Värderingsprinciper

Huvudregeln – marknadsvärdet

Huvudregeln är att inkomster i annan form än kontanta medel, ska värderas till marknadsvärdet. Detta är det pris som mottagaren av förmånen själv skulle ha fått betala på orten om personen själv skaffat sig motsvarande varor, tjänster eller förmåner mot kontant betalning (61 kap. 2 § IL).

Undantag – schabloner för vissa förmåner

Vissa skattepliktiga förmåner ska dock inte värderas till marknadsvärdet. I stället finns det schabloniserade värderingsregler för vissa bestämda förmåner, nämligen följande:

• kostförmån (61 kap. 3 § IL)
• bostadsförmån i privathem (61 kap. 3 a § IL)
• bilförmån (61 kap. 5 § IL)
• vissa reseförmåner (61 kap. 12 § IL)
• ränteförmån (61 kap. 15–17 §§ IL).

Särskilda regler för vissa bostadsförmåner

När det gäller bostadsförmåner finns det olika regler beroende på vad det är för typ av bostad och om det är fråga om beskattningen respektive beräkningen av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter.

Förmån av permanentbostad

För permanentbostad finns en schabloniserad värderingsregel som arbetsgivaren ska använda vid beräkningen av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter samt i kontrolluppgift. Däremot ska den som fått förmånen beskattas för ett värde som motsvarar marknadsvärdet. Läs mer om förmån av permanentbostad.

Förmån av semesterbostad och bostad som är belägen utomlands

Förmån av semesterbostad och bostad som är belägen utomlands beräknas till marknadsvärdet såväl vid beräkningen av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter som vid beskattningen. Läs mer om förmån av semesterbostad och bostad utomlands.

Skatteplikt och värdering

Det är primärt utgivaren av en förmån som ska bedöma om förmånen är skattepliktig och i så fall värdera den. Om förmånen är skattepliktig ska utgivaren redovisa förmånen från första kronan.

Utgivaren som ska betala arbetsgivaravgifter och göra skatteavdrag måste bestämma skatteplikt och göra värderingen redan när förmånen lämnas till mottagaren.