NJA 2020 s 832; prövning av skattefordran i en jävsprocess

Högsta domstolens beslut den 20 oktober 2020 i mål nr Ö 3860-19

Sammanfattning

En fastställd skattefordran ska inte omprövas inom ramen för en jävsprocess i konkurs om förvaltningsdomstolens avgörande har fått laga kraft före konkursen.

Om det inträffar nya omständigheter efter en lagakraftvunnen dom så hindrar dom­ens rättskraft inte att saken kan prövas på nytt. Sådana omständigheter kan därför ha betydelse i jävsprocessen. Om tvisten avser en skattefordran så kan konkursdomstolen i regel inte göra den ompröv­ning av fordran som den nya omständigheten motiverar. De rättsmedel som konkurs­för­valtaren ska använda är istället att begära omprövning hos Skatteverket eller att ansöka om resning. Efter­som konkursförfarandet inte kan vila i avvaktan på att konkurs­förvaltarens ansökan blir behandlad så kan kon­kurs­domstol­en undantagsvis pröva även en skatte­rättslig invändning mot en bevakad skattefordran. Förutsättningarna för detta är att invänd­ningen grundar sig på ett efter skattebeslutet inträffat förhållande, att ett ärende om ompröv­ning eller resning är anhängigt hos en behörig instans samt att beslutet i ärendet inte kan avvaktas.

Referat

I ett bolags konkurs bevakade Skatteverket skattefordringar om drygt 30 miljoner kronor jämte ränta. Skattefordringarna hade fastställts genom efterbeskattning genom följd­ändringsbeslut som fastställdes av Kammarrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Uppsala. Domstolarnas avgöranden byggde på uppfattningen att det efterbeskattade företaget kunde kompensera sig genom att kräva tryckeriföretaget på motsvarande belopp. Att det fanns stöd för det slaget av betalningskrav bekräftades genom Högsta domstolens (HD) avgörande ”Tryckeri­momsen I” (NJA 2015 s. 1072). När bolaget gick i konkurs hade domstolarnas avgöranden fått laga kraft.

Konkursförvaltaren godkände bevakningen till ett belopp om drygt 8 miljoner kronor men anmärkte mot den överskjutande delen. Som grund angav hon att besluten om efter­beskattning var uppenbart oskäliga. Förvaltaren hänvisade till att bolaget inte kunde få ersättning från tryckeriföretagen med högre belopp än vad som hade erhållits genom konkursutdelning samt efter ett offentligt ackord i samband med en företagsrekonstruktion.

Vid en s.k. jävsprocess godtog tingsrätten konkursförvaltarens anmärkning och fastställde att Skatteverket endast skulle ha rätt att i konkursen bevaka det belopp som förvaltaren hade godkänt.

Hovrätten ansåg dock att Skatteverket hade rätt till bevakning av hela beloppet.

HD anger att målet aktualiserar frågor om i vilken utsträckning en allmän domstol i en jävsprocess i konkurs är bunden av domar avseende betalningsskyldighet som har fått laga kraft före konkursen. Särskilt uppkommer frågan om domstolen har möjlighet att ompröva domar som har meddelats av en förvaltningsdomstol samt frågan om verkan av att det efter de tidigare domarna har tillkommit nya omständigheter av betydelse för betalnings­skyldigheten.

Högsta domstolen avslår konkursförvaltarens överklagande med bl.a. följande motivering. De fordringar som Skatteverket bevakat i konkursen hade fastställts genom domar av för­valt­ningsdomstolarna. Domarna hade fått laga kraft redan före konkursbeslutet. Det som genom domarna hade fastställts angående fordringarnas existens och storlek skulle där­för, som utgångspunkt, vara bindande vid prövningen i jävsprocessen. En nödvändig förut­sätt­ning för det slut som förvaltningsdomstolarna hade kommit till var att efter­beskatt­ning inte med hänsyn till omständigheterna var uppenbart oskälig. Efter domarna hade det ena tryckeriföretaget försatts i konkurs medan det andra hade genomgått en företags­rekon­struktion där det beslutats om ett offentligt ackord. Det var därför tydligt att konkursboet inte skulle kunna erhålla mer än drygt 8 miljoner kronor av tryckeriföretagen. Detta förhållande fick anses vara en ny omständighet av omedelbar betydelse för frågan om efterbeskatt­ning kunde ske eller inte. Frågan om en efterbeskattning är uppenbart oskälig är emellertid en fråga som Skatteverket och förvaltningsdomstolarna har exklusiv behörighet att pröva. Eftersom det varken pågick något ompröv­ningsförfarande hos Skatteverket eller något resningsförfarande i förvaltningsdomstol så fanns det inte förutsättningar att på nytt pröva de lagakraftvunna domarna med hänvisning till den efterföljande omständigheten. Anmärkningen mot Skatteverkets bevakade fordran ogillades vilket innebar att Skatteverket hade rätt att i konkursen bevaka hela beloppet om drygt 30 miljoner kronor jämte ränta.

Skatteverkets kommentar

Genom att ordna ett särskilt bevakningsförfarande i en konkurs så får konkursförvaltaren snabbt reda på vilka borgenärer som finns och vilka krav som de har på gäldenären. Syftet med det anmärknings­förfarande som sedan följer är att man så snabbt som möjligt ska kunna pröva de tvister som kan uppkomma av de bevakade fordringarna. Om någon borgenärs anspråk beror på prövningen i en särskild rättegång så får det ändå inte fördröja konkursdomstolens avgörande i den s.k. jävsprocessen (se 9 kap. 16 § konkurslagen).

I detta mål slår HD fast att en dom som meddelats av en förvaltningsdomstol och fått laga kraft före konkursen inte kan prövas på nytt i en jävsprocess. Motiveringen till detta är att allmän domstol saknar behörighet att ta upp en sådan talan där förvaltningsdomstolens prövning är menad att vara exklusiv. HD:s avgörande öppnar ändå upp för viss osäkerhet eftersom man i sin motivering säger att behörigheten ”i regel anses vara utesluten” samt att en skattskyldighet ”i princip inte kan omprövas i allmän domstol” (se domskälen p 23 och 24, vår kursivering). Avgörandet är dock tydligt vad gäller en lagakraftvunnen dom där det tillkommit nya omständigheter som har inträffat efter denna dom. Endast om det då samtidigt pågår ett omprövnings- eller resningsförfarande som inte kan avvaktas så kan konkursdomstolen på nytt pröva de lagakraftvunna domarna.

Referenser

9 kap. 16 § konkurslagen (1987:672)

17 kap 11 § rättegångsbalken (1942:740)

NJA 1984 s. 648

NJA 2016 s. 933