspråk genom uttag. Med uttag avses att den som är skattskyldig tillgodogör sig en vara för privat ändamål eller för över en vara till en verksamhet som inte medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning. Detta gäller om avdragsrätt eller återbetalningsrätt förelegat vid förvärvet av varan, 2 kap. 1–3 §§ ML.

Omsättning av tjänst genom uttag föreligger när den skattskyldige utan ersättning utför låter utföra eller på annat sätt tillhandahåller en tjänst åt sig själv eller sin personal för privata ändamål eller för annat rörelsefrämmande ändamål enligt 2 kap. 5 § första stycket 1 ML. Av första stycket 2 i nämnda paragraf framgår att uttag av tjänst också föreligger när den skattskyldige använder eller låter någon annan använda en tillgång som hör till verksamheten för privat ändamål eller för något annat rörelsefrämmande ändamål, om rätt till avdrag eller återbetalning förelegat vid förvärvet av varan och användandet är mer än ringa.

3.2 Sjätte direktivet

Av artikel 17.2 i rådets sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG) framgår att i den mån varor och tjänster används för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner, ska denna ha rätt att göra avdrag för mervärdesskatt avseende varor eller tjänster som tillhandahållits, eller kommer att tillhandahållas, till honom av en annan skattskyldig person.

Enligt artikel 17.6 första stycket ska mervärdesskatt under inga förhållanden vara avdragsgill på utgifter som inte strikt är rörelseutgifter, t.ex. sådana som hänför sig till lyxartiklar, nöjen eller underhållning.

Av andra stycket i samma artikel framgår att medlemsstaterna, till dess andra regler införs, får behålla alla de undantag som fanns i deras nationella lagstiftning vid ikraftträdandet av direktivet.

Av artikel 5.6 framgår att uttag som en skattskyldig person gör av varor i rörelsen för eget eller personalens privata bruk eller mer generellt sådana uttag för andra ändamål än rörelsen ska, då mervärdesskatten på varorna varit helt eller delvis avdragsgill, behandlas som leverans mot vederlag.

I artikel 6.2 anges att följande ska behandlas som tillhandahållande av tjänster mot vederlag:

a) Användning av varor som ingår i en rörelses tillgångar för den skattskyldiges eller personalens privata bruk, eller mer generellt sådan användning för andra ändamål än hans rörelse, om mervärdesskatten på dessa varor är helt eller delvis avdragsgill.

b) Tillhandahållande av tjänster utan vederlag av den skattskyldiga personen för hans privata bruk eller personalens eller, mer generellt, för andra ändamål än hans rörelse.

3.3 EG-domstolens praxis

Enligt EG-domstolens praxis gäller att om en investeringsvara används såväl yrkesmässigt som privat, kan den skattskyldige välja att i mervärdesskattehänseende behandla denna vara i sin helhet som en tillgång i rörelsen, behandla den i sin helhet som en privat tillgång, vilket innebär att den helt utesluts från mervärdesskattesystemet, eller låta den ingå i rörelsen till den del den faktiskt används i densamma (C-291/92 Armbrecht punkt 20, C-415/98 Bakcsi punkt 24-34, C-269/00, Seeling punkterna 40-41).

Om den skattskyldige väljer att behandla investeringsvaror, som används både yrkesmässigt och privat, som tillgångar i rörelsen är den ingående mervärdesskatten på förvärvet av tillgångarna i princip helt och omedelbart avdragsgill (C-97/90 Lennartz punkt 26, C-415/98 Bakcsi punkt 25, C-269/00, Seeling punkt 41).

Det framgår av artiklarna 6.2 första stycket a och 11 A 1 c i sjätte direktivet att om den ingående skatten på en vara som hänförs till rörelsen helt eller delvis kan dras av ska användningen av varan för den skattskyldiges eller hans anställdas privata behov eller för rörelsefrämmande ändamål jämställas med tillhandahållande av tjänst mot vederlag. Uttagsbeskattning ska då ske och underlaget utgör hela kostnaden för att tillhandahålla tjänsten (Lennartz punkt 26, Bakcsi punkt 30, Seeling punkt 42).

I EG-domstolens avgörande i mål C-25/03, HE, som avser en skattskyldig i Tyskland, behandlas avdragsrätten vid förvärv avseende byggnad för delvis privat användning. Rätten till avdrag kunde inte begränsas enbart med stöd av att utgifterna som avsåg den privata delen inte strikt var rörelseutgifter på det sätt som anges i artikel 17.6 första stycket. I de tyska bestämmelser som var tillämpliga vid tidpunkten då sjätte direktivet infördes angavs inte att den aktuella typen av utgifter skulle undantas från rätten till avdrag. Tyskland hade inte heller bemyndigats att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i direktivet på det sätt som avses i artikel 27 (punkten 51).

3.4 Regeringsrättens praxis

I RÅ 1999 not 282 undanröjde Regeringsrätten ett förhandsbesked som avsåg avdragsrätt för ett bolag som tillhandahöll konsulttjänster mot ersättning och dessutom gratis rådgivning som var finansierad genom bidrag. Som skäl för detta angavs att frågan om uttagsbeskattning inte hade berörts i Skatterättsnämnden. Vidare saknades uppgift av vad den ingående skatten avsåg (investeringsvaror, tjänster m.m.).

Av RÅ 1999 not 282 framgår vidare att begreppen verksamhet och del av verksamhet i ML inte har definierats. Begreppen har enligt Regeringsrättens uppfattning inte en innebörd som är så entydig att de bestämmelser där begreppen förekommer kan grunda en avdragsrätt som inte har stöd i direktivet. Det finns i själva verket ett stort utrymme att tolka ML:s bestämmelser om avdragsrätt så att det i direktivet åsyftade resultatet uppnås. Slutsatsen är att det ytterst är direktivet som avgör det aktuella bolagets avdragsrätt.

I RÅ 2003 not 3 bedömdes om Luftfartsverket (LFV) hade rätt till avdrag för ingående skatt hänförlig till omsättningar som utgör ett led i myndighetsutövning. De omsättningar det var fråga om ansågs vara avskiljbara från LFV:s övriga verksamhet och var inte yrkesmässiga enligt 4 kap. 7 § ML. Någon mervärdesskatt ska inte betalas på omsättningarna. Ingående skatt som hänför sig till verksamheten var därför inte avdragsgill.

RÅ 2004 not 6 avsåg om ett aktiebolags avdragsrätt skulle begränsas på overheadkostnader (lokaler, inventarier, resor m.m.) för att bolaget erhöll förvaltningsarvoden från ett kommanditbolag i vilket bolaget var komplementär. Enligt ett lagakraftvunnet förhandsbesked medförde bolagets deltagande i kommanditbolaget inte skattskyldighet till mervärdesskatt. Enligt Regeringsrätten innebar det lagakraftvunna förhandsbeskedet angående bolagets skattskyldighet pga. deltagande i kommanditbolaget att uttagsbeskattning inte kunde bli aktuellt. Bolaget ansågs därför inte har rätt till avdrag för ingående skatt på allmänna omkostnader som hänför sig till bolagets deltagande i förvaltningen av kommanditbolaget. Såvitt avser redovisningsperioder för vilka det lagakraftvunna förhandsbeskedet inte gällde ansåg Regeringsrätten att förhandsbesked inte kunde lämnas. Skälen till detta var att frågan om en eventuell uttagsbeskattning och en eventuell avdragsrätt grundad på en sådan uttagsbeskattning inte ställts och inte på något sätt blivit belyst i Skatterättsnämnden (jfr RÅ 1999 not 282).

Av RÅ 2004 ref 112 framgår att bevisbördan för att avdragsrätt föreligger åvilar den skattskyldige (mål 268/83, Rompelman, punkt 24). Eftersom avdragsrätten inträder samtidigt som skattskyldigheten för avdragsbeloppet är det endast den egenskap i vilken en person uppträder vid detta tillfälle som avgör om avdragsrätt föreligger (EG-domstolens dom i mål C-97/90, Lennartz, punkt 8). Huruvida en skattskyldig person i ett enskilt fall har förvärvat varor för att använda dessa i sin ekonomiska verksamhet är en bevisfråga som skall bedömas med hänsyn till alla omständigheter i fallet, däribland vilket slags varor som berörs (domen i Lennartz-målet, punkt 21, och EG-domstolens dom i mål C-415/98, Bakcsi, punkt 29). Om en vara med hänsyn till sin karaktär lämpar sig för såväl privat användning som användning i en ekonomisk verksamhet, måste alla omständigheter undersökas för att avgöra om varan faktiskt används med avsikt att erhålla inkomster (EG-domstolens dom i mål C-230/94, Renate Enkler, punkt 27).

Av RÅ 2003 ref 100 (I) framgår att avdragsförbudet för stadigvarande bostad i 8 kap 9 § ML är förenligt med bestämmelserna i sjätte mervärdesskattedirektivet. Avdragsförbudet har ansetts ha stöd i artikel 17.6 andra stycket i direktivet.

4 Skatteverkets bedömning

4.1 Allmänt

Av RÅ 1999 not 282 framgår att Regeringsrätten ansett att det finns ett stort utrymme att tolka bestämmelserna i 8 kap. 3 § samt 8 kap. 13 § ML i enlighet med bestämmelserna i sjätte mervärdesskattedirektivet. Avdragsrättens omfattning avgörs därför ytterst av direktivets bestämmelser.

Av den grundläggande bestämmelsen avseende avdragsrättens omfattning i artikel 17.2 i sjätte direktivet framgår att i den mån varorna eller tjänsterna används för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner ska denne ha rätt till avdrag. En princip som kommer till uttryck i artikel 17.2 i direktivet är att det ska föreligga korrespondens mellan avdragsrätt och skattskyldighet – föreligger inte skattskyldighet föreligger normalt inte heller avdragsrätt.

En transaktion som inte omfattas av mervärdesskattesystemet kan inte i sig medföra att en rätt till avdrag uppkommer. När det gäller ingående skatt på förvärv av vara eller tjänst som i sin helhet avser en särskild verksamhet som inte ligger inom ramen för mervärdesskattesystemet kan avdrag därför inte medges. Detta gäller även om företaget också har en verksamhet som medför skattskyldighet (se RÅ 2003 not 3 samt RÅ 2004 not 6) och oavsett om s.k. blandad verksamhet bedrivs eller inte. Rätt till avdrag föreligger således inte för ingående skatt på förvärv som i sin helhet är hänförliga till aktieförvaltning som inte ingår i ekonomisk verksamhet, helt bidragsfinansierade verksamheter eller annan särskild verksamhet som inte utgör en ekonomisk verksamhet. Motsvarande gäller därmed även vid förvärv som till sin helhet är avsedda att användas för delägares förvaltning av kommanditbolag. Den som gör ett sådant förvärv kan inte vid förvärvstidpunkten anses agera i egenskap av skattskyldig person vilket är en förutsättning för avdragsrätt (jfr Lennartz punkten 8-9).

För förvärv som är gemensamma för verksamhet som medför skattskyldighet och verksamhet som ligger utanför mervärdeskattens tillämpningsområde uppkommer frågan om det är valfritt för den skattskyldige att begränsa avdraget vid förvärvet eller att tillgodogöra sig fullt avdrag och sedan uttagsbeskatta den användning som avser den verksamhet som inte omfattas av mervärdesskattesystemet. Nedan redogör Skatteverket för sin syn på vad som gäller för sådana gemensamma förvärv.

4.2 Varor

Av EG-domstolens praxis framgår att den som avser att använda en investeringsvara endast delvis för privat bruk vid förvärvstidpunkten kan välja att hänföra varan i sin helhet till den ekonomiska verksamheten och därmed göra fullt avdrag för den ingående skatten på förvärvet. Motsvarande som gäller vid delvis privat bruk får anses gälla även vid delvis användning för annat rörelsefrämmande ändamål. Med rörelsefrämmande ändamål ska då avses användning för ändamål som ligger utom ramen för den ekonomiska verksamheten, vilket exempelvis kan vara deltagande i förvaltningen av kommanditbolag. Uttagsbeskattning ska då ske för det användande av varan som avser verksamhet som ligger utom ramen för mervärdesskattesystemet.

Att ett förvärv av varan till viss del avser den ekonomiska verksamheten är en bevisfråga som får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Bevisbördan för detta åvilar den skattskyldige som yrkar avdraget.

Den skattskyldige har vid förvärvstidpunkten valfrihet att istället endast delvis hänföra investeringsvaran till den ekonomiska verksamheten och därmed enbart delvis göra avdrag vid förvärvet av tillgången. Fördelningen mellan den del som används i den yrkesmässiga verksamheten och den del som inte gör det ska då ske på grundval av användningen under förvärvsåret (jfr Armbrecht p. 21). Användningen för ändamål som inte ligger inom ramen för mervärdesskattesystemet medför då inte uttagsbeskattning. Vid avyttring av investeringsvaran behöver utgående skatt redovisas enbart på den del därav som hänförts till verksamheten, dvs. den del för vilken avdrag gjorts.

Den skattskyldige har också möjlighet att helt hänföra investeringsvaran till den verksamheten som inte omfattas av mervärdesskattesystemet vilket medför att rätt till avdrag för den ingående skatten på förvärvet helt saknas (jfr Bakcsi punkt 26-27). Vid avyttring av varan behöver då inte utgående skatt betalas.

Valfriheten mellan en begränsad avdragsrätt vid förvärvet eller fullt avdrag och uttagsbeskattning av den rörelsefrämmande användningen syftar till att åstadkomma en neutralitet vid beskattningen av varor som kan förbrukas över tiden. Detta då det i många fall är svårt att vid förvärvstidpunkten avgöra i vilken mån en tillgång kommer att användas i den ekonomiska verksamheten respektive för andra ändamål med hänsyn till att användandet kan förändras över tiden.

I samtliga avgöranden av EG-domstolen som behandlat frågan har det rört sig om förvärv av investeringsvaror för vilka uttagsbeskattning sedan blir aktuell enligt artikel 6.2 a i direktivet (Lennartz, Armbrecht, Bakcsi, Seeling och HE). I fråga om förvärv av investeringsvaror som exempelvis maskiner, datorutrustning och fordon som inte är personbilar i ML:s mening, får därför den ovan nämnda valfriheten att tillföra hela varan till den ekonomiska verksamheten anses gälla. Med investeringsvaror ska i detta avseende förstås varor som normalt används över längre tid och som bokföringsmässigt i normalfallet utgör anläggningstillgångar på vilka avskrivningar görs. Avdrag kan då medges för hela den ingående skatten på förvärvet av varan. Den användning som sker för verksamhet som inte ligger inom ramen för mervärdesskattesystemet ska sedan uttagsbeskattas i enlighet med bestämmelsen i 2 kap. 5 § första stycket 2 ML som motsvarar artikel 6.2 a.

För förbrukningsvaror såsom el, drivmedel, foder, papper m.m. ska istället en uppdelning av den ingående skatten på förvärvet göras. Denna fördelning ska göras med utgångspunkt i användningen av varan för den verksamhet som medför skattskyldighet respektive användningen för andra ändamål. Kan andelen inte fastställas får avdragsbeloppet istället bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Om sådana varor som förvärvats för den verksamhet som medför skattskyldighet ändå senare används för den verksamhet som inte omfattas av mervärdesskattesystemet eller för privat ändamål ska detta anses som ett uttag av vara i enlighet med 2 kap. 1-3 §§ ML.

4.3 Tjänster

Vid förvärv av tjänster föreligger normalt inte skäl att ur neutralitetssynpunkt låta den skattskyldige få göra fullt avdrag och uttagsbeskatta en del av förbrukningen. När tjänster förvärvas är det ofta klart redan vid tidpunkten för förvärvet i vilken omfattning förbrukningen avser verksamhet för vilken avdragsrätt föreligger. Några avgöranden från EG-domstolen som innebär att det skulle finnas en valfrihet vid förvärv av tjänster i allmänhet finns inte. Uttagsbeskattning för användande av vara på det sätt som avses i artikel 6.2 a kan inte heller komma ifråga och avdragsrätt grundad på en sådan uttagsbeskattning blir då inte aktuell utom i vissa fall som redogörs för nedan. Vid förvärv av tjänster som exempelvis telefonitjänster, resor, hyra, bokföring etc., ska därför den ingående skatten på förvärvet proportioneras. Avdragsrätt föreligger för den del av den ingående skatten som avser förbrukning i verksamhet som medför skattskyldighet. Ett sådant synsätt ligger i linje med bestämmelsen i artikel 17.2 enligt vilken avdrag endast ska medges i den mån en vara eller tjänst ska användas för den skattskyldiga personens skattepliktiga transaktioner. Kan den del av användningen som avser verksamhet som medför skattskyldighet inte fastställas får avdragsbeloppet bestämmas genom uppdelning efter skälig grund.

Har den skattskyldige valt att i sin helhet hänföra en investeringsvara till den verksamhet som medför skattskyldighet, ska emellertid avdrag kunna göras för ingående skatt på förvärvade tjänster som ingår i anskaffningskostnaden för varan (jfr Seeling punkt 43). Fullt avdrag kan då göras för den ingående skatten på de förvärvade tjänsterna som tillförs varan. För användning av varan för andra ändamål än rörelsen ska sedan uttagsbeskattning enligt 2 kap. 5 § första stycket 2 ML (artikel 6.2 a) ske. Värdet av tjänsterna ingår då i beskattningsunderlaget vid uttagsbeskattningen. Det kan då också vara fråga om förvärv av tjänster som ombyggnad eller andra värdehöjande åtgärder som utförs på investeringsvaran. Vid förvärv av tjänster i andra fall ska emellertid den ingående skatten proportioneras i enlighet med vad som anges i föregående stycke.

4.4 Avdragsförbud m.m.

Det finns, som framgår ovan, i vissa fall en möjlighet att få fullt avdrag genom att tillföra en investeringsvara helt till rörelsen med följd att uttagsbeskattning ska ske av den användning som sker för ändamål som inte omfattas av mervärdesskattesystemet. Denna möjlighet gäller emellertid inte när avdragsförbuden i ML för stadigvarande bostad och personbilar är tillämpliga. Uttryckligt stöd finns då i artikel 17.6 andra stycket i sjätte direktivet för att inte medge avdrag för den ingående skatten i samband med förvärvet. Detta oaktat att varan i sin helhet tillförts rörelsen. Medlemsstaterna får enligt bestämmelsen behålla de avdragsförbud de hade när direktivet trädde ikraft. Avdragsförbuden i ML, vilka var tillämpliga när direktivet trädde ikraft, medför att avdrag inte kan medges. Ett avdragsförbud som en medlemsstat har rätt att behålla enligt artikel 17.6 andra stycket gäller i princip även när en tillgång helt eller delvis ska användas för omsättningar som medför skattskyldighet (C-305/97 Royscot Leasing, jfr även RÅ 2003 ref 100 I). Det förhållandet att en uttagssituation, dvs. en omsättning som medför skattskyldighet, annars hade kunnat uppkomma kan därför inte medföra att avdragsförbudet inte ska tillämpas. I mål C-25/03 HE saknade den aktuella medlemsstaten ett nationellt avdragsförbud som hade stöd i artikel 17.6 andra stycket (punkt 51). När avdrag, till följd av ML:s avdragsförbud, inte medges vid förvärv som avser investeringsvara blir uttagsbeskattning enligt 2 kap 5 § första stycket 2 ML inte aktuell vid användning för andra ändamål än verksamhet som medför skattskyldighet.

Den ovan nämnda möjligheten gäller inte heller vid förvärv som är gemensamma för verksamhet som medför skattskyldighet och verksamhet som består i från skatteplikt undantagna transaktioner, s.k. blandad verksamhet. En fördelning av den ingående skatten ska då göras vid förvärvet i enlighet med 8 kap. 13 § ML. För senare förändringar av användningens omfattning kan avdraget istället korrigeras genom jämkning enligt 8 a kap. ML.