I vissa fall krävs att beskattningsnivån i det företag som har rätt till ränteinkomsten måste vara minst 10 procent för att rätt till ränteavdrag ska finnas. Beskattningsnivån bestäms i dessa fall enligt ett s.k. hypotetiskt test.
Beskattningsnivån måste i vissa fall vara minst 10 procent i det företag som har rätt till ränteinkomsterna för att ränteutgifterna ska få dras av enligt de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna. Detta gäller, om det företag som har rätt till inkomsten inte hör hemma i en stat inom EES eller i ett land med vilket Sverige har ingått skatteavtal som omfattar alla inkomster (24 kap. 18 § första stycket IL). Kravet på en beskattning på 10 procent gäller också för det fall det företag som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma i ett land med vilket Sverige har ingått skatteavtal som omfattar alla inkomster men där företaget inte omfattas av skatteavtalets regler eller om företaget enligt skatteavtalet inte har hemvist i denna stat.
När det finns krav på att den inkomst som motsvarar ränteutgiften beskattas med minst 10 procent så avgörs beskattningsnivån enligt ett s.k. hypotetiskt test. Det sker på samma sätt som vid tillämpning av både 2009 års och 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler. I förarbetena hänvisas till vad som anges i förarbetena till 2009 års regler vad gäller tillämpningen av testet (prop. 2017/18:245 s. 183).
Testet innebär att man tar hänsyn bara till den inkomst som motsvarar den aktuella ränteutgiften och gör en fiktiv prövning av vad beskattningsnivån skulle ha blivit om bara den inkomsten hade funnits (prop. 2008/09:65 s. 59 f.). Man ska alltså inte ta hänsyn till överskott eller underskott som härstammar från normal drift, eller till normalt avdragsgilla utgifter hos det mottagande företaget.
När beskattningsnivån av inkomsten i det utländska företaget ska avgöras är det klassificeringen av inkomsten i den utländska rättsordningen som ska ligga till grund för bedömningen (prop. 2008/09:65 s. 60). Om ränteinkomsten hos den som är verklig mottagare till exempel klassificeras som utdelning eller kapitalvinst på näringsbetingade andelar och därför är skattefri, är en beskattningsnivå på 10 procent inte uppfylld. Detsamma gäller om betalningen hos den som är verklig mottagare skatterättsligt behandlas som en nullitet på grund av att den utländska rättsordningen klassificerar den som en företagsintern betalning (prop. 2008/09:65 s. 60). Icke beskattningen beror i dessa fall på en s.k. hybrid missmatchning. Du kan läsa mer om detta under Vad är en hybrid missmatchning.
I sådana fall, när ett hybridinstrument eller hybridföretag använts för att åstadkomma en förmånlig beskattning kan reglerna om avdragsförbud vid gränsöverskridande hybridsituationer bli tillämpliga. Reglerna om avdragsförbud vid gränsöverskridande hybridsituationer ska tillämpas före de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna (prop. 2017/18:245 s. 188).
Det kan även finnas stater som har en särskild lägre beskattningsnivå för exempelvis ränteinkomster eller för inkomster som inte har uppkommit på grund av verksamhet i den staten. Även i dessa fall gäller att beskattningsnivån ska fastställas utifrån den lägre skattesatsen, om det är så att den skulle ha tillämpats på den aktuella inkomsten. Det relevanta är hur den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats om det varit bolagets enda inkomst. Villkoren för att tillämpa regeln bör inte heller anses vara uppfyllda exempelvis om ränteinkomsten kan neutraliseras genom ett grundavdrag, fribelopp eller liknande avdrag (prop. 2008/09:65 s. 59–60 och s. 85–87).
När man tillämpar det hypotetiska testet är det den faktiska allokeringen av inkomsten som ska vara avgörande när man bedömer om beskattningen uppgår till minst 10 procent. Om inkomsten allokeras till ett fast driftställe i en stat med lägre beskattning än 10 procent, och det fasta driftställets inkomst är undantagen från beskattning i bolagets hemviststat, har beskattningsnivån i bolagets hemviststat alltså ingen betydelse för den hypotetiska bedömningen (prop. 2008/09:65 s. 60).