Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2018-11-29
Dnr: 202 488735-18/111
Nytt: 2023-05-26
Detta ställningstagande ska inte längre tillämpas. Det ersätts av Skatteverkets ställningstagande 2023-05-26, dnr 8-2391388.
Telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som tillhandahålls till en icke beskattningsbar person är omsatta inom landet om köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige. För att avgöra var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas finns vissa presumtioner.
Presumtionerna innebär följande.
Från och med den 1 januari 2019 räcker det för säljaren att ha ett enda bevis för var köparen finns om säljarens omsättningar av de aktuella tjänsterna till icke beskattningsbara personer i andra EU-länder uppgår till högst 996 800 kronor. För att kunna tillämpa denna bevislättnad ska dock detta enda bevis vara antingen köparens faktureringsadress, IP-nummer, bankuppgifter, mobilt landsnummer eller platsen för köparens fasta marklinje via vilken tjänsten tillhandahålls denne.
Det finns möjlighet för säljaren att motbevisa de olika presumtionerna om det finns information som kan användas för att fastställa köparens faktiska plats. Skatteverket har också möjlighet att motbevisa en presumtion när det finns tecken på missbruk eller oegentligheter från säljarens sida.
Detta ställningstagande gäller från och med den 1 januari 2019 och ersätter vid denna tidpunkt det tidigare ställningstagandet ” Presumtioner för var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas, mervärdesskatt” daterat 2014-11-13, dnr 131 622690-14/111. Det nya ställningstagandet har tagits fram med anledning av ett tillägg i rådets genomförendeförordning (EU) nr 282/2011 i dess lydelse från och med den 1 januari 2019 vilken framgår av förordning (EU) nr 2017/2459, genomförandeförordningen. För redovisningsperioder fram till den 1 januari 2019 ska det äldre ställningstagandet fortfarande tillämpas. Det nya ställningstagandet tydliggör när det räcker med ett bevis i stället för två icke motstridiga bevis.
Från och med den 1 januari 2019 införs i genomförandeförordningen en förenklad presumtion för företag som tillhandahåller telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster när omsättningen till icke beskattningsbara personer i andra EU-länder än Sverige inte överstiger 996 800 kronor per kalenderår.
Med anledning av denna ändring redogör Skatteverket för sin bedömning av hur de olika presumtionerna om köparens plats ska tolkas.
Detta ställningstagande gäller från den 1 januari 2019 och ersätter vid denna tidpunkt det tidigare ställningstagandet ” Presumtioner för var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas, mervärdesskatt” daterat 2014-11-13, dnr 131 622690-14/111. Det nya ställningstagandet har tagits fram med anledning av ett tillägg i genomförandeförordningen. För redovisningsperioder fram till den 1 januari 2019 ska det äldre ställningstagandet fortfarande tillämpas. Det nya ställningstagandet redogör för när det räcker med ett bevis i stället för två icke motstridiga bevis.
Telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar (sändningstjänster) och elektroniska tjänster som förvärvas av någon som inte är en beskattningsbar person är omsatta inom landet, om förvärvaren är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige (5 kap. 16 § mervärdesskattelagen [1994:200], ML jämför artikel 58 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, mervärdesskattedirektivet).
Om en säljare av telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster tillhandahåller sådana tjänster på en plats som exempelvis en telefonhytt, en telefonkiosk, en surfpunkt, ett internetkafé, en restaurang eller en hotellobby, där det krävs att mottagaren av tjänsten är fysiskt närvarande, presumeras att köparen finns på den platsen och att tjänsten faktiskt används och utnyttjas där. Om denna plats är på ett fartyg, luftfartyg eller ett tåg ska platsen anses belägen i persontransportens avgångsland (artikel 24a genomförandeförordningen).
Vid tillämpningen av artikel 58 i mervärdesskattedirektivet ska följande presumtioner gälla om det är telekommunikationstjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster som säljs till en icke beskattningsbar person (artikel 24b i genomförandeförordningen).
Från och med den 1 januari 2019 införs en ny bestämmelse för säljare som har sådan försäljning av tjänster som omfattas av artikel 24b led d i genomförandeförordningen. När denna försäljning inte överstiger 100 000 euro eller motsvarande belopp i nationell valuta under innevarande eller föregående kalenderår räcker det för säljaren att ha en bevishandling enligt förteckningen i artikel 24f led a-e för att presumera var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas. Denna bevishandling ska tillhandahållas av en person som medverkar i tillhandahållandet av tjänsterna men det ska inte vara säljaren eller köparen (artikel 24b andra stycket i genomförandeförordningen i dess lydelse enligt beslut den 5 december 2017).
En säljare kan motbevisa en sådan presumtion som anges i artikel 24a och 24b led a-c med hjälp av tre icke motstridiga bevishandlingar som visar att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas någon annanstans. En skatteförvaltning får motbevisa presumtionerna i artikel 24a och 24b om det finns tecken på missbruk eller oegentligheter från säljarens sida (artikel 24d i genomförandeförordningen).
Följande uppgifter kan särskilt användas som bevisning vid fullgörande av kraven i artikel 24b led d eller 24d (24f genomförandeförordningen).
I förarbetena anges att ett grundläggande syfte med reglerna är att underlätta tillämpningen för företagen. Om säljaren inte vet, eller borde veta, om den sålda tjänsten förvärvas via ett mobilnät och tjänsten i stället skulle kunna förvärvas via köparens wifi-nät i dennes hem tillämpas presumtionen i artikel 24b led d i genomförandeförordningen (prop. 2014/14:224 s. 72).
Av förarbetena framgår att ändringen i genomomförandeförordningen har införts som en bevislättnad för företag vars omsättningar av de aktuella tjänsterna till köpare i andra EU-länder understiger 100 000 euro per år. Ändringen som ska tillämpas från och med den 1 januari 2019 är direkt tillämplig i Sverige (avsnitt 5.2 i prop. 2017/18:295).
EU-kommissionen har den 3 april 2014 publicerat förklarande anmärkningar (Explanatory Notes) som ska ses som en vägledning för hur bland annat artiklarna 24a-24b, 24 d och 24f i genomförandeförordningen ska tillämpas i praktiken.
Telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som tillhandahålls till en icke beskattningsbar person är omsatta inom landet om köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige. För att förenkla bedömningen av var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas har det införts presumtioner i genomförandeförordningen som beskrivits i de förklarande anmärkningarna publicerade av EU-kommissionen den 3 april 2014.
Skatteverket anser att det som sägs i de förklarande anmärkningarna i huvudsak ska gälla vid tillämpningen av reglerna i ML. Det ska dock poängteras att den ändring som införs den 1 januari 2019 i genomförandeförordningen inte har behandlats i de förklarande anmärkningarna vilket innebär att de nya reglerna kan leda till en annan bedömning än vad som framgår av de förklarande anmärkningarna.
Telekommunikationstjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster säljs vanligen på distans. Varje enskild försäljning kan vara av litet värde samtidigt som det ofta är fråga om ett mycket stort antal försäljningar. Olika presumtioner har därför tagits fram för att säljaren enkelt ska kunna avgöra var köparens finns. Köparen anses vara etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas på den plats som presumtionen pekar ut. Syftet är att hanteringen av mervärdesskatt ska kunna förenklas och medföra så lite administrativ belastning som möjligt för företagen.
De presumtioner som tagits fram kan delas in i två olika grupper. Den första gruppen presumtioner gäller när köparen är fysiskt närvarande på en bestämd plats i samband med att tjänsten tillhandahålls. Den andra gruppen presumtioner gäller när köparen inte behöver vara fysiskt närvarande, och benämns övriga presumtioner.
Den första presumtionen gäller sådana situationer när köparen måste vara fysiskt närvarande på en specifik plats för att en tjänst ska kunna tillhandahållas. Om så är fallet innebär presumtionen att tjänsten är omsatt inom landet om den plats som tjänsten tillhandahålls på finns i Sverige. Köparen presumeras vara etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas på denna plats. I annat fall är tjänsten omsatt utomlands. Presumtionen gäller oavsett om köparen är en beskattningsbar person eller en icke beskattningsbar person.
I genomförandeförordningen ges exempel på platser som kan omfattas av denna bestämmelse. Exemplen är en telefonhytt, en telefonkiosk, en surfpunkt, ett internetkafé, en restaurang eller en hotellobby. Detta är inte en uttömmande lista utan presumtionen ska även gälla för andra liknande platser.
Det är bara själva uppkopplingen på t.ex. ett internetkafé eller en surfpunkt som omfattas av presumtionen. Eventuella tjänster som användaren köper med hjälp av uppkopplingen omfattas inte. Sådana tjänster kallas här och i de förklarande anmärkningarna för OTT-tjänster (over the top-tjänster). Exempel på OTT-tjänster är spel på Internet eller inköp av en applikation som görs med hjälp av uppkopplingen. OTT-tjänster får bedömas med hjälp av de övriga presumtioner som beskrivs i avsnitt 4.1.2, vanligen genom presumtionen om två icke motstridiga bevis.
Den andra presumtionen som kräver köparens fysiska närvaro är när tillhandahållandet sker ombord på fartyg, luftfartyg eller tåg när en persontransport genomförs inom EU. I sådant fall ska det presumeras att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige om persontransportens avgångsland är Sverige. I annat fall är tjänsten omsatt utomlands. Tjänsten är dessutom omsatt utomlands om den tillhandahålls ombord på ett fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik enligt 5 kap. 1 § tredje stycket ML. Även i detta fall gäller presumtionen bara själva uppkopplingen och inte OTT-tjänster. Även denna presumtion gäller oavsett om köparen är en beskattningsbar person eller en icke beskattningsbar person.
De fyra presumtionerna i denna bestämmelse gäller endast när köparen är en icke beskattningsbar person.
Via fast marklinje
Presumtionen innebär att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas på den plats där den fasta marklinjen är installerad. Om en fast marklinje kopplad till köparen är installerad i Sverige är tjänsten omsatt inom landet.
Fast marklinje är komponenter som kopplas till ett nät som medger överföring och nedladdning (t.ex. bredband) och där det krävs installation av viss fast utrustning för att skicka/ta emot en signal. Begreppet omfattar därför alla slags kablar som används för att överföra data till eller från lokalerna (t.ex. koppartråd, fiberoptisk kabel, bredbandskabel) och satellit när detta förutsätter att en parabolantenn monterats på fastigheten.
Det ska i denna presumtion vara fråga om en fast marklinje kopplad till köparen. Detta innebär enligt Skatteverkets bedömning att wifi i köparens bostad kan utgöra fast marklinje om det är fråga om wifi kopplad till en fast marklinje i köparens bostad eller etablering. Är det fråga om en wifi-uppkoppling på annan plats än den där den fasta marklinjen kopplad till köparen finns omfattas inte de tjänster som säljs via denna uppkoppling av denna presumtion.
För att kunna tillämpa presumtionen ska säljaren veta att den fasta marklinjen använts vid tillhandahållandet av den aktuella tjänsten. Enligt Skatteverkets bedömning är det i huvudsak sådana tjänster som har direkt koppling till förbindelsen via den fasta marklinjen som omfattas av presumtionen, d.v.s. olika telekommunikationstjänster. Det är bara i undantagsfall som andra tjänster omfattas eftersom säljaren i andra fall inte vet att den aktuella tjänsten faktiskt tillhandahålls via fast marklinje kopplad till köparen. Presumtionen fast marklinje kan således bara tillämpas för OTT-tjänster om säljaren med säkerhet vet att en fast marklinje kopplad till köparen använts i samband med det specifika tillhandahållandet vilket endast bör inträffa i undantagsfall.
Via mobila nät
Presumtionen innebär att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas i det land som identifieras genom det mobila landsnumret för det SIM-kort som används när tjänsterna tas emot. Om köparens mobila nummer som används för att förvärva tjänsten börjar på 0046, landskoden för Sverige, är tjänsten omsatt inom landet.
Enligt Skatteverkets bedömning är det i huvudsak sådana tjänster som har en direkt koppling till förbindelsen till det mobila nätet som omfattas av presumtionen, d.v.s. olika telekommunikationstjänster. Endast i undantagsfall kan andra tjänster omfattas eftersom säljaren i andra fall inte vet att den aktuella tjänsten faktiskt tillhandahålls via köparens mobila nät.
Dekoder eller liknande anordning
Presumtionen innebär att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas på den plats där dekodern eller den liknande anordningen finns eller, om den platsen inte är känd, den plats dit programkortet skickas för att användas där. Om dekodern, programkortet eller annan anordning skickas till köparens adress i Sverige är tjänsten omsatt inom landet.
Presumtionen gäller inte om utrustningen säljs på ett sätt som gör att säljaren inte vet och inte heller borde veta var den kommer att användas eller om programkortet säljs till kunden utan att skickas till denne. I ett sådant fall får i stället presumtionen som kräver två icke motstridiga bevis tillämpas.
Övriga situationer – två icke motstridiga bevis
Denna presumtion ska användas när övriga presumtioner inte är tillämpbara. Presumtionen innebär att köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas på den plats som identifieras som sådan av säljaren med hjälp av två icke motstridiga bevis. Om säljaren har två icke motstridiga bevis som visar att köparen finns i Sverige är tjänsten omsatt inom landet.
Framförallt kommer presumtionen att tillämpas om säljaren under normala kommersiella förhållanden inte har information eller bevis som innebär att en särskild presumtion är tillämplig. Om en tjänst till exempel kan tillhandahållas via minst två olika kanaler, en fast marklinje eller ett mobilt nät, och säljaren inte vet och inte borde vetat vilken av dessa köparen faktiskt använder för att ta emot tjänsten ska säljaren välja presumtionen med två icke motstridiga bevis.
Enligt Skatteverkets bedömning är det tillräckligt att säljaren har tillgång till två icke motstridiga bevis som båda omfattas av det som i genomförandeförordningen kallats andra kommersiellt relevanta uppgifter. Det avgörande är att de två uppgifterna inte är motstridiga. Det kan dessutom vara fråga om andra uppgifter än de som angetts i de förklarande anmärkningarna. Det viktiga enligt Skatteverket är att de är relevanta för bedömningen av var köparen finns.
Dock kan inte två bevis som egentligen avser samma uppgift användas som mer än ett bevismedel. Därför kan till exempel inte köparens adress i kombination med köparens egencertifiering av sin adress anses vara två fristående bevis.
Skatteverket anser att för att bestämma beskattningsland så kan presumtionen med två icke motstridiga bevis tillämpas för samtliga sådana elektroniska tjänster som är OTT-tjänster även om säljaren i enstaka fall kan ha vetskap om att en fast marklinje kopplad till köparen eller mobilnät har tillämpats. Av de förklarande anmärkningarna framgår att syftet med bestämmelserna är att hanteringen av mervärdesskatt ska kunna automatiseras med så lite administrativ belastning som möjligt hos säljarna. Om en säljare genomgående använder presumtionen med två icke motstridiga bevis för en och samma köpare så anser Skatteverket att detta är godtagbart av förenklingsskäl för att avgöra om en tjänst är omsatt inom landet eller utomlands. Så kan vara fallet om säljaren har tagit in uppgifter om köparen i samband med att köparen registrerat sig som kund hos säljaren. Sådana uppgifter bör i normalfallet kunna användas även för efterföljande inköp.
Under vissa förutsättningar räcker det med ett bevis
Från och med den 1 januari 2019 räcker det för säljaren att ha ett enda bevis för var köparen finns om säljarens omsättningar av de aktuella tjänsterna till icke beskattningsbara personer i andra EU-länder uppgår till högst 100 000 euro eller motsvarande belopp i svenska kronor. Skatteverket anser att den omräkningskurs som gällde när rådets genomförendeförordning (EU) nr 282/2011 i dess lydelse från och med den 1 januari 2019 beslutades ska tillämpas. Det innebär att omräkningskursen 9,968 ska tillämpas och gränsen i svenska kronor ska därför vara 996 800 kronor.
I dessa fall behövs inte två icke motstridiga bevis för att kunna presumera var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas utan det räcker med ett enda bevis. För att kunna tillämpa denna bevislättnad ska dock detta enda bevis vara något av följande.
Om säljaren inte har tillgång till något av de bevis som anges i punkterna a-e ovan så kan inte denna bevislättnad tillämpas. Detta innebär att även om omsättningen av de aktuella tjänsterna inte uppgår till 100 000 euro eller 996 800 kronor så ska presumtionen om två icke motstridiga bevis tillämpas om säljaren vill använda sig av andra kommersiellt relevanta uppgifter som bevis.
Av genomförandeförordningen framgår att beviset ska tillhandahållas av annan i transaktionskedjan än säljaren eller köparen. Enligt Skatteverkets bedömning kan detta bevis tillhandahållas av t.ex. den som handhar det elektroniska nät som transaktionen utförs på eller betalningen. Enligt Skatteverkets uppfattning räcker det också med köparens faktureringsadress även om denna uppgift lämnats till säljaren av köparen.
Företag använder olika affärsmodeller och de uppgifter de samlar in om sina kunder kan vara olika. I genomförandeförordningen har det tagits med en lista över sådana uppgifter som är relevanta bevis för bedömningen av var köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas. Listan är inte uttömmande utan även andra uppgifter kan vara relevanta som bevis. Även i de förklarande anmärkningarna har kommissionen exemplifierat vad som kan utgöra andra kommersiella uppgifter. Eftersom det endast är fråga om exemplifieringar kan även andra uppgifter användas som bevis om de är relevanta för bedömningen av var köparens finns.
Följande uppgifter är exempel på sådana som kan vara relevanta för bevisningen.
De olika presumtionerna är till för att ge säljaren vägledning om vilket land som har beskattningsrätten i situationer där det i praktiken nästan är omöjligt att fastställa köparens plats med säkerhet. Den bestämmelse som genomförandeförordningen är avsett att tolka innebär att tjänsten ska beskattas där köparen är etablerad, bosatt eller stadigvarande vistas. Om presumtionerna inte leder till ett riktigt resultat finns det under vissa förutsättningar en möjlighet att motbevisa dessa presumtioner.
En köpare kan inte motbevisa en presumtion. Det är endast säljaren som har denna rätt.
Om en annan presumtion än presumtionen om två icke motstridiga bevis använts kan presumtionen motbevisas med hjälp av tre icke motstridiga bevis. En säljare är dock aldrig skyldig att motbevisa en presumtion. Det innebär att även om det kan finnas bevis i det enskilda fallet på motsatsen kan säljaren bortse från de bevisen och besluta sig för att använda presumtionen när han ska fastställa köparens plats.
När det gäller motbevisning av presumtionen i artikel 24a genomförandeförordningen, d.v.s. den presumtion som gäller även för beskattningsbara personer, kan köparens VAT-nummer vara ett sådant bevis som kan användas. Även när VAT-nummer används krävs det två ytterligare bevis för att motbevisning av presumtionen ska kunna ske.
Skatteverket har möjlighet att motbevisa en presumtion men denna rätt är begränsad till fall när det finns tecken på missbruk eller oegentligheter från säljarens sida. Det ska således vara fråga om uppsåtlig handling eller underlåtenhet från säljarens sida. Är det fråga om genuina misstag kan Skatteverket inte motbevisa en presumtion. Det innebär också att om missbruket eller oegentligheterna beror på köparen kan Skatteverket inte motbevisa en presumtion med mindre än att Skatteverket kan visa på säljarens underlåtenhet genom att säljaren kände till eller borde ha känt till missbruket eller underlåtenheten.